| 44 | Jesus kallar Matteus. | Mattei Evangelium. | Kap. 9. |
(Se Luk. 6: 15). Han hette eljest Levi (Mark. 2: 14. Luk. 5: 27). Hans egentliga apostlanamn Matteus betyder detsamma som det grekiska namnet Teodor, Guds gåfwa. Tillförene hängifwen åt det syndiga winstbegäret, såsom publikan, gaf han sig numera åt Gud i Jesu efterföljd, såsom kallad till apostel. Mellantiden mellan den första och andra kallelsen hade utan twifwel begagnats att ordna den tulluppbörd, han haft om händer. Härefter widtog han dagliga och beständiga efterföljden i Jesu sällskap.
10 Och det begaf sig, att när han satt till bords i huset, se, då kommo många publikaner och syndare och sutto tillsamman med Jesus och hans lärjungar.
Med ”huset” förstås här Mattei boning, ty han gjorde åt Jesus ”ett stort gästabud i sitt hus” (Luk. 5: 29). Man Matteus hwarken säger: ”i mitt hus”, ej heller nämner han ”ett stort gästabud”. Hwad andra evangelister kunde säga om honom till nådens pris, det tillåter honom hans ödmjukhet icke att säga om sig sjelf. Detta gästabud, som war tillstäldt för Jesu räkning, blef tillika en afskedsmåltid för många af evangelistens forna yrkesbröder. Han fick sålunda tillfälle att göra många publikaner och syndare bekanta med Jesus och hans förbarmande kärlek mot syndare.
11 Och när fariseerna sågo det, sade de till hans lärjungar: Hwarföre äter eder mästare med publikanerna och syndarne?
Fariseerna menade, att heligheten kräfde afsöndring från sådant groft och oheligt folk, som publikanerna i deras ögon woro. I sin förmenta helighet umgingos de derföre aldrig sjelfwa med sådana. De stötte sig derföre på Jesus, som handlade efter andra helighetsgrundsatser. Men de dristade icke wända sig med sitt knot till mästaren sjelf, utan blott till hans lärjungar.
12 Men när Jesus hörde det, sade han till dem: De helbregda behöfwa icke läkare, utan de kranka.
”I, som inbillen eder wara helbregda, borden ju wara de förste att inse och erkänna, att läkaren är till för de sjuka, icke för de friska.” Så kommer Jesus, den trofaste mästaren, sina lärjungar till hjelp mot fariseerna.
13 Men gån och lären eder hwad det är: ”Jag har lust till barmhertighet och icke till offer”; ty jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Os. 6: 6. Matt. 12: 7. 18: 11. 1 Tim. 1: 15.
De kunde gå in i sin synagoga och läsa i sin bibel både uti Os. 6: 6 och i andra språk (t. ex. 1 Sam. 15: 22. Ps. 50) om barmhertighetens företräde för offren. Offren woro wisserligen af Gud anbefalda, men offer utan barmhertighet äro Herren misshagliga. Barmhertigheten sjelf är en nödwändig frukt af tron på det enda sanna försoningsoffret. Matt. 5: 7, Detta behöfde fariseerna gå att lära sig, de som längesedan trodde sig wara mästare att kunna lära andra. De skulle då tillika finna, att de sjelfwa woro fullt ut så själskranka genom synden, som någon publikan, och det ju mer de inbillat sig wara helbregda genom egen rättfärdighet. Syndare är det som af Jesus kallas till bättring och derigenom till själens helbregdagörelse. ”Stor barmhertighet är det att rädda själar från förderfwet.” Jak. 5: 19, 20.
14 Då kommo Johannes’ lärjungar till honom och sade: Hwarföre fasta wi och fariseerna mycket, men dina lärjungar fasta icke? Mark. 2: 18 f. Luk. 5: 33 f.
Man ser häraf, att icke på en gång alla Johannes’ lärjungar läto wisa sig till Jesus. En del höllo sig, liksom fariseerna, till lagbudets twång, utan att förstå evangelii frihet. Af fariseerna synas de ock ha blifwit drifna till att göra sin fråga; jemför Luk. 5: 33. Anledning dertill togs af måltiden, särdeles om den hölls på en judisk festdag.
15 Då sade Jesus till dem: Icke kunna wäl bröllopswennerna sörja, så länge brudgummen är med dem? Men dagar skola komma, då brudgummen skall tagas ifrån dem, och då skola de fasta.
Fienderna hoppades säkerligen, att Kristus skulle bestraffa Johannes och lärjungarna för deras bruk af fastan. De hade då fått desto mer anledning att klandra Kristus sjelf. Men genom hans swar se de sig bedragna i sin wäntan. Liknelsen, hwarmed detta swar framställes, är hemtad från en bröllopshögtidlighet. Jesu lärjungar kallas derföre bröllopsswennerna, egentligen ”brudgemakets söner”, i likhet med de bröllopsswenner, som plägade beledsaga brudgummen, då bruden fördes till honom. Denna liknelse förstodo Johannes’ lärjungar desto snarare, som Johannes benämnt Jesus ”brudgummen” och sig sjelf ”brudgummens” wän (Joh. 3: 29). Gamla testamentets dagar woro öfwer hufwud en fastetid, såsom en wäntetid på brudgummens ankomst. Men ändamålet med sörjandet och fastandet är uppfyldt, då brudgummen är kommen. Bröllopets firande innebär glädje och aflägsnar tanken på den ofta sorgbundna fastan. Denna fasta instälde sig ånyo för lärjungarne, när brudgummen wardt tagen ifrån dem genom den död på korset, som han med dessa sina ord antyder. ”Det gifwes tweggehanda lidande, ett af eget wal påtaget, såsom munkreglerna: såsom när Baals prester stungo sig sjelfwa (1 Kon. 18: 28). Sådant lidande håller hela werlden, jemwäl fariseerna, och Johannes’ lärjungar höllo det för stort; men Gud har dertill intet wälbehag. Rom. 14: 23. Det andra lidandet tillskickas oss af Gud, utan wårt wal; detta lidande, willigt buret, är rätt och Gudi behagligt. Derföre säger Kristus, att hans lärjungar fasta icke, så länge brudgummen är när dem, d. ä. så länge Gud icke tillskickat dem något lidande och Kristus ännu war hos dem och beskyddade dem, uppdikta de sig ingen plåga, men då Kristus war död, då måste de fasta och lida, — Hwar Kristus
_048.jpg&oldid=347280){kind=link}