| De dödas uppståndelse. | Mattei Evangelium. | Kap. 22. | 89 |
jorden. Der firas blott den himmelska föreningen mellan Kristus och församlingen, hwilken förening inträder i sin fulla kraft, när de andeliga kropparne inträda i gemenskap med själarna i uppståndelsen.
31 Men angående de dödas uppståndelse, hafwen I icke läst hwad eder är sagdt af Gud, som sade:
32 ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”? Gud är icke dödas utan lefwandes Gud. 2 Mos. 3: 6, 16. Ap. G. 7: 32. Ebr. 11: 16.
Långt efter det Abraham, Isak och Jakob woro döda, kallar sig Gud deras Gud; men Gud är icke de dödas, utan de lefwandes Gud, och häraf följer, att Abraham, Isak och Jakob lefde, och att de skulle uppstå. Det hörer nemligen till oföränderligheten och orubbligheten af förbundet mellan Gud och de trogna, att det aldrig skall upphöra. Det är ett ewigt förbund, och dermed har den lefwande och lifgifwande Guden förbundit sig att gifwa lif åt dem, som tro, ett lif som skall räcka för ewigt; ty eljest blefwe det slut med förbundet, såsom ett förbund mellan twå menniskor alltid är slut, så snart den ene är död. Det hörer således alltid till Guds rättfärdighet och trofasthet, att de, som honom tillhöra, skola lefwa ewinnerligen. Men det hörer också till Guds kärlek, att han icke kan låta dem dö, som tillhöra honom. Han inplantar hos dem den kärlek, att de önska för ewigt höra honom till, och det hörer till hans kärlek, att han ide will mista dem. Det ligger redan i den rätta menskliga kärleken, att man icke will genom döden mista dem man älskar, och att om man kunde, skulle man förwara dem emot döden så länge man lefde sjelf. Skulle då icke Gud wara likaså trogen i sitt förbund och i sin kärlek! Han som har magt att gifwa lif och att uppwäcka från de döda!
Kristus har med detta exempel wisat, huru oändligt djupt den hel. skrifts innehåll är i hwarenda rad. Att icke blott själ och ande, utan äfwen kroppen hörer till menniskans wäsende, kunde sadduceerna äfwen af Guds ord hafwa funnit. Se Dan. 12: 2; Ps. 48: 15; Os. 13: 14; Es. 26: 19.
33 Och när folket hörde det, häpnade de öfwer hans lära. Matt. 7: 28.
34 Men när fariseerna hörde, att han hade stoppat munnen till på sadduceerna, församlade de sig,
35 och en af dem, som war en lagklok, frågade honom, frestande, och sade:
36 Mästare, hwilket är det yppersta budet i lagen? Mark. 12: 28 f.
Det yppersta, egentligen ”ett stort bud”. Judarne sysselsatte sig då för tiden mycket med den frågan, hwilket det förnämsta budet war. De gjorde en sådan köttslig skilnad, emedan de blott fäste sig wid det yttre.
37 Då sade han till honom: ”Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjerta och af all din själ och af allt ditt förstånd”. 5 Mos. 6: 5.
38 Detta är det yppersta och främsta budet.
Egentligen: ”Detta är det stora och första budet”.
39 Det andra är detta likt: ”Du skall älska din nästa såsom dig sjelf”. 3 Mos. 19: 18. Rom. 13: 9. Gal. 5: 14. 1 Tim. 1: 5. Jak. 2: 8.
Såsom dig sjelf, såwida du står i Guds kärlek, och alltså älskar dig sjelf på ett rättmätigt wis. Wi skola älska nästan ej mer än oss sjelfwa, utan såsom oss sjelfwa. Kärleken till Gud, grundad i tron på Guds kärlek till oss, wisar sig i en rätt kärlek till oss sjelfwa och nästan.
40 På dessa twå buden hänger hela lagen och profeterna. Matt. 7: 12.
Hänger, hwilar, beror. Hela lagen och alla profeternas särskilda bud äro blott en utweckling af de twå alltomfattande buden om kärleken till Gud och nästan. Alla de tio buden hänga innerligt tillsamman, såsom länkarne i en kedja. På denna kedja hänger hela lagen och profeterna, så att ock deras gudomliga 'sammanhang hwilar på kärlekens grund.
41 Och när fariseerna woro församlade, frågade Jesus dem
42 och sade: Hwad synes eder om Kristus? Hwilkens son är han? De sade till honom: Davids. Mark. 12: 35 f. Luk. 20: 41 f.
Davids. Rätt; men detta war icke allt. De förstodo dock icke mer än hwad deras jordiska sinne kunde fatta. Ju mera jordiskt sinnad en menniska är, desto likgiltigare är hon för läran om Kristi gudom, på hwilken dock den rätta insigten i både tros- och kärleksbudet beror. Det är kristendomens lifsfråga.
43 Han sade till dem: Huru kan då David i Anden kalla honom herre, sägande:
I Anden, i profetisk ande, af Guds Ande ingifwen. 2 Kor. 12: 3. Jesu första fråga i templet war, om de icke wisste, att Gud är hans fader, Luk. 2: 49, och hans sista fråga i templet gick derpå ut, att han är Davids Herre.
44 ”Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter”? Ps. 110: 1. Ap. G. 2: 34. 2 Kor. 15: 25. Ebr. 1: 13. 10: 12 f.
45 Om nu David kallar honom herre, huru kan han då wara hans son?
Efter sin gudomliga natur är Jesus Davids Herre, likasom han efter sin menskliga natur är Davids son.
46 Och ingen kunde swara honom ett ord. Och från den dagen dristade sig ej heller någon att fråga honom något mer.
_093.jpg&oldid=347405){kind=link}