| 268 | Den gode herden. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 10. |
fåren till honom. Jemför Matt. 23: 1 o. f. Jer. 23. Hes. 34.
9 Jag är dörren; om någon ingår genom mig, skall han blifwa frälst, och han skall ingå och utgå och finna bete.
Frälst, räddad från ulfwarna. — ”Hur går man in genom dörren? I tron. Och hur går man ut? I trons bekännelse och i kärlekens werk.” — Ett sådant in- och utgående innebär det förtroligaste umgänge med herden. Men då detta winnes genom ett rätt umgående med Guds ord, så blifwer ordet det rika bete, som aldrig tryter sanna själaherdar, utan alltid finnes till meddelande åt de dem anförtrodda fåren. Jemför 4 Mos. 27: 17.
10 Tjufwen kommer icke utan för att stjäla och slagta och förgöra. Jag har kommit, på det att de må hafwa lif och hafwa öfwer nog.
Öfwer nog, öfwerflöd af allt godt.
11 Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt lif för fåren. Es. 40: 11. Hes. 34: 23. 37: 24.
Närmare: ”Jag är herden, den gode”. Det eftertryckliga ordet den wisar tillbaka på löftena i gamla testamentet, nemligen att Jesus just ar den i psalmerna och profeterna (i synnerhet Hes. 34: 23) utlofwade gode herden. Rätta lärare äro goda herdar, men ingen af dem är den gode herden. Denna benämning tillhör Jesus, öfwerherden, allena. Den gode herden gifwer icke blott alla andra möjliga prof af sin trohet, utan han gör ock det yttersta och låter eller uppoffrar till och med sitt lif för fåren. Så talar Jesus om sin stundande död för syndare, bland hwilka fåren, de på honom troende, här särskildt nämnas såsom de, hwilka winna och hafwa det lif (v. 10), som han förwärfwat och åt tron meddelar. Men han antyder tillika, att hwarje rätt själaherde måste wara redobogen till den yttersta uppoffringen, som är, att om och när så påfordras, äfwen låta sitt lif af trohet mot fåren.
12 Men den som är legd och icke är herde, hwilken fåren icke tillhöra, han ser ulfwen komma och öfwergifwer fåren och flyr, och ulfwen bortrycker dem och förskingrar fåren;
Den som är legd, d. ä.: den som blott af egennytta och för löns skull åtager sig embetet, och icke är herde, som således blott har namnet af herde, men hwilken icke i egentlig mening är en sådan herde, hwilken fåren tillhöra. Nu är wäl blott den gode herden egentligen den, hwilken fåren tillhöra, ty han har förwärfwat dem med sitt blod. Men äfwen rätta lärare äro herdar, hwilka fåren kunna i så måtto sägas tillhöra, som de äro sändebud i Kristi ställe, och fåren, som äro dem anförtrodda, werkligen känna och älska dem såsom Öfwerherdens rätte tjenare. En sådan är icke den legde. Det wisar sig deri, att, när han ser ulfwen, mörkrets furste, och hwarje genom honom uppwäckt fara komma, så öfwergifwer han faren och flyr, för att rädda sig sjelf undan den timliga faran, obekymrad om den fara, hwari fåren komma; och ulfwen bortrycker fåren, så widt han kan, och för öfrigt förskingrar han fåren genom att bringa willfarelser och oenighet ibland dem, då deremot den gode herden ställer sig för gapet och håller fåren församlade.
13 men den legde flyr, emedan han är legd och wårdar sig icke om fåren.
14 Jag är den gode herden, och jag känner de mina och är känd af de mina,
15 såsom Fadren känner mig och jag känner Fadren, och jag låter mitt lif för fåren. Joh. 7: 29.
Den gode herden känner sina får, d. ä.: han icke allenast wet, hwilka hans får äro, utan han wärdar sig ock om dem. Och de, som äro hans får, känna honom såsom sin trofaste herde i både medgång och motgång. Detta inbördes kännandet, denna bekantskap och gemenskap grundar sig på det innerliga kärleksförhållandet mellan Fadren och Sonen, i kraft hwaraf Fadren i det ewiga rådslutet utsett Sonen till återlösare, och Sonen känner och wet, att allt, hwartill han blifwit sänd i werlden, länder till Fadrens förhärligande och menniskornas salighet. Då nu Jesus säger: Och jag, i stället för att fly, låter mitt lif för fåren, anser han just derföre sitt lif såsom en beständig gång till döden.
16 Jag har ock andra får, som icke äro af detta fårahus; dem måste jag ock föra härtill, och de skola höra min röst, och det skall warda en hjord och en herde. Hes. 37: 22. Matt. 28: 19. Joh. 11: 52. Ap. G. 10: 35.
Med detta fårahus menas den judiska församlingen. Andra får äro således hedningarne. Dem måste Jesus föra härtill. Det sker genom kraften af hans död, då genom hans försoningsdöd skiljemuren mellan Judar och hedningar upphäfdes. Och så gå profeternas förutsägelser om hedningarnas delaktighet i Guds rike uti fullbordan, då det skall warda icke flera hjordar, utan en hjord, en kyrka och församling, och en herde. Hednafolken skola kallas och församlas genom evangelium, och Judafolket skall omwändas; Herren skall wara en konung öfwer alla land, på den tiden skall Herren wara en, och hans namn ett. Sak. 14: 9. Hes. 34: 23.
17 Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif för att taga det igen.
18 Ingen tager det från mig, utan jag låter det af mig sjelf. Jag har magt att låta det, och jag har magt att taga det igen. Detta bud har jag fått af min Fader.
19 Då wardt åter en söndring ibland Judarne för dessa tals skull. Joh. 7: 43.
20 Många af dem sade: Han har en ond ande och är ursinnig; hwarföre hören I honom? Joh. 7: 20. 8: 48, 52.
_272.jpg&oldid=347748){kind=link}