| Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 6, 7. | 35 |
minsta mått. Det kan menniskan icke sätta till ware sin lifslängd eller sin kroppslängd; ty ordet i grt. betyder bådadera. Kan du icke med din omsorg åstadkomma detta, mycket mindre har du i din magt de skapade warelser, af hwilka wi hemta hwad lifwets uppehälle och tillwäxt tillhörer. Den omsorgen är således icke blott onödig, utan ock onyttig; den uträttar intet.
28 Och hwarföre sörjen I för kläder? Skåden liljorna på marken, huru de wäxa: de arbeta icke, ej heller spinna de.
29 Men jag säger eder, att icke ens Salomo i all sin härlighet war så klädd som en af dem.
De skönaste blommor wäxa i det förlofwade landet wildt på marken. Bland dem utmärker sig i synnerhet för sin färgprakt den purpurröda kungsliljan. Hon wäxer dessutom till en ansenlig höjd. Hwad nu denna lilja war bland blommorna, det war Salomo bland konungarna. Han war i sin praktfulla skrud det högsta, som judarne kunde tänka sig af jordisk härlighet. Men ”icke ens” han war så härligt klädd, som en af de otaliga liljorna, hwilka stodo inför lärjungarnes ögon.
30 Kläder nu Gud så gräset på marken, hwilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skall han icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?
Ofta händer i det förlofwade landet, att både gräs och blommor inom ett dygn förwissna. En sådan förstörande kraft har den brännande sydostwinden, som kommer från öknen. De förtorkade wäxterna anwändas sedan, särdeles på skoglösa orter, till bränsle. Deras slutliga lott blef således densamma, som till en del den uttröskade halmens, att kastas i ugnen. Och likwäl, oaktadt denna liljornas förgänglighet och korta waraktighet, kläder Gud dem så präktigt. Skulle han då försumma att kläda eder, som hafwen en högre bestämmelse, som ären hans barn, hans andeliga liljor? Hafwen I blifwit till edra själar iklädda hans Sons rättfärdighet, denna himmelska liljeskrud, ännu skönare än de sköna liljornas på marken: skullen I då behöfwa klentroget tänka, att han icke sörjer tillräckligt för kroppens beklädnad? I kraft af sin allmänna försyn wårdar sig Gud om allt hwad han skapat, således äfwen om foglarna och liljorna; i sin särskilda försyn drager han omsorg om menniskorna, jemwäl de onda; men i sin särskildaste försyn har han en faderlig wård om sina barn. Dessa böra då allra minst wara klentrogna.
31 Hafwen derföre icke bekymmer, sägande: Hwad skola wi äta, eller hwad skola wi dricka, eller hwad skola wi kläda oss med?
32 Ty allt detta söka hedningarne. Ty eder himmelske Fader wet, att I behöfwen allt detta. Ps. 55: 23.
Hedningarne äro de, som icke känna något högre att sörja för än allt detta, som jordelifwet tillhörer. De weta intet af Gud; de weta icke, att den himmelske Fadren wet, att allt detta göres dem behof; de kunna således icke tro, att han sörjer för dem, utan mena att de måste sjelfwa ängsligt söka hwad de behöfwa. Men Guds barn weta det. Detta medwetande af hans magt och godhet bör då wisa sig i en tro, som förtager alla hedniska omsorger.
33 Men söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta derjemte tillfalla eder. 1 Kon. 3: 13. Ps. 37: 25.
Guds rike är den rätta spisen, likasom hans rättfärdighet är den rätta klädningen. Detta böra wi söka. Då skall allt detta, som hörer till kroppens uppehälle och beklädnad, tillfalla oss såsom ett tillägg. Hufwudsaken, det wi ”först” böra ”söka”, skall äfwen under det jordiska arbetet wara wårt ögonmärke. Wi skola arbeta med oförtrutenhet, likasom berodde wälsignelsen af wårt arbete; men wi skola finna den, när den kommer, ej annorlunda än såsom om wi icke haft ringaste möda. Tag emot Guds rättfärdighet i Kristus, så får du hela himmelriket, och då gifwer han dig derjemte allt det jordiska, som du behöfwer.
34 Waren derföre icke bekymrade för morgondagen; ty morgondagen skall hafwa sina egna bekymmer. Hwar dag har nog af sin egen plåga.
Lika litet som en Kristen behöfwer sörja för den närwarande dagens behof, lika litet skall han sörja för den kommande. Wisar det sig, att du genom Guds försorg har nog i dag, så öfwerlemna desto tryggare morgondagen med dess behof åt samma försorg. Du wet icke ens, om Gud gifwer dig morgondagen: men det kan du weta, att om den skänkes dig, så tillfaller dig äfwen då af Guds godhet hwad du behöfwer. Det är nog, att hwar dag har sin egen plåga, utan att du skall öka den med flere dagars omsorg.
7 Kapitlet.
Slutet af Jesu bergspredikan.Dömen icke, på det att I icke mån warda dömde; Luk. 6: 37 f. Rom. 2: 1. 2 Kor. 4: 5.
Det dömande, för hwilket här warnas, är det, som sker utan kärlek och nödwändighet. Ty det rätta dömandet, det som sker i kraft af en menniskas borgerliga eller kristliga kallelse, är ingalunda förbjudet. Det är twärtom befaldt, då det, blifwer en pligt. Joh. 7: 24. 1 Tess. 5: 21. 1 Joh. 4: 1, m. fl. Men den menniskan, som dömer på egen hand, utan en sådan kallelse, blifwer sjelf så dömd, som hon dömer andra. Ty hon griper in i Guds majestätsrätt, hwilket han ingalunda kan lemna ostraffadt.
2 ty med den dom, hwarmed I dömen, skolen I warda dömde, och med det mått, hwarmed I mäten, skall det mätas åt eder. Ords. 19: 17. Gal. 6: 7.
Detta är den gudomliga
_039.jpg&oldid=347253){kind=link}