| 276 | Judarnes förstockelse. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 12. |
Dom, skiljedomen mellan det onda och goda, domen, som afgör, hwem werlden skall tillhöra, Jesus eller werldens hittills warande furste. Den senares magt är nu bruten. Genom Jesu död är han besegrad, hans magt förbytt i wanmagt, om han ock fortfar med sin magt att fresta de trogna och hålla otrons barn i fångenskap. Ef. 2: 2. Han skall utkastas ur sin besittning, ur sitt herrawälde öfwer werlden.
32 och när jag har blifwit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. Joh. 3: 14. 8: 28.
Upphöjd från jorden, se kap. 3: 14; kap. 8: 28. Alla, äfwen hedningarne, v. 20, alla, som kunna bewekas att komma till honom och låta försona sig med Gud.
33 Men detta sade han för att beteckna, hurudan död han skulle dö.
Hurudan död han skulle dö, nemligen korsdöden. Jesus kallar detta en upphöjelse från jorden, emedan han genom upphöjelsen på korset, som war hans djupaste förnedring, gick till sin werkliga upphöjelse i ära och härlighet.
34 Folket swarade honom: Wi hafwa hört af lagen, att Kristus förblifwer ewinnerligen. Huru kan du då säga, att Menniskosonen måste upphöjas? Hwem är denne Menniskoson? 2 Sam. 7: 13. Ps. 89: 30, 37. 110: 4. Es. 9: 6 f. Hes. 37: 25. Dan. 2: 44. 7: 13 f.
Lagen i widsträckt mening, likasom kap. 10: 34.
35 Då sade Jesus till dem: Ännu en liten tid är ljuset med eder; wandren medan I hafwen ljuset, att mörker icke må öfwerfalla eder; och den som wandrar i mörkret, han wet icke hwart han går. Joh. 1: 9. 11: 9.
En liten tid. De hade sagt, att Kristus förblifwer ewinnerligen. Detta war rätt, men icke i den mening, som de hyste. De tänkte på ett jordiskt rike och ett ewigt blifwande i detsamma. De förstodo icke huru dermed kunde förenas hwad Jesus talat om sin upphöjelse och således om sin bortgång från jorden. I stället för att beswara detta deras förståndstwifwel, rigtar Jesus deras uppmärksamhet på hwad de nu hade och hwad de således hade att taga wara på, för att icke dragas från hufwudsaken. Icke ewinnerligen, efter deras mening, war ljuset med dem, utan blott en kort tid. Tron på och wandringen i detta ljus borde nu wara deras högsta angelägenhet, på det att otrosmörkret, då han gått ifrån dem, icke måtte gripa eller öfwerfalla dem.
36 Medan I hafwet ljuset, tron på ljuset, på det att I mån blifwa ljusets barn. Detta talade Jesus och gick bort och dolde sig för dem.
Dolde sig, såsom förebud till det, som sedan ske skulle, när han gick helt och hållet bort.
37 Men ehuru han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom,
38 på det att det ordet skulle fullbordas, hwilket profeten Esaias hade sagt: ”Herre, hwem har trott wår predikan, och för hwem har Herrens arm blifwit uppenbarad?” Es. 53: 1.
Herrens arm, så mägtigt utsträckt i Jesu werk.
39 Derföre kunde de icke tro, ty Esaias har åter sagt:
Emedan de icke trodde, när de en så lång tid sågo så många tecken, så kunde de slutligen icke tro. På de motsträfwigas wilja att icke tro, följer det såsom ett rättwist straff att icke kunna tro.
40 ”Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjertan, att de icke må se med ögonen och förstå med hjertat och omwända sig och jag hela dem.” Es. 6: 9 f. 29: 10. Ap. G. 28: 26.
Se Matt. 13: 14. Ap. G. 28: 26.
41 Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet och talade om honom.
Se Es. 6: 9.
42 Men likwäl trodde många af rådsherrarne på honom, men för fariseernas skull bekände de det icke, för att icke blifwa uteslutne från synagogan.
43 Ty de älskade äran af menniskor mera än äran af Gud. Joh. 5: 44.
Se Joh. 9: 22.
44 Men Jesus ropade och sade: Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på den som har sändt mig;
Icke på mig allena.
45 och den som ser mig, han ser den som har sändt mig.
46 Såsom ett ljus har jag kommit i werlden, på det att hwar en som tror på mig icke må förblifwa i mörkret. Joh. 1: 4 f. 8: 12. 9: 5. 1 Joh. 1: 5. Mark. 16: 19. Joh. 3: 17.
47 Och om någon hör mina ord och icke håller dem, icke dömer jag honom, ty jag har icke kommit för att döma werlden, utan för att frälsa werlden.
48 Den som förkastar mig och icke mottager mina ord, han har en som dömer honom; det ord, som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen.
49 Ty jag har icke talat af mig sjelf, utan Fadren, som har sändt mig, han har bjudit mig hwad jag skall säga och hwad jag skall tala. Joh. 14: 19.
50 Och jag wet, att hans bud är ewigt lif; derföre, hwad jag talar, det talar jag såsom Fadren har sagt mig.
_280.jpg&oldid=347764){kind=link}