| Trogen tjenare. | Mattei Evangelium. | Kap. 25. | 99 |
gick bort och gjorde en grop i jorden och gömde sin herres penningar.
Denne tjenaren war således icke en bof eller slösare, som förstörde hwad han hade fått, men han war en försumlig, otrogen lätting, som icke gjorde något bruk af det anförtrodda pundet, utan trodde, att det war nog, att han förwarade det. Så göra alla egenrättfärdiga menniskor, som förwara sin naturliga dygd och redlighet så till wida, att de icke förfalla i grofwa synder, de anwända själs- och kroppskrafter till jordiska ändamål och begrafwa både döpelsenåden och sin själ i jorden och tänka: det är nog dermed, att de så wilja lemna allt tillbaka åt Herren, då han kommer; de framställa sig oomwände eller sådane, som de af naturen äro. Ännu närmare syftar detta på de lärare, som äfwen begrafwa embetet i jorden, i det de sjelfwa akta det jorden tillhörer och icke tänka på himmelen och på Herren, som kallat dem till sina skaffare.
19 Men en lång tid derefter kom dessa tjenares herre och höll räkenskap med dem.
Då Herren kommer måste alla göra räkenskap, men i synnerhet ordets tjenare.
Hiller sjunger: Herre, alla wåra håfwor Äro af din hand blott gåfwor, Räkenskap du fordra skall; Är det ett pund eller flera, Du blott ser wid beggedera På wår trohet i wårt kall.
20 Då kom den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram fem andra pund och sade: Herre, du öfwerlemnade åt mig fem pund; se, fem andra pund har jag wunnit med dem.
Denne tjenaren berömmer icke sig sjelf och säger icke, att han med sitt arbete, utan med Herrens gåfwor, hade wunnit den frukt han hade att frambära.
21 Då sade hans herre till honom: Wäl, du gode och trogne tjenare; i ringa ting har du warit trogen; jag skall sätta dig öfwer mycket: gå in i din herres glädje. Matt. 24: 47. Luk. 22: 29 f.
Nu utdelar Herren en nådelön åt denne trogne tjenaren. Och denna nådelön är outsägligt stor i jemförelse äfwen med det högsta och bästa, som en menniska kan hafwa undfått. De högsta och skarpa gåfwor, som någon här har undfått, äro ringa, emot de gåfwor, som åt trogna tjenare anförtros i det tillkommande lifwet. Om det som anförtros, se Luk. 22: 29, 30. De skola regera med Kristus. Detta innebär magt och werksamhet.
22 Då kom ock den fram, som hade fått de twå punden, och sade: Herre, du öfwerlemnade åt mig twå pund; se, twå andra pund har jag wunnit med dem.
23 Då sade hans herre till honom: Wäl, du gode och trogne tjenare; i ringa ting har du warit trogen; jag skall sätta dig öfwer mycket: gå in i din herres glädje.
Efter de olika punden är också winsten olika, men Herren säger till hwardera samma nådiga bifallsord; han hafwer lika wälbehag till alla trogna, fastän salighetsmåttet blifwer olika, allt efter deras olika förmåga att emottaga himmelska besittningar. Luk. 19: 17, 19.
24 Och äfwen den som hade fått det ena pundet kom fram och sade: Herre, jag wisste om dig, att du är en sträng man, som skördar der du icke fått och upphemtar der du icke utstrött;
Och upphemtar der du icke utstrött, ”sammanför (i ladorna), derifrån du intet kringströdde”. Den köttsliga räddhågan föder tröghet. Trögheten föder försummelse. Försummelsen söker ursäkta sig. Den otrogne tjenaren skjuter skulden på Herren, likasom om Herren låtit honom frestas öfwer sin förmåga och fordrat mer än det, hwartill han sjelf welat gifwa tillräcklig kraft.
25 och jag war rädd och gick bort och gömde ditt pund i jorden. Se, här har du det dig tillhörer.
Denne tjenare inser hwarken Herrens rättighet eller sin skyldighet och förbrytelse. I stället för en ödmjuk bekännelse och anklagelse mot sig sjelf uppträder han egenrättfärdigt med en anklagelse mot Herren, såsom en hård och sträng man. Både säkra menniskor i allmänhet och de, som stå under lagen, tänka så i sina hjertan, som denne tjenaren; och tala på detta sätt redan här i tiden och sedan i sjelfwa domen. De wilja hafwa rätt och att Herren skall hafwa orätt. Samma orättwisa klagan emot Gud gör den menniska, som ursäktar sin obotfärdighet dermed, att hon säger sig wara för swag till att lyda Herrens ord och anwända det rätt. I sig sjelf är menniskan icke blott för swag, utan alldeles oförmögen dertill, men Herren har just i ordet och sakramenten tillbjudit genom sin Ande den nåd och kraft, som menniskan behöfwer för att blifwa ett Guds barn. Och den som icke will antaga och begagna denna erbjudna nåd begrafwer också sitt pund i jorden.
26 Och hans herre swarade och sade till honom: Du onde och late tjenare, wisste du, att jag skördar der jag icke sått och upphemtar der jag icke utstrött?
27 Du borde då hafwa satt in mina penningar hos wexlarena, så att, när jag kommit hem, jag hade fått mitt igen med ränta.
De orden: wexlare, penningar och ränta höra här till liknelsen. Penningarne betyda alla de anförtrodda gåfworna; wexlarena betyda alla sådane tjenare i Kristi kyrka, som wilja arbeta för hans rike och som denne tjenare hade kunnat biträda med sin gåfwa, efter som han war för lat att anwända den sjelf; och räntan är hwarje förmån, som till Herrens ära winnes.
28 Tagen derföre från honom pundet
_103.jpg&oldid=347424){kind=link}