| 200 | Den förlorade sonen. | Lukas' Evangelium. | Kap. 15. |
återlöste med Kristi blod. Wi se häraf, huru kärleken måste wara beskaffad hos alla sanna medlemmar af Kristi kyrka, de söka ifrigt efter det, som är förloradt, och de fröjda sig, då det förlorade finnes. Då fariseerna och de skriftlärde icke wisade sådan glädje, så hade de icke kärleken, och dem fattades således hufwudsaken af det, som lagen bjuder.
9 Och när hon har funnit honom, kallar hon tillhopa sina wänner och grannar och säger: Glädjens med mig; ty jag har funnit den penning, hwilken jag hade tappat bort.
10 Sammalunda, säger jag eder, warder glädje inför Guds änglar öfwer en enda syndare, som bättrar sig.
Se v. 7.
11 Och han sade: En man hade twå söner,
12 och den yngre af dem sade till fadern: Fader, gif mig den del af egendomen, som tillkommer mig. Och han skiftade egodelarna mellan dem.
Gud har åt menniskorna utdelat både naturens och nådens gåfwor och krafter, åt hwar och en ett bestämdt mått, och efter deras medskapade fria wilja få de anwända dessa gåfwor och krafter, hwarwid somliga liksom utkräfwa dem af den himmelske Fadren. Detta göra de på det sätt, att de göra sig oberoende af Fadrens wilja och anwända gåfworna efter sitt eget godtycke. Så gjorde Judafolket, så gör kristenheten, så göra hedningarne. Andra deremot qwarblifwa i en wiss lydnad och erkänna sitt beroende af Fadrens wilja, så att de icke anse sig sjelfwa såsom egare, som kunna göra med egodelarne efter godtycke. Liknelsen syftar först på fariseerna, såsom den äldre sonen, och publikaner och syndare, såsom den yngre; widare på Judafolket såsom den äldre och hedningarne såsom den yngre, och slutligen i synnerhet på alla egenrättfärdiga såsom den äldre och botfärdiga såsom den yngre.
13 Och icke många dagar derefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort i främmande land, och der förskingrade han sin egendom genom ett öfwerdådigt lefwerne.
Detta bortfarande i främmande land betyder den obotfärdige syndarens skilsmessa från Gud. Det främmande landet är synden och werlden. Egodelarnes förskingrande betyder det förderf och den skada till kropp och själ, som genom synden åstadkommes.
14 Och sedan han hade förslösat allt, wardt stor hungersnöd i det landet, och han begynte lida brist.
Nu hade den förlorade sonen bortslösat hwad han egde, och en nöd uppstod, så att ingen wille eller kunde hjelpa honom. Snart är det för syndaren förbi med naturliga krafter och tillgångar, och så snart man ingenting har att gifwa, kan man af werlden ingenting få. Att werldens nöjen och rikedomar förslå ej att mätta en uthungrad själ.
15 Och han gick och gaf sig till en af inbyggarne i det landet, och han skickade honom ut på sina marker att sköta swin;
16 och han längtade efter att få fylla sin buk med de fruktskidor, som swinen åto, men ingen gaf honom.
Dessa fruktskidor woro frukten af det så kallade Johannisbrödträdet, en wanlig föda för kreatur och det fattigaste folket i österlanden. Att wakta swinen ansågs af Judarna för en i hög grad förnedrande tjenst. Så förnedras den menniska, som lefwer i synden; hon träder i Satans tjenst och anwändes till oren och förbjuden tjenst, och själen spisas med usel kost, lider hunger ändå, och blifwer till slut alldeles utan. Den tid kommer alltid förr eller senare, då själen icke kan hafwa någon glädje eller njutning af allt, hwad denna werlden har att bjuda, och ofta undandrages det, medan själen ännu kunde åtnjuta det. Hos werlden finnes aldrig medlidande med en hungrig själ; på sin höjd finnes medlidande med en hungrig och naken kropp.
17 Då besinnade han sig och sade: Huru många min faders legodrängar hafwa icke bröd i öfwerflöd, och jag förgås här af hunger!
Genom hungern och nöden, men icke genom någon barnslig kärlek, blef denne sonen förd till besinning. Men hungern och nöden woro ej werkade af honom sjelf, således icke heller besinningen. Så är det också Gud sjelf, som både börjar och fulländar menniskans omwändelse; det är han, som werkar hungern och nöden, i det han låter menniskan känna följderna, qwalen och faran af synden och af skilsmessan ifrån Herren.
18 Jag will stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;
19 jag är icke mer wärd att kallas din son. Låt mig wara såsom en af dina legodrängar.
I den bekännelse, som den förlorade sonen redan på förhand aflägger, wisar sig ånger, ödmjukhet och tillförsigt till fadren. Han will bekänna sin owärdighet; ty han wet sig wara owärdig att nu åter upptagas till barn. Med denna känsla af owärdighet är ännu förenadt ett lagiskt sinne, han ämnar bedja om att få blifwa såsom en af fadrens legodrängar; ty emedan han icke ännu hade blifwit upptagen till barn, så kan han icke hafwa rätt barnasinne och full barnaförtröstan, men dock will han begagna det tröstliga fadersnamnet.
20 Och han stod upp och gick till sin fader. Och då han ännu war långt ifrån, såg honom hans fader och warkunnade sig och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom ömt.
_204.jpg&oldid=347620){kind=link}