| 264 | Djefwulen lögnens fader. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 8. |
då menniskan i uppsåtlig otro hela nådetiden igenom gör synden till sin egen i sin fria wilja, så inplantas och rotas Satans beläte och hans ande liksom föder den menniskan till ewig död. Ef. 2: 1, 2. 1 Joh. 3: 10. Matt. 12: 34.
45 Men emedan jag talar sanningen, tron I mig icke.
46 Hwilken af eder öfwerbewisar mig om synd? Om jag talar sanning, hwarföre tron I mig icke? 1 Joh. 3: 5.
Om synd, om något mot sanningen begånget misstag.
47 Den som är af Gud, han hör Guds ord; derföre hören I icke, emedan I icke ären af Gud. Joh. 18: 37. 1 Joh. 4: 6.
48 Då swarade Judarne och sade till honom: Säga wi icke med rätta, att du är en Samarit, och att du har en ond ande? Joh. 7: 20. 10: 20.
Hwad det wille säga att wara af Gud, hade de icke förstått. De menade dermed blott: att bekänna sig till den sanne Gudens dyrkan. Detta menade de sig göra. De menade sig derföre wara af Gud. När nu Jesus förnekade detta, så ansågo de honom sjelf icke wara af Gud, utan en Samarit, en af det samaritiska folket, som icke hade den sanne Gudens dyrkan, och derföre föraktades af Judarna. Än mer, de sade honom hafwa en ond ande. De menade, att en högmodsdjefwul regerade honom, då han kunde tala så förolämpande om egendomsfolket.
49 Jesus swarade: Jag har icke en ond ande, utan jag ärar min Fader, och I wanären mig.
Jag har icke en ond ande. Jesus swarar blott på detta deras grofwa tillmäle. Han upprepar icke ordet Samarit, troligen derföre, att bland Samariterna nu funnos trogna själar; hwadan Jesus också till och med sjelf liknade sig wid en barmhertig Samarit. — Utan jag ärar min Fader, hwilket icke den kan göra, som hafwer ”en ond ande” eller drifwes af en högmodsdjefwul; och I wanären mig. De wanärade således just den, som ärade Gud, och derföre att han ärade Gud. Desto större answar och dom.
50 Men jag söker icke min ära; en är, som söker den och som dömer.
51 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om någon håller mitt ord, skall han icke se döden till ewig tid.
Se döden är att hafwa en fasansfull anblick af den lekamliga döden, att smaka dess bitterhet och lida den ewiga dödens qwal. Judarne sätta ordet smaka, v. 52, i stället för se, hwilket icke är i sig sjelf orätt, ty smaka och se döden är detsamma, ehuru Judarne troligen med denna förändring wille stegra uttrycket af den förmenta försmädelsen, hwartill Jesus enligt deras tanke gjorde sig saker. Nu, att få se eller smaka döden slipper den, som håller och förwarar Jesu ord, ty det är lifwets ord, i hwilket man ser lifwet i Jesu person och hafwer lifwet i tron på hans namn, och det är tröstens ord, så att sötman af detsamma förtager dödens bitterhet för den, som har en rätt smak på Guds ord. Ps. 34: 9.
52 Judarne sade till honom: Nu förstå wi, att du har en ond ande. Abraham och profeterna dogo, och du säger: Om någon håller mitt ord, skall han icke smaka döden till ewig tid.
53 Icke är wäl du större än wår fader Abraham, som är död? Äfwen profeterna äro döde. Till hwem gör du dig sjelf? Joh. 4: 12.
54 Jesus swarade: Om jag ärar mig sjelf, så är min ära ingen; min Fader, hwilken I sägen wara eder Gud, är den som ärar mig.
55 Och I kännen honom icke, men jag känner honom; och om jag säger, att jag icke känner honom, så blir jag lik eder, en lögnare; men jag känner honom och håller hans ord.
Så blir jag lik eder, en lögnare, om jag nemligen nekar, hwad som är sant, likasom ären ljugare, i det att I påstån hwad som icke är sant.
56 Abraham, eder fader, fröjdade sig, att han skulle få se min dag; och han såg honom och wardt glad.
Abraham, Judarnes fader (v. 37, 39), fröjdade sig af längtan, att han skulle få se Jesu dag, d. ä. tiden för Jesu uppenbarelse i köttet, och således tiden då löftet, som war gifwet Abraham, gick i fullbordan; och han såg honom: han, trons fader, såg werkligen med trons uppklarnade blick Jesu dag, och wardt glad öfwer uppfyllelsen af sin längtan, så att det ock försötmade för honom döden. ”Alla heliga från werldens begynnelse hafwa haft samma tro på Kristus, som wi hafwa, och äro rätta kristne.” L.
57 Då sade Judarne till honom: Femtio år är du icke ännu, och Abraham har du sett?
58 Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förr än Abraham war född, är jag.
Jesus hade sagt, att Abraham sett Jesu dag. Detta uttydde Judarne så, att Jesus måste äfwen hafwa sett Abraham, oaktadt Jesus war född många hundra år efter Abrahams död. Ja, det war ock så, att Jesus sett Abraham. Förr än Abraham war född, är jag. Jesus säger icke blott: war jag, utan: är jag, för att dermed beteckna sin ewigt oföränderliga, personliga närwaro.
59 Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick ut ur templet. Joh. 10: 31.
I stället för att böja sig neder i ödmjukhet
_268.jpg&oldid=347741){kind=link}