| Judas hängd. | Mattei Evangelium. | Kap. 27. | 109 |
öfwer lif och död blifwit Judarne fråntagen af Romarne. För att derföre få domen werkstäld, måste de wända sig till den romerska embetsmyndigheten i landet.
2 Och de bundo honom och förde honom bort och antwardade honom åt landshöfdingen Pontius Pilatus. Luk. 23: 1. Joh. 18: 28.
Pontius Pilatus war den sjette i ordningen af de romerska landshöfdingar, som blifwit tillsatte att upprätthålla den borgerliga ordningen och det romerska wäldet i Judeen.
Både Judarne och hedningarne gjorde sig skyldiga till den stora synd, att Guds Son blef förkastad och korsfäst. Härmed har den fallna werlden fält den dom öfwer sig sjelf, att hon hatar sanningen, rättfärdigheten och ljuset och att hon hatar den Helige i hans personliga uppenbarelse. Judar och hedningar, således hela menniskoslägtet, hafwa förkastat honom, begabbat honom, lifdömt honom, korsfäst honom, och just med allt detta har menniskan uppenbarat hwad hon i sitt innersta är: synden har uppenbarat sig såsom allmän fiendskap emot Gud.
3 När då Judas, som förrådde honom, såg, att han war dömd, ångrade han sig och bar igen de trettio silfwerpenningarna till öfwerstepresterna och de äldste
När Judas såg, att Jesus war dömd till döden, så såg han, hwad han wisserligen icke wäntat få se; ty han hade icke tänkt, att det skulle komma så långt. Utan twifwel hade han trott, att Jesus skulle nu som förr på ett underbart sätt rädda sig undan sina fiender. Han ångrade sig, men hans ånger war icke af samma art, som Petri ånger. Judas’ ånger war icke en smärta öfwer synden, utan blott en rysning öfwer sin handlings följder. Derföre war den tröstlös. Men innan han i sin förtwiflan bortgick, måste han gå fram med ett offentligt intyg om Jesu oskuld.
4 och sade: Jag har syndat, då jag förrådde oskyldigt blod. Då sade de: Hwad kommer det oss wid? Du må se dig om.
5 Och han kastade silfwerpenningarna i templet och begaf sig derifrån och gick bort och hängde sig, Ap. G. 1: 18 f.
Just det, som före gerningen war lockmaten, är derefter det olidligaste för syndaren. Sådan är den wänskap, som beror på gemenskap i synden. Judas fann icke medlidande hos dessa hårda menniskor och blef i sin förtwiflan icke tröstad med ett enda wänligt ord.
6 Men öfwerstepresterna togo silfwerpenningarna och sade: Det är icke lofligt att kasta dem i offerkistan, ty det är blods wärde.
I sitt skrymteri nitälska de om templets ära, under det de ej göra sig samwete af att befordra templets Herre till döden.
7 Och när de hade hållit råd, köpte de för dem krukomakarens åker till begrafningsplats för främlingarne.
Främlingarne, antingen pilgrimer, som icke hade några familjegrafwar wid Jerusalem, eller ock de många hedningar, som der funnos såsom portproselyter.
8 Derföre har den åkern blifwit kallad blodsåker intill denna dag.
Med inköpandet af denna åkerplats kommo de således att sjelfwe stifta en minneswård af sin egen missgerning.
9 Då wardt fullbordadt det som war sagdt genom profeten Jeremias, som sade: ”Och de togo de trettio silfwerpenningarna, wärdet för den wärderade, hwilken de hade wärderat å Israels barns wägnar; Sak. 11: 12 f. Jer. 32: 6–15.
De öfwerstepresterne, desse förnämste af ”Israels barn”, hade så ringa wärderat eller uppskattat wärdet af Jesus, då de erbjödo Judas den lumpna summan för förräderiet. Detta wisar sig nu äfwen wid inköpandet af krukomakarens åker. Härom hade Jeremias på sitt sätt profeterat genom den handling, som omtalas i Jer. 19: 1 o. f. Men profeten Sakarias omtalar samma sak i ännu tydligare ord, Sak. 11: 12, 13.
10 och de gåfwo dem för krukomakarens åker, såsom Herren hade befalt mig”.
Såsom Herren hade befalt mig. Dessa ord motswara orden hos de nämnda profeterna: ”de ord, som jag säger dig”, och ”Herren sade till mig”. Herren hade sålunda befalt dem att dels genom en sinnebildlig handling, dels genom uttryckliga ord kungöra hwad som framdeles skulle ske genom Judas’ och de öfwerstepresternas förhållande med de trettio silfwerpenningarne. Främlingar hade ingen begrafningsplats i Jerusalem, och nu blef för detta blodspris ett hwilorum köpt för dem. Så är för Jesu blod ett hwilorum förwärfwadt åt alla, som blifwa främlingar i denna werlden och söka Guds rike. Herren sjelf wille ännu såsom herde sköta sådana af sin hjord, som för sitt motstånds skull redan woro får, hwilka skulle snart gifwas till spillo och derföre kallas slagtefår; motståndet fortfar, herden nedlägger embetet och fordrar sin lön. 30 silfwerpenningar bjudas såsom ett tecken till stort förakt, och denna summa befaller Herren att kasta till krukomakaren. Sak. 11: 12. I denna profetias fullbordan blef det Judas, en af Jesu lärjungar, som erhöll detta pris, som Jesus ansågs wara wärd för sin herdetjenst för hela sitt embetes tid, som han tillbragt att lära och göra under. Men dessa penningar emottog icke Herren i templet, utan styrde så, att de, enligt profetian, blefwo gifna åt krukomakaren för en åker till begrafningsplats åt främlingar: den blef kallad blodsåker, och detta namn är intill domedag ett wittnesbörd, icke blott om en blodsskuld, utan derom att den fallna menniskan, då synden mognat, gerna skulle wilja döda Gud sjelf, om hon kunde, profetian anföres här af evangelisten med egna ord i ett kort fullständigt
_113.jpg&oldid=347444){kind=link}