Johannes’ Evangelium.

Inledning.

Aposteln och evangelisten Johannes, densamme som äfwen skrifwit de trenne epistlar, som bära hans namn, och uppenbarelseboken, war son af den galileiske fiskaren Sebedeus och broder till aposteln Jakob. Jemte denne sin broder och aposteln Petrus war han en af Jesu förtrognaste lärjungar. Särskildt är han utmärkt såsom den lärjunge, hwilken Jesus älskade. Flerestädes beprisar han sjelf detta företräde i mästarens kärlek. Han uppnådde en hög ålder och öfwerlefde de öfriga apostlarna. Sitt evangelium skref han under de senare åren af sin lefnad. Det går framförallt ut på att beprisa Jesu person, och att framhålla den grundsanningen, att Jesus är Guds Son. Detta blef för Johannes särskildt angeläget, med anledning af flera willolärares försök att förringa Jesu person och fördunkla ljuset af Jesu evangelium. Denna angelägenhet, att med bekämpande af willoandarna bewittna sanningen af Jesu lära, framstår såsom ett hufwuddrag i alla Johannes’ skrifter. Ingen af evangelisterna har så utförligt, som han, framstält Jesu förhållande till Fadren. Många af de berättelser, som de öfrige evangelisterna anfört, förbigår Johannes. Särskildt anmärkes, att han blott litet berättar om det Jesus gjorde i Galileen. Om Jesu wistande i Galileen berättar Johannes derföre liksom i förbigående, t. ex. kap. 7: 1 o. f., och hänwisar oss således i dessa stycken, som han förbigår, till de öfriga evangelisterna, hos hwilka wi finna det anfördt, då deremot mycket, särdeles Jesu utförligare tal mot slutet, som de öfriga evangelisterna icke anfört, finnes hos Johannes. Han fäster sig öfwer hufwud mera wid det inre, och framhåller den andeliga betydelsen af det, som af de andra evangelierna redan war bekant. Så t. ex. nämner han intet om sakramentens instiftelse, hwarken om döpelsens eller nattwardens; men framställer så mycket mera om sakramentens betydelse och werkan, dels om nya födelsen, hwars sakrament döpelsen är, Joh. 3: 3–15, dels om åtnjutandet af Jesu lekamen och blod, som i synnerhet i den heliga nattwardens sakrament meddelas. Joh. 6: 32–58.

1 Kapitlet.

Kristi gudom och menniskoblifwande. Johannes’ wittnesbörd. Lärjungar begynna följa Jesus.

I begynnelsen war Ordet, och Ordet war hos Gud, och Ordet war Gud. Ords. 8: 22. Joh. 10: 30. 1 Joh. 1: 1 f. Upp. 19: 13.

I begynnelsen, i werldens begynnelse, då himmel och jord skapades, 1 Mos. 1: 1, war Ordet. Ordet, det ewiga, sjelfständiga, personliga, är Guds Son. Ord äro tankarnas uttryck och födas på samma gång med dem. Så kallas ock Guds Son Ordet, emedan han är det ewiga uttrycket af Fadrens ewiga tankar, emedan Fadren i synnerhet talar genom honom och genom honom uppenbarar sig och werkar, samt emedan man blott känner och har Fadren i Sonen, såsom man har tanken i ordet. Ordet war i begynnelsen, icke wardt eller blef, utan war redan, då tiden och de skapade tingen begynte wara; Ordet war således före all tid, alltså af ewighet. Och Ordet war hos Gud, hos den fördolde Guden, som genom Ordet skapade werlden och gjorde sig uppenbar i werlden, och för werlden, och Ordet war Gud, således den enfödde Sonen (v. 18), af samma och lika ewiga wäsenenhet med Fadren. Denna åtskillnad mellan gudomspersonerna i samma ena gudomswäsende angifwes flerstädes i gamla testamente och redan i skapelsebokens början, der det ock, jemte Guds warde, talas om Anden (1 Mos. 1: 2, 3); men först genom Sonens uppenbarelse i mandom har läran om den heliga treenigheten fått fullt ljus och klarhet.

2 Detta war i begynnelsen hos Gud.

Detta, Ordet, war i begynnelsen, före all tings skapelse, hos Gud, i innerligaste förening med Gud, ännu icke uppenbaradt, såsom det sedan blef, då Fadren mer och mer uppenbarade sig genom Sonen, ända tills uppenbarelsen skedde, derigenom att Ordet wardt kött.

3 Genom detta är allt gjordt, och det förutan är intet gjordt, som är gjordt. Es. 3: 9. Kol. 1: 16. Ebr. 1: 10.

Genom Ordet har allt blifwit till; alltså utan det ewiga personliga Ordet är icke något enda ting i hela werldens skapelse wordet, hwad det