| Kananeiska qwinnan. | Mattei Evangelium. | Kap. 15. | 67 |
från dig; ty hon följer oss efter med rop.
Jesu tystnad war betänklig. Den gaf qwinnan att betänka sin owärdighet, såsom stående utom löftesförbundet. Men den lände henne tillika till trospröfning. Äfwen lärljungarnes kärlek pröfwades derunder. De inlade för henne en förbön: Skilj henne från dig, med hjelp.
24 Och han swarade och sade: Jag är icke utsänd utan till de förlorade fåren af Israels hus. Matt. 10: 5. Ap. G. 13: 46.
Utsänd, såsom en herde, att predika och göra under. Denna Jesu sändning angick egentligen blott egendomsfolket. Först när Jesu medlareembete war fulländadt på korset, som borttog skilnaden mellan Judar och hedningar, Ef. 2: 14. så utsändes Jesu apostlar äfwen till hedningarne med ordets predikan.
25 Men hon kom och tillbad honom, sägande: Herre, hjelp mig.
Hon kom: förut hade hon följt efter och ropat; nu träder hon framför Herren Jesu ögon, och stänger wägen för honom. Troskampen ökas genom sjelfwa afslaget. Och tillbad, kastade sig ned för honom. Ordet tillbedja betyder här egentligen att såsom en hund kasta sig ned för någons fötter.
26 Men han swarade och sade: Det är orätt att taga barnens bröd och kasta det åt hundarna.
Brödet på bordet, tillhörande barnen i ”Israels hus”. Med Judarne sjelfwa plägade Jesus tala skarpt, men mildt om dem inför främlingar, Joh. 4: 22. Hundarna (egentligen småhundarna) woro orena djur. Många Judar kallade heningarna med denna benämning. Kanaan war dömd att wara en träl. 1 Mos. 9: 25. Kananiterna räknades således af Judarna i synnerhet till hundarna. Men Jesus nyttjar denna benämning, emedan qwinnan sjelf genom sin ödmjukt tillbedjande ställning gaf tillkänna, att hon ej ansåg sig annorlunda än såsom en af de små hundarne i jemförelse med Israels barn. Hon finner derföre icke denna benämning för hård.
27 Men hon sade: Ja, Herre; ty äfwen hundarna äta ju af de smulor, som falla ifrån deras herrars bord.
Tron finner ofta i det hårdaste ord ett evangelium. Ett tal föranleder det andra. Trons ande gifwer de bästa böneorden. Att bedja om nådesmulorna är wägen till delaktighet i hela nådesförrådet. Hwad andra förslösa och missbruka kommer den nådehungrande wäl till godo. En gammal rättskaffens kyrkofader säger: ”Ser du wäl denna qwinnas ödmjukhet? Hör, huru Judarne skryta: wi äro Abrahams säd och hafwa aldrig någons trälar warit. Icke så denna qwinna; hon kallar sig en hund och Abrahams barn sina herrar. Derföre blef hon ett barn.” Judarne åter hafwa förblifwit lagens trälar intill denna dag.
28 Då swarade Jesus och sade till henne: O qwinna, din tro är stor. Ske dig såsom du will. Och hennes dotter blef helbregda från den stunden.
Att med så litet kunskapsljus, som hon hade, med så stor ödmjukhet, som hon ådagalade, med så stor ihärdighet, oaktadt gång på gång förnyade afslag, bryta sig igenom, det bewisar en stor tro. Ett owanligt beröm, som denna qwinna får! Hennes stora ödmjukhet gjorde, att hon kunde mottaga det utan fara att förhäfwa sig. Hon hade bestått en troskamp såsom Jakob, då han fick namnet Israel, Guds kämpe. Hon släppte ej Herren, förrän hon fick den stora wälsignelsen. Genom denna tro blef hon i sjelfwa werket en rätt Israelitinna.
Här uppenbarar sig den kämpande och segrande tron i sin fulla och härliga kraft; hon liksom binder Herren Jesus med hans egna ord, hon tager honom på orden såsom om hon wille säga: Ja, Herre, hwad du säger är fullkomligt rätt, wi hedningar äro alldeles owärdige, att du skulle komma till oss och utdela rikligen nådens bröd ibland oss, såsom ibland Judafolket: men hundarne äta af de smulor, som falla utaf deras herrars bord, gif mig så mycket som denna liknelse låter mig hoppas. Hon förödmjukar sig, hon underkastar sig fullkomligt Herrens dom och gifwer honom rätt, hon håller sig fast wid hans ord och fortfar att bedja och hoppas. Så uppenbarade sig hennes segrande tro, som nu blef krönt med så härlig framgång.
Hennes tro war stor; ty den gaf icke wika för det motstånd, som Jesus syntes göra, den war förenad med sådan ödmjukhet, att hon icke sökte någon wärdighet hos sig sjelf, och med en sådan fasthet, att den segrade just genom den kraft, som hon fick af Jesu egna ord. Och nu fick hon hwad hon önskade, hjelpen war gifwen, hennes dotter war befriad från den onde anden. Den bedjande tron får alltid hwad den begär; ty då själen beder med sådan tro och i Jesu namn, så kan det icke wara en bön om något, som är emot hans wilja. Äfwen en bön om ett underwerk, om den wore förenad med en sådan tro, skulle blifwa uppfyld.
Jesus war således sjelf Guds första sändebud äfwen till hedningarna, och denna qwinna är en förstling, som lofwar stora ting om hedningarnes omwändelse och salighet. Detta lärer oss äfwen, att Jesu kärlek är så stor, att hwarest han ser en menniskosjäl, som will låta hjelpa sig af honom, till den själen kommer han med hjelpen. Denna qwinna kunde icke komma till honom: den stora nöden hindrade henne; men Jesus kom till henne. Han gick icke utom gränsen in i det hedniska landet, men han gick så nära, att hon kunde komma. Henens tro och längtan efter hjelp hade fattat hans frälsarekärlek och drog honom dit, han gick dit för hennes skull, och ännu går han omkring genom sitt ord och sin ande och med sina tjenare för att uppsöka och frälsa det, som borttappadt är.
29 Och Jesus gick widare derifrån och kom till det Galileiska hafwet och gick upp på berget och satte sig der. Mark. 7: 31 f.
30 Och till honom kom mycket folk,
_071.jpg&oldid=347348){kind=link}