| 226 | Jesus på korset. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 23. |
Denna förbön, som Jesus på korset fäller för sina mördare, är en fullbordan af profetian. Es. 53: 12. Den hänwisar oss till det oändliga djupet of Kristi kärlek och förbarmande; den wisar oss, att äfwen de allra största syndare, de, som korsfäst honom, eller på något sätt begått lika stor synd, som denna, likwäl kunna få nåd och blifwa frälste, så framt de låta draga sig af Fadren till Sonen, Joh. 6: 44, för att emottaga nåden. De, som utförde korsfästelsedomen på Herren Jesus, och de fleste, som hade ropat korsfäst öfwer honom, woro okunniga, wilseförda menniskor, eggade af öfwerstepresterna och de skriftlärda, och krigsmännen måste lyda befallningen att korsfästa honom. Men hädelsen war en werkan af Satan och af deras syndiga natur; ty Satans magt och syndens wälde steg nu till det högsta. Öfwerstepresterna och de skriftlärde wisste wäl hwad de gjorde, se Joh. 15: 22; de begingo med klart medwetande den synd som omtalas i Matt. 12: 31. Luk. 12: 10. 1 Joh. 5: 16.
35 Och folket stod och såg på, och äfwen rådsherrarna jemte dem gjorde spe af honom och sade: Andra har han hulpit; hjelpe han sig sjelf, om han är Kristus, Guds utkorade. Matt. 27: 39 f. Mark. 15: 29 f.
De ansågo korsfästelsen såsom ett bewis, att han icke war Messias; de ansågo det icke möjligt, att Messias kunde hafwa låtit korsfästa sig, eller att Gud skulle lemna sin Messias hjelplös.
36Och äfwen krigsmännen begabbade honom och gingo fram och räckte honom ättika
37 och sade: Är du Judarnas konung, så hjelp dig sjelf.
Denna ättika war icke den dwaladryck, som bjöds honom förut, och som han icke wille dricka. Matt. 27: 34.
38 Äfwen war en öfwerskrift skrifwen öfwer honom på grekiska, latin och ebreiska: Denne är Judarnes konung. Matt. 27: 37. Mark. 15: 26. Joh. 19: 19.
Så måste Pilatus, genom Guds styrelse, kungöra detta evangelium om den ewige konungen och hans rike, och fästa detta evangelium wid korset på werldens tre hufwudtungomål. Detta war och en profetia derom, att menniskor af alla folk och tungomål skola höra hans evangelium och samlas till hans rike.
39 Och en af de ogerningsmän, som woro upphängde, hädade honom och sade: Är du Kristus, så hjelp dig sjelf och oss.
40 Då swarade den andre, näpste honom och sade: Fruktar du icke ens Gud, då du är under samma dom?
Då du är under samma dom, d. ä. lider samma dödsstraff.
41 Och oss sker rätt, ty wi lida det wåra gerningar äro wärda, men denne har intet ondt gjort.
Denne röfware wisar härmed, att han kände Herren Jesus; han bekänner sig hafwa förtjent det straff han lider; han kände således de twå hufwuddelarna af salighetsläran, han kände synden, och han kände Frälsaren och hans frälsningsnåd.
42 Och han sade till Jesus: Herre, kom ihåg mig, då du kommer i ditt rike.
Denna bön bewisar en underbar tro; röfwaren tror och bekänner, att Jesus är en konung som har ett rike, således ett himmelrike, hwaruti han snart skall ingå, och ingå genom döden. Till denne konung wänder han sig med bön om nåd och frälsning. Förundranswärd war werkan af Guds nåd i denna själ, under det hädelseropet mot den korsfäste, och Jesu hela yttre tillstånd tycktes stämpla en sådan tro som galenskap. Här war tron mer än wanligt upphöjd öfwer menniskors förnuft och tankar. Så widt wi Weta, hade ingen mer än denne röfwaren en sådan tro på den lidande medlaren i dessa mörka stunder.
43 Och Jesus sade till honom: Sannerligen säger jag dig: I dag skall du wara med mig i paradiset.
Stor war röfwarens bön; men wida större war Jesu löfte! Saligheten tillförsäkras honom med det ordet sannerligen, och redan i dag skulle det ske! se Upp. 2: 7. Herren Jesus gör alltid mer, än wi kunna begära eller tänka. Rom. 3: 28. Ef. 3: 20.
44 Och det war wid sjette timmen, och det wardt mörker öfwer hela landet ända till nionde timmen, Matt. 27: 45 f. Mark. 15: 33 f.
45 och solen miste sitt sken, och förlåten i templet remnade midt i tu, 2 Mos. 26: 31.
Se Matt. 27: 45–51.
46 och Jesus ropade med hög röst och sade: Fader, i dina händer befaller jag min ande! Och då han hade sagt detta gaf han upp andan. Ps. 31: 6. Joh. 19: 30. Ap. G. 7: 59.
Såwäl med sitt sista, som med sitt första ord på korset kallar Jesus Gud sin Fader, och då wi betänka, att Jesus i dessa stunder war i det djupa förnedringstillståndet, i hwilket han afklädt sig allt bruk af den gudomliga naturens magt och härlighet, så wisar denna sista bön, att han äfwen i döden ännu icke återtog denna magt, för att hjelpa sig sjelf, utan öfwerlemnade sig med fullkomligaste lydnad åt den himmelske Fadrens wilja. Denna sista bön är ett ord utur Ps. 31: 6, så att Davids exempel upplyser oss. om bönens mening i Kristi mun.
47 Och när höfwitsmannen såg det som skedde, prisade han Gud och sade: För wisso war denne en rättfärdig man.
Denne höfwitsman, en Romare, som hade befälet öfwer wakten, gaf Gud äran och bekände, att Jesus måste wara rättfärdig, hans dödsdom orättwis, hans bekännelse om sig sjelf, att han war Guds Son; måste således wara sann, se
_230.jpg&oldid=347670){kind=link}