| 48 | Apostlarnes uppdrag. | Mattei Evangelium. | Kap. 10. |
hans hjerta war öppet för mottagandet af evangelii budskap. En sådan skulle apostlarne i den stad eller by, dit de kommo, efterfråga, i hans hus skulle de ingå. En sådan wård höfdes sådana gäster. Der skulle de ock förblifwa, till dess de gingo derifrån, nemligen från den orten. Ty de skulle wäl gå från ort till ort, men icke från hus till hus i samma stad eller by.
12 Och när I kommen in i ett hus, så helsen det.
Det wanliga helsningsordet war: frid ware med eder (Joh. 20: 19, 21) eller: frid ware detta hus (Luk. 10: 5).
13 Och om huset är wärdigt, så komme eder frid öfwer det; men om det icke är wärdigt, så wände eder frid tillbaka till eder.
Om det huset är wärdigt sina gäster och öppet för den frid, med hwilken de helsat det, så komme eder frid öfwer det. Är det icke wärdigt, så wände eder frid tillbaka till eder; ”så att I genom edert samwetes wittnesbörd skolen wara tröstade och lugnade, såsom de der gjort sin pligt.” (B.)
14 Och om man icke mottager eder eller icke hör edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden och skudden stoftet af edra fötter. Mark. 6: 11. Luk. 9: 5. Ap. G. 13: 51.
Att skudda stoftet af sina fötter, är en ibland de sinnebildliga handlingar, som äro mycket brukliga i österlandet. Så skulle nu apostlarne göra, till tecken af den stadens eller ortens förkastelse inför Gud, som förkastat hans fridsbebådelse. Sjelfwa stoftet måste anses orent på en ort, hwars inbyggare icke aktat om Jesu rena ord. Ett sådant stoft borde icke låda wid apostlarnes fötter, utan afskakas till ett wittnesbörd öfwer dem (Mark. 6: 11), som wisat sig sätta mer wärde på jordens stoft än på evangelii himmelska wälsignelse. Dessutom tillägger Luther denna förklaring: ”Så alldeles intet skolen I af dem taga, att I ock skudden deras stoft af edra fötter, på det de må förstå, att I icke hafwen sökt eder nytta, utan deras salighet.”
15 Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det wara drägligare på domedag än för den staden. Matt. 11: 24.
Så mycket som apostlarnes predikan öfwergick Lots, så mycket blifwer ock deras answar och fördömelse, som förkastat evangelii budskap, större än inwånarnes i Sodom och Gomorra, som förkastade Lots warningsord.
16 Se, jag sänder eder såsom får midt ibland ulfwar. Waren derföre kloke såsom ormarna och menlöse såsom dufworna. Luk. 10: 3. Rom. 16: 19.
Herren gör sina tjenare sålunda strax; uppmärksamma på deras stora faror för framtiden och deras skyddsmedel derwid. Se, jag (eder Herre, på hwilkens beskydd I kunnen förlita eder) sänder eder: detta är Jesu sändebuds säkra lejd eller höga förswar; fastän för öfrigt wärnlöse, såsom får midt ibland ulfwar: detta är deras fara. De sändas att antaga sig de förlorade fårens räddning (v. 6): detta kunna ulfwarne icke lida, utan skola wända sin bitterhet mot dem såsom mot de andra fåren. Skyddsmedlet är detta: waren, egentligen blifwen, bewisen eder mer och mer kloke såsom ormarna och menlöse såsom dufworna. Ormaklokheten består i ett klokt eller försigtigt undwikande af faran; apostlarne skulle således hwarken wara oförberedda på farorna eller oförsigtigt gå dem till mötes. Men med denna klokhet måste de sammanpara dufwans menlöshet, så att icke klokheten urartade till list eller till begagnande af köttsliga wapen. Såsom Anden kom öfwer Kristus i dufwoliknelse, så will han ock lära de sina den menlöshet, med hwilken de skola möta fiendernas anfall, både utan öfwermod och utan försagdhet. Likasom dufwan saknar yttre wapen men har till räddningsmedel snabba wingar att fly till sitt bo eller gömma sig i bergsklyftorna, så skola Kristi lärjungar wäl anwända nödig klokhet såsom ”wisdomens barn” men såsom andeliga stridsmän endast bruka andens wapen. I farans stund flyr den troende själen med trons wingar till Jesu får!
17 Men wakten eder för menniskorna; ty de skola antwarda eder till domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder, Matt. 24: 9. Luk. 21: 12 f. Joh. 16: 2.
18 och äfwen inför höfdingar och konungar skolen I framdragas för min skull, till wittnesbörd för dem och för hedningarne. Ap. G. 12 kap. 25: 23 f.
Inför höfdingar och konungar. ”De högt uppsatte i werlden höra Guds ord mestadels blott då af Jesu wittnen, när dessa komma i förhör inför domstolar.” Emellertid blir det bekant på denna omwäg, som fientligheten banar. Det blir då egentligen till wittnesbörd för dem och för hedningarne, så att dessa ändå få höra evangelii läras sanning och blifwa desto mer utan ursäkt om de ej tro.
19 Men när de antwarda eder, så waren icke bekymrade, huru eller hwad I skolen tala; ty det skall gifwas eder i den stunden hwad I skolen tala. Mark. 13: 11 f. Luk. 12: 11 f. 2 Tim. 4: 17.
20 Ty det är icke I, som talen, utan det är eder Faders Ande, som talar i eder.
I eder, såsom hans werktyg, beredda genom bön om wishet och genom tålamod och hopp under nöden.
21 Och den ene brodern skall antwarda den andre till döden, och fadern sitt barn, och barn skola sätta sig upp mot föräldrar och tillskynda dem döden.
Icke en gång blodsbandet skall wara tillräckligt att hindra och mildra förföljelsen. Denna Jesu förutsägelse bekräftas af martyrernas historia och af kyrkohistorien genom alla tider.
22 Och I skolen blifwa hatade af
_052.jpg&oldid=347292){kind=link}