Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 200.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
196 Förmaning till fariseerna. Lukas' Evangelium. Kap. 13, 14.

i morgon och följande dag wara på wäg, ty det kan icke ske, att en profet förgås annanstädes än i Jerusalem.

Med detta swar wisade Jesus, huru wäl han wisste allt, hwad som skulle öfwergå honom, och att han icke skulle dö i Galileen, utan i Jerusalem. Jerusalem, den ogudaktiga hufwudstaden, skulle, efter gammal wana, hafwa företrädet i den stora synden, som snart skulle begås.

34 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sände till dig, huru ofta har jag ej welat församla dina barn, likasom hönan sina kycklingar under sina wingar, och I hafwen icke welat! Es. 31: 5. 65: 2. Jer. 7: 13. Matt. 23: 37 f.

Fastän Jesus icke nu war i Jerusalem, så tilltalar han dock nu Jerusalem, emedan fariseerna woro i förbindelse med hufwudstaden, och hyste samma skrymtaktiga, arga sinne, som hufwudstadens folk. Med denna ömma liknelse, som betecknar moderlig huldhet och omsorg, wille Jesus ännu samla så många som möjligt under sina wingar och frälsa dem ifrån synden och förderfwet.

35 Se, edert hus skall lemnas eder öde; men jag säger eder, att I icke skolen se mig, förr än den tid kommer, då I skolen säga: Wälsignad ware han, som kommer i Herrens namn! Es. 1: 7. Mik. 3: 12. Ps. 118: 26. Luk. 19: 38.

I dessa märkwärdiga ord äro en sträng profetisk hotelse och ett härligt löfte förenade, en profetia om templets förstöring och Israels förkastelse men också en profetia om Israels omwändelse till sin Messias, och huru detta folk då skall hylla sin konung med den messianska lofsången, Ps. 118: 26. Dessa ord blifwa då en hufwudsaklig del af Israels trosbekännelse. Se Sak. 12: 10–14. Rom. 11: 15–35.

14 Kapitlet.

Jesus botar på Sabbaten en wattusigtig, förmanar till ödmjukhet och oegennyttig menniskokärlek, framställer liknelsen om den stora måltiden och wilkoren för det sanna lärjungaskapet.

Och det begaf sig, att då han på en sabbat gick in för att åta bröd i en mans hus, som war en af de förnämste bland fariseerna, waktade dessa på honom.

2 Och se, der war en wattusigtig man inför honom.

Denne sjuke hade fariseerna sannolikt med flit ditfört, för att fresta Jesus, emedan de wisste, att han äfwen på sabbaten gjorde sjuka helbregda.

3 Då swarade Jesus och sade till de lagkloke och fariseerna: Är det lofligt att bota på sabbaten? Luk. 13: 14 f.

Jesus swarade på deras tankar genom en fråga, som de icke wågade beswara.

4 Men de tego. Och han tog på honom och gjorde honom helbregda och lät honom gå.

5 Och han swarade och sade till dem: Hwilken af eder är, som, om hans åsna eller oxe faller i en brunn, icke strax drager upp honom på sabbatsdagen?

Se Luk. 13: 15.

6 Och de förmådde icke swara honom härtill.

7 Men han sade till dem som woro bjudna en liknelse, då han märkte, huru de utwalde de främsta platserna, och han sade till dem:

8 När du har blifwit bjuden af någon till bröllop, så sätt dig icke på främsta platsen, att icke tilläfwentyrs någon mera ärad än du är bjuden af honom,

9 och den som har bjudit dig och honom kommer och säger till dig: gif plats åt denne; och då skall du till din blygd börja intaga den sista platsen.

10 Utan när du har blifwit bjuden, så gå och sätt dig på den sista platsen, att, då den kommer, som har bjudit dig, han må säga till dig: min wän, stig högre upp. Då skall heder ske dig inför alla dem som sitta till bords med dig;

11 ty hwar och en som upphöjer sig, han skall warda förnedrad, och den som förnedrar sig, han skall warda upphöjd. Job 22: 29. Ords. 29: 23. Matt. 23: 12. Luk. 18: 14. 1 Petr. 5: 5.

Denna underwisning kallas en liknelse, emedan Herren af gästernas egenkärlek och traktande efter äreplatser tog sig anledning wisa, på hwad sätt förnedringen och upphöjelsen tillgår i Guds rike. Icke blott för att ingå i himmelriket äro förödmjukelse, sjelfförnedring och syndasorg nödwändiga, så att man will blifwa frälst genom Guds fria, oförskylda nåd allena, utan äfwen sedan är det nödwändigt, att helt och hållet öfwerlemna sig åt Guds fria nåd, att aldrig söka sin egen ära, utan öfwerlemna åt honom att bestämma den plats, man skall intaga i hans rike, både här i tiden och sedan i ewigheten. Se Matt. 5: 3 och kap. 23: 12. Med denna underwisning har Jesus icke upphäft den timliga ståndsskilnaden i det borgerliga lifwet, som beror på olika naturgåfwor och Guds försyns styrelse o. s. w., utan underwisningen handlar här endast om nådens rike. Men äfwen i timligt afseende kan häraf hemtas en ganska wigtig lärdom; äfwen bland menniskorna kommer man längst genom sann ödmjukhet och anspråkslöshet, förenade med andra goda egenskaper.