| 90 | We öfwer de skriftlärde. | Mattei Evangelium. | Kap. 22, 23. |
Ej heller någon, utom hans lärjungar. Fienderne dristade ej fråga honom på samma sätt som förut. Härefter gjorde de blott mordplaner. Men deras dom hade Jesus uttalat med orden i v. 44.
23 Kapitlet.
Jesu werop öfwer de skriftlärde och Jerusalem.Då talade Jesus till folket och till sina lärjungar
2 och sade: På Moses’ stol sitta de skriftlärde och fariseerna. Neh. 8: 4.
På Moses’ stol sitta, egentligen ”hafwa satt sig”, de skriftlärde och fariseerna, såsom Moses’ efterföljare i den yttre läroembetsmagten. De hade intagit Moses’ embetsstol och ”satt sig der”. De sutto der således icke med full rätt. Inkräktandet af denna höga läroplats hade skett med undanträngande af dem, som woro profeternas rätta efterföljare i anda och sanning. Omkring 150 år hade de innehaft högsta anseendet bland folket. De hade wunnit det i striden med det sadduceiska partiet. Båda partierna hade tagit miste om sanningen i det profetiska ordet, ehuru fariseerna på långt när icke så mycket som sadduceerna. Det ena partiets öfwerwigt öfwer det andra berodde till stor del på regentens beskaffenhet. Den mackabeiske konungen Alexander Janneus, som regerade åren 106—79 före Kristi födelse, war en sadducé. Han förföljde derföre fariseerna på det grymmaste sätt. Likwäl insåg han wid sin död, att de skulle få öfwerhanden. Han gaf derföre på dödsbädden sin gemål det rådet, att kasta sig i deras armar. Hon gjorde så och bibehöll sig derigenom i sitt wälde. Från den tiden woro fariseerna rådande. De togo hela skriftunderwisningen och bibeltolkningen om händer. Men huru förwändt de derwid gingo till wäga, röjer Jesus i sina bestraffningar och i sitt åttafaldiga we öfwer deras skrymteri. Eftersom de hade största inflytandet på folket, så wänder Kristus sina bestraffningar emot dem. Af samma orsak sysselsätter han sig så litet med sadduceerna, eftersom dels deras läror stodo i öppnaste strid med skriften, dels deras inflytande på folket war på långt när icke så stort som de andres.
3 Derföre allt hwad de säga eder, det hållen och gören, men efter deras gerningar gören icke. Ty de säga, men göra icke;
Derföre allt hwad de säga eder, således derföre att de sitta på Moses’ stol; allt som de bjuda i enlighet med Moses’ ord. Luthers anmärkning: ”Om man lärer annorlunda och mer än Moses, så sitter man icke på Moses’ stol; derföre förkastar han (Herren) ock deras werk och (alla derur framgående) menniskoläror.” De säga wäl hwad Moses befalt, men göra dock sjelfwa icke derefter. Så ock många andeligen döda lärare och predikanter, efter hwilkas ord man dock skall göra, för så widt de öfwerensstämma med den rätta läran.
4 och de binda tunga och odrägliga bördor tillsamman och lägga dem på menniskornas skuldror, men de wilja icke sjelfwa röra dem med sitt finger. Luk. 11: 46. Ap. G. 15: 10. Gal. 6: 13.
Odrägliga, som äro swåra att draga eller bära. Sådana bördor bundo fariseerna tillsamman genom hela knippen af menniskotillsatser, mot och utöfwer lagen. Dessa tunga och odrägliga bördor, som påläggas af dem, hwilka icke känna trons wäg, äro motsatsen till Jesu ljufliga ok och lätta börda, Matt. 11: 30.
5 Och alla sina gerningar göra de för att blifwa sedde af menniskorna. Ty sina tänkeskrifter[1] göra de breda och tofsarna på sina kläder stora. Matt. 6: 1 f., 5, 16. 5 Mos. 6: 8. 4 Mos. 15: 38. 5 Mos. 22: 12.
Dessa tänkeskrifter som också kallades ”bönesedlar”, fingo äfwen sedermera hos fariseerna benämningen ”förwaringsmedel”, emedan de betraktades såsom medel att förwara sig mot onda andars inflytande. Sålunda blefwo de ock i mer eller mindre mån wantrosmedel, såsom det alltid blir, när menniskan i yttre ting söker andelig båtnad. Att fariseerna gjorde sina tänkeskrifter breda, wisade att de tänkte mindre på de der infattade bibelspråkens innehåll än på sin egen ära för fromhet inför menniskor. På samma grund bestraffar Frälsaren bruket af de stora tofsarna. Dessa bestodo i nedhängande tofsar, som i de fyra snibbarne af öfwerklädnaden fästes med gula snören. Detta bruk hade wisserligen sin grund i 4 Mos. 15: 38, men missbruket hade sin grund i det andeliga högmod, som Kristus här bestraffar.
6 De älska högsätet wid gästabuden och främsta platserna i synagogorna Mark. 12: 38 f. Luk. 20: 46.
7 och helsningarna på torgen och att af menniskorna kallas Rabbi, Rabbi.
Rabbi betyder ”store”, d. ä. herre, mästare. Det war en äretitel för lärare.
8 Men I skolen icke låta kalla eder Rabbi, ty en är eder mästare, men I ären alla bröder. Jak. 3: 1.
9 Och I skolen icke kalla någon på jorden eder fader, ty en är eder Fader, han som är i himmelen.
Fader, en ännu högre äretitel för sekternas hufwudmän. En sådan betraktades såsom ofelbar i sina bud och åtgärder, som kräfde owilkorlig lydnad. Missbruket med detta namn har äfwen inom den kristna kyrkan blifwit mångenstädes bedrifwet, särdeles hos påfwens folk. När påfwen låter kalla sig ”allra heligaste fader”, så måste detta wara en stor gudsförsmädelse. Härmed är icke sagdt, att hwarje fadersbenämning inom läroståndet är förkastlig. Hwarje rättsinnig lärare måste wara en andelig lärofader. När denna benämning icke går utöfwer fjerde budets innehåll, så är den god. ”Gud lider wäl fäder under sig, men icke jemte och öfwer sig”.
- ↑ Remsor, som lindades om pannan och wenstra handlofwen och woro fullskrifna med wissa språk ur Moses’ böcker, t. ex. 2 Mos. 13: 6. 5 Mos. 6: 8.
_094.jpg&oldid=347406){kind=link}