| 194 | Kristi liknelser. | Lukas' Evangelium. | Kap. 13. |
Med detta swar antyder wår Frälsare, att dessa Galileer med sina synder wisserligen hade förtjent detta straff, men att de dock icke woro större syndare än de öfriga. Om I icke bättren eder, grt.: om I icke ändren edert sinne. Kristus förutsäger i dessa ord den undergång, som förestod Judarne i allmänhet, derföre att de i otro förkastade Kristus. Så skedde ock wid Jerusalems förstöring, att många tusende Judar, då de wid påskhögtiden offrade, blefwo af Romarne nedhuggna. Således äro dessa ord en profetia. ”Judarne höllo det så före, att de woro Gudi behaglige, hwilka det i timlig måtto gick wäl: twärtom, när någon illa ginge, wore han en syndare.” L. Denna willomening blifwer här af wår Frälsare motsagd.
4 Eller de aderton, öfwer hwilka tornet i Siloam föll och hwilka det dödade, menen I, att de warit brottsliga mer än alla andra menniskor, som bo i Jerusalem?
Detta tornet i Siloam, om hwars fall annars intet är bekant, war antingen kanske ett torn till skydd för den som begagnade wattnet i dammen Siloa eller Selah, Neh. 3: 15. Joh. 9: 11, eller ock ett torn i sjelfwa stadsmuren som af granskapet fick samma namn.
5 Nej, säger jag eder, utan om I icke bättren eder, skolen I alla sammalunda förgås.
Så skedde äfwen, när Jerusalems torn och murar föllo genom de romerska soldaterna, då blefwo oräkneliga Judar derunder krossade.
6 Och han sade denna liknelse: En man hade ett fikonträd planteradt i sin wingård, och han kom och sökte frukt derpå och fann ingen.
7 Då sade han till wingårdsmannen: Se, i tre år har jag kommit och sökt frukt på detta fikonträd, och jag finner ingen. Hugg bort det. Hwarföre skall det ock göra marken onyttig?
Äfwen denna liknelse syftar på Judafolket. Nu hade Gud, som war detta fikonträds planterare, förgäfwes sökt frukt derpå år efter år genom sin Son, Kristus, som war den wingårdsman, åt hwiken wingården anförtroddes. Israels folk hade genom denna plantering i en wingård erfarit ett stort företräde framför andra folk. De tre åren syfta i synnerhet på Kristi läroembetes år, under hwilka han hos detta folk sökte frukt af alla de nådesanstalter, som han bland dem hade inrättat, och af den trogna wård, sam be fått erfara. Borthuggandet syftar på den undergång, som förestod detta folk. Att detta träd gjorde marken onyttig är en förutsägelse derom, att judendomen sedan, då evangelium förkunnades, stod i wägen för kristendomen och wisade fiendskap deremot.
8 Men han swarade och sade till honom: Herre, låt det stå ännu detta år, till dess jag har fått gräfwa omkring det och göda det;
9 kanske det då skall bära frukt; men i annat fall må du framdeles hugga bort det.
Denna förbön fälde Jesus på korset och wid andra tillfällen; jemför ock Joh. kap. 17. Omgräfwandet och gödandet betyder Kristi och hans apostlars ytterligare bemödanden, att föra Judafolket till bättring och tro, att det måtte blifwa ett fruktbärande fikonträd. Borthuggandet skedde, då Jerusalem förstördes och landet ödelades, och folket dödades eller förskingrades. Denna liknelse kan äfwen tillämpas på hwarje enskild menniska, som är i det oomwända tillståndet i Kristi kyrka; hon är i wingården ett fikonträd utan frukt, men Gud wäntar frukt, och har tålamod med henne år efter år, för Kristi förböns skull. Slutligen sker borthuggandet, då hon fortfar att förakta Guds tålsamhets och långmodighets rikedom. Se 2 Petr. kap. 3.
10 Och han lärde på sabbaten i en af synagogorna.
11 Och se, der war en qwinna, som hade haft en wanmagtsande i aderton år, och hon war hopkrumpen och förmådde icke fullt räta sig upp.
En wanmagtsande betyder en sjukdom, som härrörde från en ond ande. I det Jesus kallar denna qwinna en Abrahams dotter, är anledning tro, att hon war en from qwinna, öfwer hwilken Herren hade tillstadt detta swåra lidande till pröfning, likasom Job pröfwades, och på det hon nu, till Herrens pris, måtte erfara en härlig befrielse.
12 Och då Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade till henne: Qwinna, du är fri ifrån din wanmagt.
13 Och han lade händerna på henne, och strax reste hon sig upp och prisade Gud.
14 Men synagogföreståndaren, hwilken det förtröt, att Jesus botade på sabbaten, swarade och sade till folket: Sex dagar äro, på hwilka man bör arbeta. Kommen derföre på dem och låten bota eder, och icke på sabbatsdagen. 2 Mos. 20: 9. Luk. 6: 7 f. 14: 3 f. Joh. 7: 23.
15 Då swarade Herren honom och sade: Skrymtare, löser icke hwar och en af eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder dem bort och wattnar dem?
16 Och denna, som är en Abrahams dotter, hwilken Satan har hållit bunden, se, nu i aderton år, borde hon icke lösas från denna boja på sabbatsdagen?
_198.jpg&oldid=347608){kind=link}