| 94 | Jerusalems förstöring. | Mattei Evangelium. | Kap. 24. |
6 Och I skolen få höra krig och rykten om krig; sen till, att I icke blifwen förfärade; ty allt måste ske, men ännu är icke änden.
Sen till, att I icke blifwen förfärade, låten icke bringa eder till en förtidig flykt. Ty ... ännu är icke änden. Guds domar gå steg för steg i werkställighet.
7 Ty folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall wara hungersnöd och farsoter och jordbäfningar på den ena orten efter den andra.
Werldshistorien har till punkt och pricka bekräftat denna Jesu förutsägelse. Så skedde det under den följande tiden intill år 70, då Jerusalem förstördes. Romerska riket i hwars alla provinser Judar woro kringspridda, är händelsernas skådeplats. Uppresningar skedde nästan öfwerallt i de af Romarne eröfrade länderna. Romerska riket styrdes af de mest ogudaktiga regenter, som wållade missnöje och affall. Den ene undanträngde den andre i blodiga krig. Fyra kejsare under den nämnda tiden dödades med swärdet. Farsoter rasade tidtals på olika ställen. Endast under kejsar Klaudii regeringstid inträffade fyra hungersnöder, af hwilka den ena hårdt drabbade Judalandet. Bland jordbäfningarna förstörde den, som inträffade år 60, många städer uti Mindre Asien.
8 Men allt detta är begynnelsen till födslosmärtor.
Werldens pånyttfödande liknas således wid den lekamliga födelsen (jemför kap. 19: 28). Herren syftar i synnerhet på de smärtor, som träffade Judafolket, och måste föregå detta folks slutliga pånyttfödelse.
9 Då skola de antwarda eder till lidande och dräpa eder, och I skolen wara hatade af alla folk för mitt namns skull. Matt. 10: 17. Joh. 15: 19 f. 16: 2 f.
Jesus döljer icke för sina lärjungar, att de skola få sin dryga del i den allmänna wedermödan. De blefwo hatade och förföljde såsom de, för hwilkas skull de stora olyckorna skedde, enligt, de wantrogna hedningarnas mening.
10 Och då skola många taga anstöt och förråda hwarandra och hata hwarandra,
Taga anstöt, stöta sig på en lära, som är förbunden med så mycket lidande, och stöta ifrån sig tron. Derpå följer ett så mycket större förräderi och hat; ty affallna kristna blifwa wanligen de bittraste fiender.
11 och många falska profeter skola uppkomma och wilseleda många.
Falska profeter, som wäl ej utgifwa sig för detsamma som de falska Krister, v. 5, men lära andra tröstegrunder än de, som hemtas af evangelium.
12 Och emedan laglösheten får öfwerhand, skall kärleken kallna hos de flesta.
När laglösheten, orättfärdigheten, i laster, uppror m. m. får öfwerhand hos de ogudaktiga, så medför den en tryckning äfwen på dem, som hafwa någon kärlek i behåll. Denna tryckning hotar att förqwäfwa ej blott den andeliga, utan till och med den naturliga kärlekens låga, så att den ock werkligen hos de flesta förkolnar. Den förkolnade kärleken förbyter sig då hos de affallna i otålighet och hat. Många återgingo af denna anledning från kristendomen till judendomen, som wi i synnerhet af brefwet till Ebreerna kunna lära.
13 Men den som håller ut intill änden, han skall warda frälst.
Men den som icke låter den öfwerhandtagande ondskan förleda sig till misströstan och affall, utan håller ut i tron, kärleken och hoppet, intill änden eller slutet af försökelsen, han skall warda frälst undan förderfwet. Såsom detta närmast gälde om den wid Jerusalems förstörelse påkomna försökelsen, så gäller det ock om alla tiders försökelser och pröfningar för Jesu trogna.
14 Och detta evangelium om riket skall warda predikadt i hela werlden till ett wittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma.
Detta inträffade redan före Jerusalems förstöring, så att evangelium om det af Kristus förwärfwade riket med dess nådesförmåner wardt predikadt i hela den då bekanta werlden, förrän den änden kom, hwarom v. 6 talar. Men detta war ett förspel till det, som skall föregå allt intill werldens ände, att, innan den kommer, evangelium skall predikadt warda för alla jordens folk, af hwilka största delen ännu är obekant med nådens ord.
15 När I nu fån se förödelsens styggelse, om hwilken är taladt af profeten Daniel, stå på heligt rum — den som läser det, han gifwe akt derpå! — Dan. 9: 27. 12: 11. Luk. 17: 31.
Om förödelsens styggelse har Daniel mer än en gång talat. När lärjungarne sågo denna styggelse stå på det heliga rummet, så skulle det wara för dem tecknet, hwarefter de skulle rätta sig. Templet war ett heligt rum, men oljeberget war det äfwen. I templet hade redan under mackabeiska tiden en förödelsens styggelse stått, då Antiokus lät sätta en afgudabild på Guds altare, 1 Mack. 1: 57. Men ännu större war den hedniska styggelse, som bedrefs, då Jerusalem och dess tempel föröddes af Romarne. Då hade förderfwet nått sin höjd, och Daniels profetia fick sin egentliga fullbordan. Men när det kommit ända så långt, war det säkerligen för sent för lärjungarne att fly. Redan när de romerska krigshärarne med sina afgudiska fälttecken inträdt på oljeberget, så stod förödelsens styggelse på ett heligt rum. Då kunde lärjungarne skåda uppfyllelsen af Jesu förutsägelser i detta kapitel, så widt de rörde hans tillkommelse i straffdomen öfwer Jerusalem, och tillika se, att tiden war inne för dem att fly undan. Hwari emellertid förödelsens styggelse såsom ett bestämdt särskildt tecken för dem bestod, kunna wi icke närmare finna. De funno och förstodo det sjelfwa
_098.jpg&oldid=347414){kind=link}