| 312 | Apostlarne i fängelse. | Apostlagerningarna. | Kap. 5. |
wåra synder, men i denna försoning har ingen menniska del eller lott, så framt hon icke med hela hjertat will öfwergifwa lögnen och älska sanningen. Ap. G. 8: 21. ”Detta stycke gäller på de falska andelige, som kyrkans gods besitta af girighet och intet göra derföre” L.
6 Och de yngre männen stodo upp, lade honom till rätta och buro honom ut och begrofwo honom.
Lade honom till rätta, grt.: öfwerhöljde honom.
7 Omkring tre timmar derefter kom hans hustru in utan att weta hwad som hade skett.
8 Då swarade Petrus henne: Säg mig, sålden I gården för så mycket? Och hon sade: Ja, för så mycket.
Petrus wisste wäl både mannens och hustruns uppsåt, men såsom han förut, för att mana till besinning, frågat Ananias; så frågar han nu också Saffira.
9 Men Petrus sade till henne: Hwarföre haden I kommit öfwerens att fresta Herrens Ande? Se, deras fötter, som hafwa begrafwit din man, äro för dörren, och de skola bära ut dig.
Hennes bekännelse wisade, att deras gemensamma synd war så mycket större, emedan de hade kommit öfwerens derom. Nu fick hon genom frågan både uppmaning och rådrum till besinning och bättring, men wille icke lyda Herrens Ande, som talade genom apostelns mun. Detta war att fresta Herrens Ande, det war att försöka om han kände hennes hjerta, och om han skulle bestraffa falskheten och skrymteriet.
10 Och strax föll hon ned för hans fötter och gaf upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död och buro ut och begrofwo henne bredwid hennes man.
11 Och stor räddhåga kom öfwer hela församlingen och öfwer alla som hörde detta.
Denna plötsliga straffdom, som werkstäldes omedelbarligen af Herren sjelf i sådant sammanhang med apostelns ord, måste uppfylla hela församlingen med den fullkomliga wisshet, att genom apostlarna talade Herren sjelf, och med fruktan för sina egna hjertans syndaförderf och illfundighet.
12 Och genom apostlarnas händer gjordes många tecken och under bland folket, och de woro alla endrägtigt tillsamman i Salomos pelargång.
Salomos pelargång, d. ä. den betäckta delen af tempelgården, som bar Salomos namn.
13 Men af de andra djerfdes ingen sluta sig till dem, utan folket höll dem i stor ära.
De, som icke wille af hjertat förena sig med Kristi församling, fruktade sig och höllo sig på afstånd. Det wisade sig redan i den apostoliska församlingen, att i allmänhet folket är lättare tillgängligt för sanningen, än de så kallade lärde och högt uppsatte i denna werlden. 2 Kor. 1: 26.
14 Och allt mera tillkommo sådana som trodde på Herren, hela skaror af både män och qwinnor,
15 så att de ock utburo de sjuka på gatorna och lade dem i sängar och på bårar, på det att, då Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte öfwerskygga någon af dem.
Bårar, d. ä. bårsängar. Denna åstundan, att Petri skugga måtte falla på de sjuke, härledde sig icke af någon wantro, utan af tro på den underbara helbregdagörande kraft, som hos apostlarna uppenbarade sig.
16 Och äfwen en mängd folk ifrån de kringliggande städerna kom tillsamman till Jerusalem, förande med sig sjuka och sådana som woro plågade af orene andar, och de wordo alla botade.
Icke alla, som på detta sätt sökte helbregdagörelse, hade något rätt salighetsbegär, utan hos somliga war blott åstundan efter lekamlig helsa. Men att den undergörande kraften hos apostlarna äfwen i sådana fall bewisade sig, så att de som kommo blefwo befriade ifrån sina sjukdomar och lidanden, war ett ännu större tecken till Kristi undergörande närwaro och allmagt. I det lekamliga kunde han hjelpa äfwen dem, som icke hade något salighetsbegär. Matt. 10: 1, 2.
17 Då stod öfwerstepresten upp och alla de som woro med honom, hwilka hörde till sadduceernas parti, och de blefwo fulle af ifwer
18 och buro händer på apostlarne och satte dem i allmänt häkte.
Att nu sadduceerna, som nekade uppståndelsen, woro af samma parti som öfwerstepresten, nemligen Hannas, bewisar att äfwen han och således med honom många af presterna woro förfallne uti denna grofwa otro. Det war således en tid, som liknade wår; många bekände det de icke mera trodde. Apostlarne blefwo nu behandlade såsom brottslingar. Så är det ibland, att ett samqwäm i swordom och dryckenskap o. s. w. icke anses wara olofligt, men att samlas till andelig uppbyggelse och gemensam bön anses såsom ett brott. Det namnet Kristus, om det bekännes med ande och lif, är alltid ett brott inför werlden.
19 Men en Herrens ängel öppnade om natten dörrarna till fängelset och förde dem ut och sade:
20 Gån åstad och uppträden och talen i templet till folket alla detta lifwets ord.
Genom ett stort underwerk blefwo apostlarne
_316.jpg&oldid=347835){kind=link}