| Ananias och Saffira. | Apostlagerningarna. | Kap. 4, 5. | 311 |
33 Och apostlarne afgåfwo med stor kraft wittnesbördet om Herren Jesu Kristi uppståndelse; och stor nåd war öfwer dem alla.
På Herren Jesu Kristi uppståndelse lades den allra största wigt i apostlarnes predikan, ty från den uppståndne, lefwande Kristus hade de sitt uppdrag att predika; det war han, som werkade undren och dermed stadfäste sitt ord; det war han, som war lifwet i församlingen och på hwilken den hwilade, se Rom. 1: 1–4. Den stora nåden öfwer dem alla bewisade sig i hela deras själstillstånd, i den innerliga gemenskapen med Herren och i en andelig gemenskap med hwarandra i tron, i kärleken och i hoppet.
34 Ty icke heller fans ibland dem någon behöfwande, ty alla som egde landtgårdar eller hus sålde dem och buro fram wärdet af det som såldes
35 och lade det för apostlarnes fötter, och åt hwar och en utdelades efter som han behöfde.
Se kap. 2: 44, 45. Här står icke uttryckligen, att de sålde allt hwad de hade, utan de sålde så mycket som fordrades, för att understödja alla de behöfwande i församlingen, och af aktning och kärlek för Herrens apostlar gjorde de dem till utdelare af dessa håfwor.
36 Men Josef, som af apostlarne äfwen kallades Barnabas, hwilket betyder förmaningens son, en Levit, bördig från Cypern,
37 sålde en åker, hwilken han egde; och han bar fram penningarna och lade dem för apostlarnes fötter.
Då Josef blef kristen, fick han det namnet Barnabas (Förmaningens son) med afseende på den särskilda utmärkta nådegåfwa, som apostlarne hos honom blefwo warse. Hwad han gjorde, anföres här såsom exempel på det, som förut blifwit berättadt om den kärlek och oegennytta, hwilken nu i församlingen war rådande. Dessa kristna woro lyckliga i besittningen af wida högre skatter, än alla jordens egodelar. Huru olika tillståndet i församlingen då, emot wår tids kärlekslöshet, egennytta och sjelfwiskhet!
5 Kapitlet.
Ananias’ och hans hustrus bedrägeri och död. Apostlarne fängslas och befrias af en Herrens ängel. Gamaliels råd.Men en man, wid namn Ananias, och Safira, hans hustru, sålde en egendom,
2 och han tog, med sin hustrus wetskap, undan af wärdet, och en del bar han fram och lade för apostlarnes fötter.
Ett särskildt exempel på ren kristlig oegennytta har just förut blifwit meddeladt. Barnabas är detta exempel. Här berättas nu ett exempel af helt annan beskaffenhet, till warning och sjelfpröfning. Kunde redan i den apostoliska församlingen uppstå ett sådant skrymteri, som hos Ananias och Saffira, huru mycket större orsak hafwa då wi att pröfwa wåra hjertan, om wår tro, wår kärlek, wår försakelse. wår bekännelse är af det rätta slaget!
3 Och Petrus sade: Ananias, hwarföre har Satan uppfylt ditt hjerta, att du skulle ljuga för den Helige Ande och taga undan af wärdet för gården?
4 War han icke din, då du hade honom qwar, och war han icke, då han blifwit såld, i ditt wåld? Hwarföre har du i ditt hjerta föresatt dig denna gerning? Du har icke ljugit för menniskan utan för Gud.
Åkern war Ananias’ egendom i borgerligt afseende, så att om han hade behållit den helt och hållet, eller behållit en del af wärdet, så hade han likwäl kunnat wara en upprigtig och trogen kristen. Hans stora synd låg just deruti, att han icke war upprigtig, han wille synas, såsom om han hade öfwerlemnat åt apostlarna hela wärdet för den försålda egendomen, under det han blott öfwerlemnade en del och i hemlighet behöll en del deraf. Detta bewisade både egennytta och otro. Det bewisade kärlek till det jordiska och widhängsenhet wid de förgängliga tingen och tillika en missaktning för Herrens Ande, som så tydligt hade bewisat sin närwaro i församlingen; det war förakt både mot hans allwetenhet och hans allmagt, det war således en sådan synd, som borde framhållas till warning för alla Kristi bekännare. Hwar och en, som icke wille hålla Moses’ lag, utan uppenbarligen öfwerträdde den med upplyft hand emot Herren, blef utrotad utur Israels folk. I det nya testamentet har Kristus tillkännagifwit, att ogräset skall få wäxa ibland hwetet intill skördetiden. Men med detta wigtiga exempel har Herren welat wisa, att med löse-, och bindenyckeln war en stor magt öfwerlemnad åt apostlarna och åt församlingens läroembete. Detta exempel skulle tillika bewisa, att Kristus sjelf med sin ande är närwarande i församlingen, att han sjelf är den högste styresmannen, att den, som gäckar läroembetet, då hans ande deruti bewisar sig, gäckar honom sjelf. Det war icke blott egennyttan, utan i synnerhet lögnaktigheten, eller med ett ord otron, som utgjorde roten till Ananias’ synd.
5 Men då Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gaf upp andan; och stor räddhåga kom öfwer alla som hörde detta.
Ananias’ död skedde genom Herrens hand, såsom då Nadab och Abihu nedföllo döde, i det de framburo främmande eld inför Herren, 4 Mos. 3: 4. Den dom, som öfwergick Nadab och Abihu wisade, att Herren är mån om sin ära, och att ingen främmande eld, ingen uppsåtlig falskhet och orenhet får nalkas honom. Detta bewisades nu äfwen i det nya testamentet strax i församlingens början. Kristus är försoningen för
_315.jpg&oldid=347833){kind=link}