| Om den nya födelsen. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 3, 4. | 243 |
efterfölare; träda i skuggan, likasom morgonrodnaden och morgonstjernan förbleknar för den uppgående solen.
31 Den som kommer ofwanefter är öfwer alla; den som är af jorden, han är af jorden, och af jorden talar han; den som kommer från himmelen är öfwer alla.
Den som är af jorden ... af jorden talar han. Detta gäller icke blott om de jordiskt sinnade, utan äfwen om de andeligt sinnade menniskorna, till och med om dem, som äro så upplysta som Johannes Döparen och de andra profeterna. De hafwa nemligen alla ett jordiskt ursprung. Deras tal må derföre wara än så andeligt och himmelskt, så meddelar det sig likwäl genom jordiska kärl. Fördenskull heter det om hwar och en af dem: af jorden talar han, på samma grund som nya födelsen sades, v. 8, 12, höra till jordiska ting. Deremot, den som kommer från himmelen, han är med sin fullkomligt rena menniskonatur, med sin kraft och sitt tal öfwer alla, följaktligen äfwen upphöjd öfwer Johannes Döparen.
32 Och hwad han har sett och hört, det wittnar han, och ingen antager hans wittnesbörd. Joh. 5: 20. 8: 26. 12: 49. 14: 10.
Sett och hört, se kap. 1: 18. — Och ingen antager hans wittnesbörd, nemligen i tron, oaktadt det hette i v. 26: alla komma till honom.
33 Den som antager hans wittnesbörd, han har beseglat, att Gud är sannfärdig. 1 Joh. 5: 10.
Den som antager hans wittnesbörd. Så tillägges detta, oaktadt det nyss förut hette: antager ingen. Således will det säga, att wid betraktandet af skilnaden mellan de många, som borde antaga, och de så, som gjorde det, war det såsom om ingen antagit Jesu wittnesbörd. Detta war och är beklagligen det wanliga. Derifrån skedde dock undantag af dem, som i werklig tro antogo Jesu wittnesbörd. Jemför kap. 1: 11, 12. Den det gör, likasom Johannes Döparen, han har just dermed både hos sig sjelf och inför andra beseglat, stadfästat, bekräftat, att Gud, hwilkens ord Messias talar, är sannfärdig, d. ä.: ”han känner såsom ett insegel i sitt hjerta intryckt, nemligen tron, att Gud är sannfärdig, och bekänner och wittnar det ock i yttre måtto, såsom Kristus säger i Joh. 7: 17.” L.
34 Ty den Gud har sändt, han talar Guds ord, ty Gud gifwer icke Anden efter mått. Es. 11: 2. Ap. G. 10: 38. Ef. 4: 7.
Hwar och en, som är sänd af Gud, talar Guds ord. Men likasom ingen är i så hög mening sänd af Gud, som Sonen, så kan icke heller någon på så rent och fullkomligt sätt tala Guds ord, som han. Han är den Gud har sändt. Han talar derföre Guds ord på det fullkomligaste sätt, såsom han sjelf är Ordet. Ty Gud gifwer icke Anden efter mått. Gud gifwer Anden till ordets förkunnande. Men icke efter mått, icke styckewis. I fullkomlig fullhet är Anden gifwen åt Kristus. Anden förblef öfwer honom, kap. 1: 32. Genom honom flödar Andens gåfwa till kyrkan. Äfwen åt Kristi kyrka gifwer således Gud Anden utan mått, ehuru hwarje troende medlem af kyrkan får Anden efter mått. Det är ock skilnaden mellan gamla och nya testamentet. Åt gamla testamentets profeter och rättfärdiga gafs Anden efter mått. Äfwen Johannes Döparen hörde till gamla testamentet, således till dem, som fingo Anden efter mått. Deremot i nya testamentet gifwer Gud Anden i hel och odelad fullhet.
35 Fadren älskar Sonen, och allt har han gifwit i hans hand. Matt. 11: 27. 28: 18. Luk. 10: 22. Joh. 5: 22. 17: 2. Ebr. 2: 8.
Fadren älskar Sonen, och har derföre gifwit honom, icke såsom en herre gifwer tjenaren blott något, utan bruden, lifwet, Anden, korteligen, allt har han så gifwit i hans hand, att ingen kan få eller erfara ett nådesmått, utan genom Sonen.
36 Den som tror på Sonen, han har ewigt lif, men den som icke tror Sonen skall icke få se lif, utan Guds wrede förblifwer öfwer honom. Joh. 6: 47. 1 Joh. 5: 11 f. 5 Mos. 29: 20. 32: 22.
Men den, som icke tror Sonen, egentligen: men den, som är Sonen olydig. Den, som tror på Guds Son har redan undfått och emottagit ewinnerligt lif i honom och gifwit sitt hjerta till tempel och boning åt honom, som är uppståndelsen och lifwet. Den som tror på honom skall icke dö. Men den som icke tror, behåller sin synd, står emot nåden och är och qwarblifwer under Guds wrede. Joh. 11: 26.
4 Kapitlet.
Jesu samtal med den Samaritiska qwinnan och med lärjungarne. Många Samariter tro på honom. Jesus botar konungsmannens son.Då nu Herren förnam, att fariseerna hade hört, att Jesus gjorde flera lärjungar och döpte flera än Johannes — Joh. 3: 22, 26.
Herren, d. ä. Jesus.
2 ehuru Jesus sjelf icke döpte, utan hans lärjungar —
Jesus döpte icke sjelf. Han war dopets Herre, icke dess tjenare; och hans döpelse, nemligen döpelsens sakrament, war ännu icke instiftadt. Se Joh. 3: 22.
3 lemnade han Judeen och begaf sig åter till Galileen.
Jesus lemnade Judeen, der de hätska fariseerna woro så många och mägtiga. Ännu war icke hans tid kommen, att öppet möta deras motstånd. Lärjungarne woro ock ännu för swaga; de hade lätt kunnat stöta sig på fariseernas
_247.jpg&oldid=347702){kind=link}