| Jesus far öfwer hafwet. | Mattei Evangelium. | Kap. 8 | 41 |
Och i samma stund wardt hans tjenare helbregda.
14 Och när Jesus kom i Petri hus, såg han hans swärmoder ligga i feber, Mark. 1: 30 f. Luk. 4: 38 f.
15 och han rörde wid hennes hand, och febern öfwergaf henne; och hon stod upp och tjenande dem.
Petrus war således gift. Hans swärmoder plågades af en brännande feber (enligt grt.). Det under, som Jesus genom hennes återställande till helsan bewisade, tjenande äfwen till att styrka lärjungens tro.
16 Men när det hade blifwit afton, förde de till honom många besatta; och han dref ut andarne med ord, och alla sjuka botade han, Mark. 1: 32 f. Luk. 4: 40 f.
Den starka hettan om dagen war ofta beswärlig för de friska; än mer för de sjuka. Dessa måste således passa på aftonstunden såsom den tjenligaste. Swårast deran woro de, som woro besatte med orena andar. Men Jesus utdref andarne med ord. Det heter här egentligen likasom i v. 8 med ett ord. De orena andarne woro likasom krigshärar, som förde ett wåldsamt regemente öfwer den af dem besatta menniskan. Men på salighetshöfdingens Jesu kommandoord måste de utrymma den fästning, de sålunda intagit.
17 på det att det skulle fullbordas, som war sagdt genom profeten Esaias, som sade: ”Han tog på sig wåra skröpligheter, och wåra sjukdomar bar han.” Es. 53: 4.
I sjelfwa profeten Esaias’ namn ligger en profetia om Jesus. Ty de båda namnen Esaias eller Jesaia och Jesus äro i så måtto likbetydande, att de komma af samma stamord, som betyder frälsa, hela, hjelpa. Också är Esaias den ibland profeterna, som plägar kallas ”gamla testamentets evangelist”, emedan han utförligare än någon af de öfriga beskrifwer den wäntade frälsarens försoningslidande. Detta sker isynnerhet uti Es. 53 kap. Men i det Jesus bar wåra synder, själens krankhet och sweda, så har han äfwen tagit på sig wåra kroppsliga sjukdomar och skröpligheter. Icke så, som skulle han upptagit sjukdomarne uti sin kropp, för att borttaga deras krankheter, hwilka han gjorde helbregda. Ty han blef lika litet i denna mening delaktig af det kroppsliga eländet, som han, derigenom att han påtog sig menniskornas synder, blef af synden delaktig eller upptog den uti sin själ. Nej; men all kroppslig sjukdom och sweda har sin yttersta rot i synden. Derföre hafwa de anförda Esaias’ ord äfwen tillämpning på Jesu under, hwarigenom han upphäfde de kroppsliga sjukdomarna såsom syndens följder. Ty de utgjorde en del af den tryckande börda, som med wår syndaskuld blifwit lagd på honom. Han led också för dem; han hade ett werkligt medlidande med syndare i alla hänseenden. Kraften och wälsignelsen af detta medlidande wederfors dem äfwen till kroppslig helsa, ehwad denna kraft meddelade sig genom hans widrörande, eller genom hans blotta ord.
18 Men när Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han, att man skulle fara öfwer till andra stranden.
Nemligen till andra stranden af sjön Genesaret, wid hwars nordwestra kust Kapernaum war beläget.
19 Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: Mästare, jag will följa dig hwart helst du går. Luk. 9: 57 f.
Mästare, d. ä. lärare eller läromästare, såsom ordet egentligen betyder. Mannen som sade detta ord, war sjelf en skriftlärd. Det war och är ännu sällsamt att någon af de lärde erkänner Jesus för sin mästare. Ett mägtigt intryck synas Jesu under hafwa gjort på denne skriftlärde. Men ännu mägtigare war dock intrycket af werlden och dess beqwämlighet. Han förstod icke, att Jesus gick till ära genom smälek, till härlighet genom försakelse. Hans förklaring: jag will följa dig hwart helst du går, war derföre lika förhastad, som den synes wittna om beslutsamhet.
20 Och Jesus sade till honom: Räfwarna hafwa kulor, och himmelens foglar hafwa nästen; men Menniskosonen har icke någon plats, der han kan nedluta sitt hufwud.
”Menniskosonen” eller menniskans son är den benämning, Jesus mestadels nyttjar om sig i sitt förnedringsstånd. Den tillhör ock honom allena i egentligaste mening. Så kallas Jesus såsom den andre Adam, såsom den der antagit menniskonatur, för att göra menniskorna delaktiga i Guds natur. Märk hwad Dan. 7: 13, 14, säger om denne menniskosons storhet och ära. Men märk ock hwad Menniskosonen här sjelf säger om sina ringa wilkor. Han hade icke en egen bostad, nej icke en egen plats, der han kunde nedluta sitt hufwud. Du har således wäl att bereda dig på stor härlighet, men i första rummet på stor försakelse, om du will följa Jesus hwart helst han går.
21 Och en annan af hans lärjungar sade till honom: Herre, tillåt mig först gå bort och begrafwa min fader.
En annan, icke en af de tolf, som beständigt följde Jesus.
22 Men Jesus sade till honom: Följ mig, och låt de döda begrafwa sina döda.
Lärjungens begäran war helt naturlig. Att bewisa de döda, och i synnerhet döda föräldrar den sista äretjensten är, det sistnämnda enligt fjerde budet, en helig pligt. Under andra omständigheter hade derföre Jesus wisst icke nekat lärjungen att fullgöra den pligten. Men här kom en högre pligt, en angelägnare kallelse, emellan. Den tålde intet uppskof. Profwet war stort, kanske swårt och påkostande. Men intet prof bör anses såsom för stort, ingen försakelse för swår, när Jesu efterföljelse kräfwer den. Då gäller äfwen såsom regel: följ mig, som är
_045.jpg&oldid=347271){kind=link}