Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 199.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
Förmaning till fariseerna. Lukas' Evangelium. Kap. 13. 195

Då de skriftlärde sjelfwa lärde, att det war lofligt att på sabbaten lösa oxe eller åsna från krubban o. s. w., huru orimligt, att då wilja påstå, att det war ett sabbatsbrott att lösa denna qwinna från det långwariga lidandets band!

17 Och då han sade detta, blygdes alla hans motståndare, och allt folket gladde sig öfwer alla de härliga gerningar, som gjordes af honom.

18 Och han sade: Hwad är Guds rike likt, och hwarwid skall jag likna det?

19 Det är likt ett senapskorn, som en man tog och sådde i sin örtagård; och det wäxte och blef ett stort träd, och himmelens foglar byggde sina nästen på dess qwistar. Matt. 13: 30 f. Mark. 4: 30 f.

Se Matt. 13: 2132.

20 Och åter sade han: wid hwad skall jag likna Guds rike?

21 Det är likt en surdeg, hwilken en qwinna tog och blandade i tre mått mjöl, till dess alltsamman blef syradt. Matt. 13: 33.

Se Matt. 13: 33.

22 Och han färdades från stad till stad och från by till by och lärde och tog wägen åt Jerusalem.

23 Och någon sade till honom: Herre, äro de få, som warda frälsta? Och han sade till dem:

24 Kämpen för att komma in genom ben trånga porten; ty många, säger jag eder, skola söka att inkomma och skola dock icke kunna det. Matt. 7: 13.

25 Sedan husbonden har stått upp och stängt dörren, och I hafwen begynt att stå utanför och klappa på dörren, sägande: Herre, Herre, låt upp för oss, så skall han swara och säga till eder: Jag känner eder icke, hwarifrån I ären. Matt. 7: 21 f. 25: 11 f.

Huru många eller huru få de äro, som blifwa salige, bestämmer Jesus icke i sitt swar på denna fråga, utan förmanar, att hwar och en för sin del skulle med fullt allwar winnlägga sig att komma in genom den trånga porten, emedan det snart för hwar och en blifwer för sent, nemligen då, när nådens tid är ute och himlens dörr är stängd. Men så länge någon är i nådens tid, så kan han komma in genom den trånga porten, om han winnlägger sig derom, efter Jesu ord och i hans kraft. Men redan i nådens tid försöka många förgäfwes, ty de wilja wäl ingå i himmelen, men de wilja icke förfela synden och werlden. Om dem, som slutligen komma för sent, se Matt. 7: 22, 23. Dem, som icke blifwit Jesu lärjungar i nådatiden, erkänner han icke för sina på domedag.

26 Då skolen I begynna säga: Wi hafwa ätit och druckit inför dig, och du har lärt på wåra gator.

27 Och han skall säga: Jag säger eder: Jag känner eder icke, hwarifrån I ären; gån bort ifrån mig, alla I ogerningsmän.

Jesus upprepar med ett wigtigt tillägg samma ord som i v. 25, för att wisa, att hans dom är oföränderlig, och att inga böner hjelpa, då dörren är stängd. Matt. 25: 10–12.

28 Der skall gråten och tandagnisslan wara, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike, men eder utkastas. Es. 2: 2 f. Matt. 8: 11 f.

Der, nämligen dit I då måsten gå såsom ogerningsmän. Se Matt. 8: 11, 12.

29 Och de skola komma från öster och wester och från norr och söder och sitta till bords i Guds rike;

Af alla stammar och folk och tungomål skall samlas den skara, som en gång i salig segerfröjd skall lofsjunga Gud och Lammet. Se Upp. 7: 9, 10. Matt. 8: 11.

30 och se, det finnes sista, som skola wara de första, och det finnes första, som skola wara de sista.

Se Matt. 19: 30. Dessa ord talade wår Frälsare här, med särskild tillämpning i afseende på frågan i v. 23.

31 Samma dag gingo några fariseer fram och sade till honom: Gå ut och far härifrån; ty Herodes will dräpa dig.

32 Och han sade till dem: Gån och sägen den räfwen: Se, jag utdrifwer onde andar och helar i dag och i morgon, och på tredje dagen är jag wid slutet.

Herodes wågade icke företaga något emot Jesus, utan med list försatte han att genom hotelse förmå honom att gå bort från Galileen, och fariseerna önskade detsamma. Jesus genomskådade detta listiga försök lika klart, som han kände hwarje menniskas hela inre beskaffenhet, derföre kallar han Herodes en räf, med afseende på hans listiga, falska och tillika rädda natur. Då menniskan är utan Guds beläte i sin själ, så har hon mera likhet med djurwerlden än med Gud, hon saknar sitt högsta menniskowärde och sin egentliga adel, med hwilken hon ursprungligen blef skapad, och som hon genom återlösningen åter kan uppnå. I psalmerna liknas arga menniskor ofta wid djur; jemför Upp. 22: 15. I dag och i morgon betyder ännu en kort tid, och på tredje dagen, betyder strax derpå; likaså i v. 33.

33 Likwäl måste jag både i dag och