| 274 | Jesus inrider i Jerusalem. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 12. |
sitt hår, och huset uppfyldes med lukten af smörjelsen. Joh. 11: 2.
Nardus eller nardussalva. Se Mark. 14: 3.
4 Då sade en af hans lärjungar, Judas Iskariot, Simons son, den som skulle förråda honom:
5 Hwarföre har icke denna smörjelse blifwit såld för tre hundra penningar och gifwen åt de fattiga?
Penningar, denarer. Se Matt. 17: 24.
6 Men detta sade han icke derföre, att han wårdade sig om de fattiga, utan derföre, att han war en tjuf och hade pungen och tog det som deri lades. Joh. 13: 29.
Det som lades i pungen, eller den gemensamma underhållskassan. Så som Judas, bemantla många sin girighet med en föregifwen omsorg om de fattiga. För sådana blifwer den ljufwaste wälllukt obehaglig. Ty såsom lukten af den här utgjutna salvan eller smörjelsen war obehaglig för Judas, så blifwa ock de ädlaste kärlekswerk af Jesu wänner en dödens lukt för hans owänner. Jermför 2 Kor. 2: 16.
7 Då sade Jesus: Låt henne wara. Hon har förwarat det till min begrafnings dag.
Egentligen: ”till min inbalsamerings dag”, se Matt. 26: 12. Maria gjorde hwad hon kunde, men hon gjorde tillika mer, än hon wisste. Der låg en profetia i hennes kärlekshandling. Icke blott den hatande Kaifas skulle, emedan han war öfwersteprest, profetera om Jesu död, utan äfwen den älskande Maria skulle profetera om Jesu begrafning, emedan hon war hans trogna lärjunginna.
8 Ty de fattiga hafwen I alltid bland eder, men mig hafwen I icke alltid.
9 Då hade en stor mängd Judar fått weta, att han war der, och de hade kommit dit, icke allenast för Jesu skull, utan ock för att se Lasarus, hwilken han hade uppwäckt från de döda. Joh. 11: 43 f.
10 Och öfwerstepresterna rådslogo om att äfwen döda Lasarus,
11 ty många af Judarne gingo för hans skull bort och trodde på Jesus.
12 Dagen derefter, när mycket folk, som hade kommit till högtiden, hörde, att Jesus kom till Jerusalem, Matt. 21: 8 f. Mark. 11: 7 f. Luk. 19: 35 f.
13 togo de palmqwistar och gingo ut att möta honom och ropade: Hosianna, wälsignad ware han, som kommer i Herrens namn, Israels konung! Ps. 118: 25 f.
14 Och Jesus fann en ung åsna och satte sig på henne, såsom det är skrifwet:
15 ”Räds icke, du dotter Sion; se din konung kommer, sittande på en åsninnas fåle”. Es. 62: 11. Sak. 9: 9. Matt. 21: 5.
Kommer, fattig, såsom profeten Sakarias skrifwer, ty finnandet af åsnan är ett drag af Jesu armod; och saktmodig, såsom evangelisten Matteus säger, ty åsnan war ett fredsdjur, ett tecken af det saktmodiga sinne, hwarmed konungen drog fram att förwärfwa sitt rike. Dottren Sion eller Sions barn, de trogna Israeliterna, behöfde således icke rädas för sin konungs majestät. Se Sak. 9: 9.
16 Men detta förstodo hans lärjungar icke i början, men när Jesus hade blifwit förhärligad, då kommo de ihåg, att detta war skrifwet om honom, och att de hade gjort honom detta.
Det gälde om denna, såsom om så många gamla testamentets profetior, att lärjungarne icke förstodo dem förr, än då Jesus war förklarad genom uppståndelsen och himmelsfärden. Genom Jesu uppståndelse och den Helige Andes gåfwa uppgick för dem ljus öfwer skriften, och särskildt öfwer de skrifter, som Jesus under sin synliga wandring med dem påpekat. Så förstå också wi det gamla testamentet först då, när Jesus blifwer i tron förklarad och förhärligad för oss och i oss. War blott trogen. Det wisar sig då nog efteråt, hwad det ena och andra har att betyda. Joh. 13: 7.
17 Då wittnade om honom folket, som war med honom, när han kallade Lasarus ut ur grafwen och uppwäckte honom från de döda.
18 Fördenskull kom ock folket emot honom, emedan de hörde, att han hade gjort detta tecken.
Folket, nemligen de, som ej warit med wid Lasari uppwäckelse, men nu hört derom af de andra, hwilka såsom åsyna wittnen förtäljt det för dem.
19 Då sade fariseerna sins emellan: I sen. att I alle intet kunnen uträtta; se, hela werlden löper efter honom.
I sen ju; som wille de säga: Kaifas har haft rätt i det han sagt (kap. 11: 49, 50).
20 Och några Greker woro bland dem som foro upp för att tillbedja under högtiden.
Några Greker, således hedningar, som woro proselyter, d. w. s. som i så måtto öfwergått från hedendomen, att de bekände sig till den ende sanne Gudens dyrkan. Detta war orsaken, att de ock plägade fara upp till påskhögtiden, för att tillbedja Israels Gud.
21 Dessa gingo nu till Filippus, som war från Betsaida i Galileen, och bådo honom, sägande: Herre, wi wilja se Jesus.
Dessa Grekers förhållande wid detta tillfälle
_278.jpg&oldid=347760){kind=link}