| 72 | Jesu förklaring. | Mattei Evangelium. | Kap. 17. |
— Hören honom, 5 Mos. 18: 15. De hade hittills hört honom; nu skulle de på nytt gifwa honom gehör, då han begynte tala om korset. Att höra Jesus och lyda hans ord är hufwudsaken. Den detta gör, får stundom också likasom i känbar förnimmelse smaka och se något af den tillkommande werldens kraft. Det är högtidliga förklaringstillfällen af Jesus för själen. Det är påkommande sabbatsstunder, hwilkas fröjd åsyftar uppmuntran till desto oförtrutnare tros- och kärleksarbete för ewigheten. Nu hördes åter från himmelen samma wittnesbörd, som förut, då Jesus döptes i Jordan, då han först började sitt medlarekall. Dopet war den första inwigningen dertill, och nu blef han ännu mera genom den Helige Andes omätliga fullhet utrustad och inwigd till den swåraste delen af detta kall, som war lidandet och döden. Genom dessa wittnesbörd från himmelen, genom döden och uppståndelsen, genom andens, wattnets och blodets fortfarande wittnesbörd i församlingen, har hwar och en tillräckliga bewis, att Jesus är Guds Son, werldens frälsare. Derigenom är hwar och en förpligtad att höra, tro och lyda honom, och den, som icke tror, ådrager sig just derigenom domen, se Matt. 3: 17. I denna molnsky war nu icke något mörker, såsom molnstoden uti öknen för det mesta war dunkel, ty denna sky omkring den förklarade medlaren afbildade evangelii ljus af Kristi klarhet, det ljus, som Gud bjöd utur mörkret lysa. Det är en upplysning af Guds klarhets kunskap i Jesu Kristi ansigte. 2 Kor. 4: 6.
6 Och när lärjungarne hörde det, föllo de på sina ansigten och blefwo storligen förfärade.
7 Och Jesus gick fram och rörde wid dem och sade: Stån upp och rädens icke.
8 Men då de upplyfte sina ögon, sågo de ingen utan Jesus allena.
Jesus allena, Sonen, den man höra skall.
9 Och när de stego ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: Omtalen icke synen för någon, förr än Menniskosonen har uppstått från de döda. Matt. 16: 20. Mark. 9: 9. Luk. 9: 36.
Uppstått: förklaringen på berget war ett förespel till förklaringen i uppståndelsen, Jesu uppståndelse skulle för sjelfwa de tre lärjungarne först klart säga dem hwad den förra förklaringen innebar. Då först kunde det ock blifwa troligt för andra, hwad de förtäljde om sin erfarenhet på det heliga berget. I denna förklarings ljus skola alla trogna se ett tecken till sina kroppars förklaring i den sista uppståndelsen.
10 Och hans lärjungar frågade honom och sade: Hwarföre säga då de skriftlärde, att Elias måste komma först?
Elias: lärjungarne menade, att med denna synen wore profetian om Elias uppfyld. De insågo då ej, hwarföre synen borde hållas hemlig. De insågo ej heller, huru talet om döden skulle rimma sig med Mal. 4: 5, 6.
11 Men han swarade och sade till dem: Elias kommer wisserligen först och skall återupprätta allt. Mal. 4: 5. Matt. 11: 14. Mark. 9: 11 f.
12 Men jag säger eder, att Elias har redan kommit, och de erkände honom icke, utan gjorde med honom allt hwad de wille. Sammalunda skall ock Menniskosonen lida af dem. Luk. 1: 17.
13 Då förstodo lärjungarne, att han hade talat till dem om Johannes döparen.
Om Johannes döparen, således icke om den Elias som de nyss hade sett, v. 3.
14 Och när de kommo till folket, gick en man fram till honom, föll på knä för honom Mark. 9: 17 se Luk. 9: 37 f.
15 och sade: Herre, förbarma dig öfwer min son; ty han är månadsrasande och lider swårligen, ty han faller ofta i elden och ofta i wattnet.
Månadsrasande, ett sådant sjukdomstillstånd, som till- eller aftog efter månens beskaffenhet och skiften. Detta naturliga inflytande bidrog att öka det onda, som egentligen bestod i den onde andens inwerkan, af hwilken personen war lekamligen besatt, Berättelsen om denna persons elände, som förekommer så strax efter förklaringen, bidrager till att höja förklaringstaflan, likasom skuggan bidrager till ljusets förhöjande på hwilken tafla som helst. Båda berättelserna i detta sammanhang wisa oss, att Jesus är den, för hwilken alla knän skola böja sig, deras, som äro i himmelen, såsom Moses och Elias, deras, som äro på jorden, såsom lärjungarne och mannen, v. 14, och deras, som äro under jorden, såsom den onde anden, hwilken Jesus här utdrifwer, Fil. 2: 10.
16 Och jag förde honom till dina lärjungar, och de kunde icke bota honom.
17 Men Jesus swarade och sade: O. du otrogna och wrånga slägte! Huru länge skall jag då wara med eder? Huru länge skall jag då fördraga eder? Fören honom hit till mig.
O du otrogna och wrånga (förwända) slägte! Detta näpsande tilltal träffade i synnerhet lärjungarna.
18 Och Jesus näpste honom, och den onde anden gick ut från honom, och pilten wardt botad från den stunden.
Jesus näpste den onde anden och botade den besatte.
19 Då gingo lärjungarne fram till Jesus afsides och sade: Hwarföre kunde icke wi utdrifwa honom?
20 Men Jesus sade till dem: För eder otros skull. Ty sannerligen säger jag eder: Om I hafwen tro såsom ett
_076.jpg&oldid=347363){kind=link}