| 222 | Jesus i Getsemane. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 22. |
och skor, icke har wäl eder något fattats? Och se swarade: Intet. Luk. 9: 3. 10: 4.
Se kap. 9: 3. Matt. 10: 9. Mark. 6: 8.
36 Då sade han till dem: Men nu, den som har penningpung, han tage honom med sig, sammalunda ock rensel; och den som icke har, han sälje sin mantel och köpe sig ett swärd;
Af v. 38 och af bestraffningen öfwer Petrus, för det han tog till swärdet, Joh. 18: 11, se wi tydligt, att Jesus icke mente lekamliga förswarswapen; utan han will härmed wisa dem, att de nu, då han skildes ifrån dem, skulle komma i en annan ställning än hittills; att de skulle blifwa utsatta för många faror och behöfde en andelig rustning. Kristus framställer saken på ett bildlikt sätt. De skulle nu wara betänkte på både sin utkomst och sitt förswar mot fienderna, men sin bergning skulle de söka, såsom han hade lärt dem, Matt. 6: 25–34, och sitt förswar, såsom han hade sagt dem, Matt. 5: 39–41. De förswarsmedel, som på detta sätt kunde wara dem till nytta, skulle de skaffa sig. Försakar man willigt för Herrens skull, Matt. 5: 40, så har man dermed köpt ett swärd emot fienden, som är wida skarpare och uträttar wida mer än det swärd, hwarmed Petrus högg örat af Malkus.
37 ty jag säger eder, att på mig måste ännu fullbordas det som ar skrifwet: ”Och bland ogerningsmän wardt han räknad”. Ty det som rör mig når nu sitt slut. Es. 53: 12.
Se Es. 53: 12. Här menas äfwen andra profetior, som handlade om Jesu lidande. Ps. 22. Ps. 40. Ps. 69 m. fl.
38 Då sade de: Herre, se här äro twå swärd. Och han sade till dem: Det är nog.
Det är nog härom taladt. ”Det är: det gäller icke mer att fäkta med lekamligt swärd, utan det gäller härefter, att lida för evangelii skull, och bära korset; ty man kan ej emot djefwulen fäkta med jern, derföre är af nöden, allt derhän sätta, och allenast till det andeliga swärdet, Guds ord, att fatta.” L.
39 Och han gick ut och begaf sig, såsom det war hans sed, till oljeberget, och äfwen hans lärjungar följde honom. Matt. 26: 36 f. Mark. 14: 32 f. Joh. 18: 1.
Se Matt. 26: 36. Mark. 14: 32.
40 Och då han kom till stället, sade han till dem: Bedjen, att I icke mån komma i frestelse.
Se Matt. 26: 41.
41 Och han skilde sig från dem wid pass ett stenkast och föll på sina knän och bad,
42 sägande: Fader, o att du wille taga denna kalk ifrån mig! Ske dock icke min wilja, utan din!
Se Matt. 26: 39. Joh. 6: 38.
43 Och honom syntes en ängel från himmelen, som styrkte honom.
Fadren hörde Jesu bön i det oändligt djupa lidandet, men borttog ej och minskade ej lidandets kalk, utan en ängel styrkte honom. Häraf ser man så mycket tydligare, huru Jesus utblottade sig sjelf, underkastade sig de gränslösa qwalen och begagnade icke sin gudomliga magt, för att minska dessa qwal, eller för att med denna magt sjelf styrka sig till att genomgå dem, utan underkastade sig med den fullkomligaste lydnad den himmelske Fadrens wilja och den ewiga rättfärdighetens fordringar. Att han, Guds enfödde Son. behöfde styrkas af ett skapadt wäsende, hörde också till hans förnedring.
44 Och han kom i mycket stor ångest och bad ännu ifrigare, och hans swett wardt såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden; Joh. 12: 27. Ebr. 5: 7.
Detta war en oändlig dödsångest; det war Guds wrede och förbannelse öfwer hela menniskoslägtets synder, de ewiga dödsqwal och plågor, som alla menniskor med dina synder förtjent att lida i ewighet. Jesu blodswett härledde sig från de djupa qwal han led både till själ och kropp. Att blodet så trängde sig ut af hans kropp i denna kamp och ångest, påminner om hans ord genom profeten till oss alla: Mig hafwer du arbete gjort uti dina synder och gjort mig möda uti dina missgerningar, se Es. 43: 24. Det war i synnerhet i denna dödsångest Kristus frambar bön och åkallan med starkt rop och tårar. Ebr. 5: 7.
45 och då han stod upp från bönen och kom till sina lärjungar, fann han dem insomnade af bedröfwelsen,
Menniskonaturen är för swag både att uthärda bedröfwelse och att uthärda glädje öfwer ett wisst mått; hwarken den stora glädjen på förklaringsberget, Matt. 17: 6, ej heller bedröfwelsen i örtagården kunde lärjungarne uthärda.
46 och han sade till dem: Hwarföre sofwen I? Stån upp och bedjen, att I icke mån komma i frestelse.
47 Medan han ännu talade, se, då kom en folkskara, och den som hette Judas, en af de tolf, gick före dem och trädde fram till Jesus för att kyssa honom. Matt. 26: 47 f. Mark. 14: 43 f. Joh. 18: 3 f.
Se Matt. 26: 47, 48. Mark. 14: 43. Joh. 18: 3.
48 Men Jesus sade till honom: Judas, förråder du Menniskosonen med en kyss?
49 När nu de som woro omkring honom sågo hwad som war på färde,
_226.jpg&oldid=347662){kind=link}