| Tio spetelske. | Lukas' Evangelium. | Kap. 17. | 207 |
tillbaka till dig, sägande: jag ångrar mig, så skall du förlåta honom.
Se Matt. 18: 21, 22. Det ordet sju betyder här ofta, eller huru många gånger som helst. Se Ps. 12: 7.
5 Och apostlarne sade till Herren: Föröka wår tro.
Apostlarne kände, att de behöfde trons försökelse för att kunna öfwerwinna all förförelse och förlåta, om det wore än så ofta, hwar och en som bröte dem emot. Men just i en sådan bön till Herren Jesus winnes den rätta segerkraften; den seger, som har öfwerwunnit werlden, är wår tro. 1 Joh. 5: 4.
6 Då sade Herren: Om I haden tro såsom ett senapskorn, så saden I till detta mulbärsträd: ryck dig upp och plantera dig i hafwet, och det skulle lyda eder. Matt. 17: 20. Mark. 11: 23.
Denna försäkran om trons kraft, detta löfte af Jesu mun war just medlet att uppfylla deras bön och föröka deras tro. Wid ett annat tillfälle wisade Jesus för dem genom en annan liknelse, huru mägtig tron är. Matt. 17: 20. Mark. 11: 23. Tron fattar den allsmägtiges hand, och för honom är ingenting omöjligt.
7 Men hwilken af eder har en tjenare, som kör plogen eller waktar boskapen, och säger till honom, när han kommer in från marken: gå strax och sätt dig till bords?
8 Säger han icke hellre till honom: red till min måltid och omgjorda dig och tjena mig, medan jag äter och dricker, och sedan ät du och drick?
9 Icke tackar han wäl tjenaren, att han gjorde det som blef honom befaldt? Nej, menar jag.
10 Sammalunda ock I, när I hafwen gjort allt som har blifwit eder befaldt, så sägen: Wi äro onyttige tjenare; wi hafwa gjort hwad wi woro pligtige att göra.
Med denna liknelse will nu wår Frälsare wisa, att en sådan tro icke kan finnas utan i ett sådant hjerta som will helt och hållet tillhöra och tjena Gud, och aldrig tror sig kunna förtjena något eller hafwa något att fordra af honom. Tjenare woro på den tiden lifegna, så att de icke tjente för lön eller kunde genom ökadt arbete något förtjena, så är också menniskan i wida högre mening Guds tillhörighet och egendom och är pligtig att tjena honom med kropp och själ af alla krafter. Detta weta de trogna och emottaga af Herren det goda, de undfå, såsom af idel nåd. Denna liknelse wisar mycket tydligt, att menniskans rättfärdiggörelse inför Gud och det ewiga lifwets nådelön aldrig kan bero på menniskans werk och gerningar, ware sig före eller efter omwändelsen. Allt hwad hon före sin omwändelse gör, är af synd besmittadt, och hwad hon sedan gör i Herrens tjenst, dertill har hon både wiljan och kraften af honom; det ar således hans werk och nådegåfwor. Och om en trogen själ än så ifrigt tjenar Herren, så wet och känner hon dock alltid, att det är långt ifrån att wara ett rätt fullgörande af trons och kärlekens höga bud; hon wet sig wara en onyttig tjenare och lefwer och hwilar på nåden allena. All wår förtjenst är utelyckt. Men den lön, som omtalas kap. 12: 37, är just en nådelön, en lön, som trogna tjenare icke af Herren förtjena, utan som han sjelf för dem har förtjent och skänker dem af idel nåd. ”Här talar Kristus efter menniskosätt, platt enfaldeligen om utwertes gerningar, eljest kan ingen för Gud göra så mycket han pligtig är; ty Gud låter sig icke nöja med blotta gerningarne.” L.
11 Och det begaf sig, att när han gick till Jerusalem, tog han wägen mellan Samarien och Galileen.
Detta war nu Jesu sista resa till Jerusalem.
12 Och då han gick in i en by, mötte honom tio spetelske män, som stodo på afstånd,
Utanför byn woro desse spetelske, hwilka för sin orenhets skull icke fingo bo bland andra menniskor, se 3 Mos. 13: 45, 46.
13 och de upphofwo sin röst och sade: Jesus, Mästare, warkunna dig öfwer oss!
Spetelskan medförer heshet; men de ansträngde sig och ropade så högt de kunde. Du som känner dig plågad af syndens spetelska, ropa till Herren Jesus, om din böneröst är än så swag eller blott ett hwäsande, qwidande ljud utur djupet af din själ; han hörer dig dock.
14 Och när han såg dem, sade han till dem: Gån och wisen eder för presterna. Och det begaf sig, att under det de gingo, wordo de rene. 3 Mos. 14: 2 f. Luk. 5: 14.
I deras ropande låg början till tro; de blefwo bönhörde, men med Jesu löfte om bönhörelse förenades en pröfning, om de wille tro detta löfte och lyda hans ord. Med denna tro togo de emot den helbregdagörande kraften och blefwo rene i detsamma de wände sig och gingo efter Jesu befallning.
15 Men en af dem, när han såg, att han hade blifwit helbregda, kom han tillbaka och prisade Gud med hög röst
16 och föll på sitt ansigte för hans fötter, tackande honom. Och han war en Samarit.
Kanske war detta den ende Samariten bland de tio spetelske. Han hade säkert fruktat, att emedan han war en Samarit, skulle han icke få hjelp af den store profeten, som war en Israelit. Men då han blef helbregdagjord, war han så mycket mera tacksam, fastän Judarne påstodo, att hos en Samarit kunde hwarken finnas tacksamhet etter något annat godt, ej heller skulle
_211.jpg&oldid=347632){kind=link}