| Jerusalems förstöring. | Mattei Evangelium. | Kap. 24. | 95 |
så mycket bättre, likasom hwar och en, som rätt aktar på tidens tecken, aldrig skall behöfwa taga miste om just det tecknet, hwarefter han i ett särskildt fall har att till sin räddning rätta sig. Den som läser det hos Daniel, han gifwe akt derpå, war det råd, som lärjungarne skulle följa. Rådlös blir icke heller någon, i hwilken nöd som helst, som gifwer akt på ordets warningar och lärdomar, för att derefter bedöma sin egen och werldens ställning. Denna förutsägelse kommer slutligen att fullkomligt fullbordas, då det sker, som beskrifwes i Upp. 11: 2 och 13: 14, 15. Då blifwer wilddjurets bild den förödelsens styggelse, hwarpå denna profetia till slut syftar. Hos profeten Daniel betyder det ordet: förödelsens styggelse alltid ett afgudabeläte, och denna fullbordan håller nu på att förberedas. Romarne förorenade icke templet genom afgudiska styggelser, utan de förstörde det, och detta gjorde de efter Herrens wilja. Luther tillämpar profetian äfwen på påfwen, som står såsom en förödelsens styggelse i Kristi kyrka.
16 då flykte de som äro i Judeen upp till bergen,
De, de trogne, flykte de, må de fly ofördröjligen.
17 och den som är på taket stige icke ned för att hemta något ur sitt hus,
Från de platta taken ledde trappor omedelbart ned på gården eller gatan.
18 och den som är ute på marken wände icke tillbaka för att hemta sin mantel.
På marken eller fältet, der man wid arbetet war lätt och utan omsorg klädd.
19 Men we dem som äro hafwande och dem som gifwa di i de dagarna!
Sådana personers ställning gjorde dem särdeles obeqwäma för en hastig flykt. Deras we eller olycka kunde blifwa så mycket större, som de råa hedniska krigarne i forntiden hade ofta för sed att upprista hafwande qwinnor och mörda de späda barnen.
20 Men bedjen, att eder flykt icke sker om wintern eller på sabbaten;
Wintern i österlandet är icke så swår genom sin köld som genom sin wäta. Det starka ihållande regnet gör wägarne stundom alldeles ofarbara. Sabbaten skulle i mer än ett afseende förswåra flykten. På den dagen fingo Judarne hwarken bära bördor eller gå längre än 2000 steg utom stadsporten. Mången, som eljest gerna skulle hafwa flytt, kunde lätt anse sig derifrån förhindrad af sabbatslagen. Dessutom gör en sådan samlingsdag det särskildt swårt att i trängseln med hast komma undan.
21 ty då skall warda en stor wedermöda, sådan som icke har warit från werldens begynnelse intill nu, icke heller någonsin skall warda.
Wedermödan, jemren, nöden, blef för de otrogna Judarna så mycket större, som de fortforo att lita på sin gudstjensts oförgänglighet och sitt tempels bestånd, till dess deras trosgrund sammanstörtade med stadens och templets grundwalar.
22 Och om de dagarna icke hade blifwit förkortade, så skulle intet kött hafwa blifwit frälst, men för de utwaldas skull skola de dagarna blifwa förkortade.
Intet kött, ingen lefwande menniska. För de utwaldas och deras böners skull. Äfwen deras bön, att flykten icke skulle ske om wintern, gick i fullbordan. Jerusalems belägring skedde om wåren. De utwaldas bön hjelper, der att annan utwäg till hjelp synes stängd. Jak. 5: 16. Gud gör det afseende på de sinas böner, att en afkortning sker af hemsökelsens dagar. Det wisade sig i den stora nödens tid wid straffdomen öfwer Judafolket. Det har wisat sig alltsedan. Det skall förnämligast bewisa sig i den sista stora antikristiska nöden. Jesu ord wisa tydligt, att han förnämligast syftar på en tid, som ännu förestår, och på en bedröfwelse, som äfwen skall öfwergå kristenheten; ty då Jerusalem förstördes woro de kristna redan räddade, och den jemmer, som då öfwergick det otrogna Judafolket, öfwergick icke de trogna eller de utwalda.}}
23 Om någon då säger till eder: se, här är Kristus, eller der, så tron det icke. Luk. 17: 23. 21: 8.
24 Ty falske Krister och falske profeter skola uppstå och göra stora tecken och under, så att de, om möjligt, skola wilseleda äfwen de utwalda. 2 Tess. 2: 11.
Under de åren, när det judiska kriget fördes, uppträdde ingen falsk Kristus, men detta hafwa wi ännu att wänta, se 2 Tess. 2. Upp. 13. Falske Krister och falske profeter skola komma. Antikrist och den falska profeten hafwa sina förelöpare, och slutligen uppträda de med tecken och under, som äro så förföriska, att äfwen de utwalde skulle blifwa förförde, om de icke genom Guds nåd blefwe bewarade. På den tid, då Jerusalem förstördes, skedde ingenting af allt detta hwarken bland Judarne eller bland de kristna. Om de falska underwerken, se 2 Tess. 2: 9, 10. Upp. 13: 13.
25 Se, jag har förutsagt eder det.
26 Derföre, om de säga till eder: se, han är i öknen, så gån icke ut; se, han är i kamrarna, så tron det icke.
27 Ty såsom ljungelden går ut från öster och synes ända till wester, så skall Menniskosonens tillkommelse wara. Luk. 17: 24.
Här talar Jesus om sin sista tillkommelse, för så widt de alltid skulle hålla sig på den beredda. Den blifwer, såsom blixten, hastig, så att man ej behöfwer bemöda sig att uppsöka den, och uppenbar, så att man ej kan taga miste derom. Åtanken derpå skulle stärka dem mot frestelsen att akta på förförarens röst, som wille bestämma tid och sätt. Detta härliga frälsningslöfte, att Herren, då nöden är som allra störst, skall komma med en plötslig och underbar hjelp
_099.jpg&oldid=347416){kind=link}