| Ordet wardt kött. | Johannes' Evangelium. | Kap. 1. | 233 |
hade blifwit genom ut korelse och mycken nåd förberedde. Men twärtom wisade sig, att de, just de, mottaga honom icke. Några trogna funnos ibland dem. För dem war han wälkommen. Men mängden af egendomsfolket förkastade honom. Så stor war syndens och mörkrets magt, att werldens Frälsare war okänd för till och med sina egna, för sina bröder efter köttet.
12 Men åt alla dem som mottogo honom gaf han magt att blifwa Guds barn, dem som tro på hans namn, Rom. 8: 15 f. Gal. 3: 26. 2 Petr. 1: 4. 1 Joh. 3: 1.
Att mottaga Kristus, är att antaga honom i tron som sin Frälsare. Åt alla dem, först af judafolket, men sedan ock af hedningarna, som mottogo honom, det sanna ljuset, gaf han magt att blifwa Guds barn, dem som tro på hans, Guds sons, namn. Såsom enfödde sonen har han denna magt att gifwa. Djefwulens och mörkrets barn woro de genom synden, Guds barn och ljusets barn (kap. 12: 36) blifwa de genom tron på hans namn, som är Guds Son, lifwet och menniskornas ljus. Ty af sig sjelfwa äro de oförmögne, utan magt att blifwa annat, än de af naturen äro.
13 hwilka äro födda icke af blod, icke heller af kötts wilja, icke heller af mans wilja, utan af Gud. Joh. 3: 5. 1 Petr. 1: 23. Jak. 1: 18.
Nya födelsen, hwarigenom wi blifwa Guds barn, är helt och hållet ett werk af Gud. De äro födda, icke af blod: det hjelpte icke att de woro födda af Judafolket; det gäller i allmänhet, att ingen i kraft af mensklig blodsförwandtskap blir ett Guds barn. Intet menniskoblod kan frambringa eller meddela näringssafter åt annat lif än det naturliga; icke heller af kötts wilja: af den köttsliga naturens wilja eller drift kan intet andeligt lif frambringas, ty det som är födt af kött, det är kött; icke en gång de frommaste föräldrar kunna föda annat än af naturen syndbesmittade barn, emedan blott det äfwen i de frommaste föräldrar boende syndaförderfwet fortplantar sig på deras afföda; icke heller af någon enskild mans wilja: wore den mannen än så högt begåfwad, så är han dock icke begåfwad med kraft att frambringa ett Guds barn, eller att sätta en wilja, ett beslut derom i werkställighet. Utan endast de som äro födda på nytt af Gud, efter hans wilja genom sanningens ord, Jak. 1: 18, hafwa andeligt lif, äro delaktige af Guds natur, 2 Petr. 1: 4, och kunna kallas Guds barn. Men grunden till en sådan ny födelse och barnaskap ligger i Guds Sons menniskoblifwande, som blef delaktig af wår natur, på det wi skulle blifwa delaktiga af Guds natur.
14 Och ordet wardt kött, och han bodde bland oss, full af nåd och sanning, och wi skådade hans härlighet, såsom den af Fadren enföddes härlighet. Matt. 1: 16, 18. Luk. 1: 31. Matt. 17: 2. Kol. 1: 19.
Och Ordet wardt kött, Guds Son wardt menniska, antog menniskonatur. Ordet war icke menniska förut, utan wardt kött i tidens fullbordan. Ordet kött är här waldt, för att uttrycka det förnedringstillstånd, i hwilket Guds Son inträdde för att bringa menniskorna till det upphöjelsetillstånd, d. w. s. till det barnaskap, som de förlorat genom synden. Men Guds Sons förnedring bestod icke rätt och slätt deri, att han blef menniska, utan deri, att han antog den genom synden fallna menniskans kött, den förswagade och dödligwordna menniskonaturen. Han antog alltså syndigt kötts liknelse (Rom. 8: 3), endast icke synden sjelf. Deri bestod nu mandomsanammelsen, att det ewiga Ordet sjelf antog menniskonatur, bildade en gudamenniska, i hwilken den gudomliga och menskliga naturen blefwo sannfärdigt, oskiljaktigt, men utan sammanblandning förenade. Men detta skedde till den ändan, att han i sitt kött, i sin antagna menniskonatur, skulle bära wåra synder, lida och dö, samt fullgöra Guds lag, och sålunda förwärfwa oss det ewiga lifwet och göra oss till Guds barn med sig. Ordet wardt kött, och han bodde ibland oss. Egentligen heter det: och han uppslog sitt tält ibland oss. Derigenom uppfyldes, hwad som war förut antydt med Guds tält eller tabernaklet i gamla testamentet. Herren bebodde det tältet midt i sitt folks läger. Samma tält uppfyldes wid sin inwigning med Guds härlighet (2 Mos. 40: 34). Men Guds härlighetsuppenbarelser i gamla testamentet skedde blott i öfwergående dunklare drag. Den fulla härlighetsuppenbarelsen wäntades, utlofwad genom profeterna (t. ex. Es. 40: 5), och inträdde då Ordet wardt kött. Jesu menskliga natur blef det rätta tältet för Guds härlighetsuppenbarelse, Guds tabernakel ibland menniskorna, i hwilket de hafwa tillträde till Gud. Och han bodde bland oss, full af nåd och sanning. Likasom det förebildande tabernaklet uppfyldes af Guds härlighet, så war Guds menniskoblifne Son full af nåd och sanning. Uttrycket: nåd och sanning förekommer ofta i gamla testamentet, särdeles i psalmerna. Det innefattar allt hwad som blifwit lofwadt åt Abraham, och som sedan utgjorde innehållet af alla löften, som skulle fullbordas i Kristus. Se 1 Mos. 24: 27, 49; kap. 32: 10. Jos. 2: 14. Ps. 88: 12. Ps. 89: 2, 15, 25, 34, 50. Mik. 7: 20 m. fl. Grundtextens båda ord äro alltid desamma, der det ena öfwersattes med nåd eller barmhertighet eller godhet, och det andra med sanning eller trohet. Båda förenas i det gemensamma uttrycket Davids wissa eller sanna nåder, Es. 55: 3. Alla Guds uppenbarelser, äfwen i gamla förbundet, woro nåd och sanning. De woro nåd, men icke utan den sanning, i hwilken Gud ej eftergifwer något af sin helighets fordringar; de woro sanning, men sanningen, uppenbarande Guds helighet, skulle, utan nåd, warit en förtärande eld. Nu, denna nåd och sanning, som delwis skänktes åt de trogna i gamla testamentet, woro helt och hållet närwarande i enfödde Sonen; han war full af nåd och sanning. Genom honom uppfyldes nådelöftena; i honom blefwo de fullständig sanning och werklighet. Och wi skådade hans härlighet,
_237.jpg&oldid=347684){kind=link}