| 82 | Jesu intåg i Jerusalem. | Mattei Evangelium. | Kap. 20, 21. |
beredde på att följa honom i ringhet och försakelse, smälek och förföljelse, lidande och död. Detta War den ära, de hade att wänta i detta lifwet, och denna kalk och detta dop är wägen till härligheten, der de trogna få regera med Kristus.
23 Han sade till dem: Min kalk skolen I dricka, och med det dop, hwarmed jag döpes, skolen I döpas, men att sitta på min högra och på min wenstra sida, det tillkommer icke mig att gifwa, utan det skall gifwas dem, åt hwilka det är beredt af min Fader.
Skolen I döpas, se Ap. G. 12: 2. Upp. 1: 9. Tillkommer icke mig, nu, för det närwarande, då jag sjelf ännu icke är genom lidande ingången till härlighet.
24 Och när de tio hörde detta, wordo de misslynte på de twå bröderna.
Med detta missnöje wisade de tio, att de ännu ledo af samma fel som de twå, öfwer hwilka de blefwo misslynte. Detta är ganska wanligt; då kärleken lider afbräck, så faller man just i det fel, som man klandrar hos sin nästa. ”Köttet will alltid hellre hållas härligt än korsfästas; hellre upphöjas, än förnedras.” L.
25 Då kallade Jesus dem till sig och sade: I weten, att folkens furstar herska öfwer dem, och att de store hafwa magt öfwer dem. Luk. 22: 25 f.
26 Men så skall det icke wara bland eder, utan hwilken som will blifwa stor bland eder, han skall wara eder tjenare,
27 och hwilken som will blifwa främst ibland eder, han ware eder dräng;
28 likasom Menniskosonen icke har kommit för att låta tjena sig, utan för att tjena och gifwa sitt lif till lösen för många. Joh. 13: 14. Fil. 2: 7. Ef. 1: 7. 1 Tim. 2: 6. Tit. 2: 14. 1 Petr. 1: 19, 21.
Till lösen för många, d. ä. för alla, för hela den syndförderfwade menniskoskaran. Så wisar Jesus sina lärjungar med sitt eget exempel, att han icke war kommen att wara en jordisk konung, och att de icke hade någon jordisk höghet och ära att wänta. Såsom han war kommen i sjelfförnedring för att tjena och uppoffra sig till menniskoslägtets tjenst och derföre wandrade i en tjenares skapelse, så skulle också lärjungarne i ringhet och ödmjukhet under smälek och förföljelse tjena hans återlösta med evangelii predikan. Honom förestod försoningsdöden för menniskoslägtet; dem förestod lidande och bloddop i hans efterföljelse. Detta war swaret på deras ännu fåwitska sträfwande efter ära i hans rike, emedan de ännu tänkte, att det skulle blifwa ett rike af denna werlden.
29 Och när de gingo ut från Jeriko, följde honom mycket folk.
30 Och se, twå blinde sutto wid wägen, och när de hörde, att Jesus gick förbi, ropade de och sade: Herre, Davids son, förbarma dig öfwer oss! Mark. 10: 46 f. Luk. 18: 35 f.
Twå blinde. Markus och Lukas berätta blott om en. Men Matteus berättar ofta i mera korthet. Han förbigår att nämna om Sakkeus m. m. Så slår han talet om twenne blinda tillsamman, af hwilka den ene torde hafwa blifwit helad wid ingången, den andre wid utgången ur Jeriko. Det bör märkas, att i österlandet förekomma särdeles många blinda, så att Herren hade företrädeswis ofta tillfälle att på sådana bewisa sin magt och barmhertighet.
31 Och folket näpste dem, att de skulle tiga. Då ropade de ännu högre och sade: Herre, Davids son, förbarma dig öfwer oss!
32 Och Jesus stannade och kallade dem till sig och sade: Hwad wiljen I att jag skall göra eder?
33 De sade till honom: Herre, att wåra ögon må öppnas.
34 Då warkunnade sig Jesus öfwer dem och rörde wid deras ögon, och strax återfingo deras ögon sin syn, och de följde honom.
Folket näpste de blinda och tyckte ropet war beswärligt, men Jesus näpste dem icke, utan gjorde deras ögon seende. Märk: menniskors otålighet och Jesu tålamod och förbarmande! Är du i nöd, så tröttna menniskorna snart wid dig, men till Jesus får du ropa så mycket du will, till dess du finner nåd, han tröttnar aldrig och näpser ingen, som åkallar honom.
21 Kapitlet.
Jesus rider in i Jerusalem, renar templet, förbannar fikonträdet, tillspörjes om sin magt och bestraffar i liknelser öfwerstepresterna och fariseerna.Och när de nalkades Jerusalem och kommo till Betfage wid oljeberget, då sände Jesus twå lärjungar, Mark. 11: 1 f. Luk. 19: 29 f. Joh. 12: 12 f.
Betfage (fikonhus) war en liten by, i synnerhet uppfyld af presternas landthus. Den war belägen på östra sidan af oljeberget, och wid dess westra sida låg Jerusalem.
2 sägande till dem: Gån in i byn, som ligger midt framför eder, och strax skolen I finna en åsninna bunden och en fåle med henne. Lösen dem och fören dem till mig.
3 Och om någon säger något åt eder, så skolen I säga: Herren behöfwer dem; och strax skall han släppa dem.
Häri uppenbarade Jesus sin fullkomliga magt, att allt måste på denna högtidliga dag lyda honom. Underbar förening af befallande majestät och fullkomlig lydnad i djupaste förening! Utan
_086.jpg&oldid=347391){kind=link}