| 76 | Försonlighet. | Mattei Evangelium. | Kap. 18. |
18 Sannerligen säger jag eder: Allt hwad I binden på jorden, det skall wara bundet i himmelen, och allt hwad I lösen på jorden, det skall wara löst i himmelen. Matt. 16: 19. Joh. 20: 23.
Nyckelmagten, som kap. 16: 19 gafs åt Petrus, tillerkännes här åt hela församlingen.
19 Åter säger jag eder, att om twå af eder komma öfwerens på jorden, hwilken sak det wara må, som de bedja om, skall den beskäras dem af min Fader, som är i himmelen. Matt. 21: 22. 1 Joh. 3: 22. {5: 14. Jak. 4: 8.
Twå, jemför v. 16. I sann, broderlig gemenskap ligger stor wälsignelse. Äfwen när fråga är om att binda och lösa, har den förenade tros- och bönegemenskapen stor kraft, till och med om blott twenne äro sålunda förenade till bön.
20 Ty hwarest twå eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag midt ibland dem.
I mitt namn, egentligen ”till mitt namn”. Jesu namn är föreningspunkten och bönhörelsegrunden. Till Jesu namns ära syfta de trognas företag. Der är Jesus midt ibland dem, till att uppfylla deras åstundan. Äfwen om den församling af troende, som fattar ett sådant beslut, är så liten, att den blott består af twå eller tre, så gäller dock det de besluta, ty Jesus sjelf är med dem, då de göra i hans namn och för hans skull, det de göra. De få äfwen bedja för den, som blifwer utesluten eller för den, som ar fallen, att han måtte komma till bättring och blifwa frälst. Huru stor wälsignelse och kraft ligger uti de trognas gemenskap och förenade bön är af dessa orden tydligt. Det är alltså af stor wigt, att trogna hjertan i betraktelse och bön förena sig med hwarandra inför Herren, icke blott i den offentliga gudstjensten, utan äfwen sins emellan.
21 Då gick Petrus fram och sade till honom: Herre, huru ofta skall min broder synda mot mig, och jag förlåta honom det? Månne ända till sju gånger? Luk. 17: 4.
Frågan göres med anledning af v. 15.
22 Då sade Jesus till honom: Jag säger dig: Icke ända till sju gånger, utan ända till sjuttio gånger sju.
D. w. s. huru många gånger som helst.
23 Fördenskull är himmelriket likt en konung, som wille hålla räkenskap med sina tjenare.
24 Och när han begynte räkna, fördes fram till honom en, som war skyldig honom tio tusen pund.[1]
Tio tusen pund utgjorde således en summa af flera millioner. Härmed utmärkes, att i den räkenskap, som den himmelska Konungen med oss anställer, uppdagas en omätlig skuld; skuldpundens tusental äro lika många som buden i Guds lag. Mot hwart och ett af dem finner den uppwäckta menniskan sig hafwa syndat på tusen sätt, i tankar, ord och gerningar.
25 Men då han icke kunde betala, befalde husbonden, att han och hans hustru och barn och alltt hwad han egde skulle säljas och skulden betalas.
Säljas; så plägade det tillgå efter sträng rätt 3 Mos. 25: 39. 2 Kon. 4: 1.
26 Då föll tjenaren ned och bad honom och sade: Herre, haf tålamod med mig, så skall jag betala dig allt.
Betala allt. Så är det ock ofta med den andeligen uppwäcka menniskan, att han i första upptäckten af sin syndaskuld och i förskräckelsen deröfwer erbjuder sig ej blott att sjelf betala, utan ock att betala allt, fastän hon har intet att betala med. Egenrättfärdighetens hopp och försök att aftjena skulden blifwer dock alltid fruktlöst.
27 Och husbonden förbarmade sig öfwer tjenaren och lät honom gå och efterskänkte honom hwad han war skyldig.
Förlåta, efterskänka är barmhertighetens första werk. Efterskänkte: detta hade den tjenaren ej wågat begära. Han hade blott bedt om anstånd. Den nådige konungen gjorde mer, än den arme tjenaren begärde, han lät honom gå och efterskänkte den stora skulden. Efter lagen fäldes domen, men då den arme bad om nåd, så fick han mera nåd än han bad om, och så får den ångerfulle syndaren nåd, så snart han förödmjukar sig och ropar derom och åberopar sig på försoningen i Kristus Jesus! Genom denna nådeförsäkran å Herrens sida är det just rättfärdiggörelse och ny födelse skall åstadkommas, så framt menniskan emottager och tror denna försäkran.
28 Men när denne tjenaren gick ut, fann han en af sina medtjenare, som war skyldig honom hundra penningar,[2] och han tog fast honom och fattade honom wid strupen och sade: Betala mig hwad du är skyldig.
Hundra penningar eller 67 kronor war alltså en ringa summa mot de tio tusen punden. Och hwad äro nästans fel emot oss i jemförelse med wår skuld inför Gud!
29 Då föll hans medtjenare till hans fötter och bad honom och sade: Haf tålamod med mig, så skall jag betala dig allt.
Samma bön, som han sjelf förut gjort, v. 26. Han borde derwid hafwa känt sig träffad och bragt till besinning.
30 Men han wille icke, utan gick bort och kastade honom i fängelse, till dess han betalade skulden.
_080.jpg&oldid=347374){kind=link}