| 314 | Gamaliels råd. | Apostlagerningarna. | Kap. 5, 6. |
wid namn Gamaliel, en lagklok, som war aktad bland allt folket, och begärde, att man för en kort stund skulle låta apostlarne gå ut. Ap. G. 22: 3.
35 Och han sade till dem: I män af Israel, sen eder före, hwad I ämnen göra med dessa män.
36 Ty för en tid sedan uppträdde Teudas och gaf sig ut för att wara något, och till honom slöt sig en hop af omkring fyra hundra män; och han blef dödad, och alla som hade trott på honom blefwo skingrade och tillintetgjorda. Ap. G. 21: 38.
Denne Teudas, som gjorde detta upprorsförsök, utan twifwel under messianska förespeglingar, omnämnes icke på något annat ställe; men en upprorsstiftare af samma namn uppträdde under kejsar Klaudii regering.
37 Efter honom uppträdde Judas, Galileern, i skattskrifningens dagar, och han bragte mycket folk till affall och drog dem efter sig; äfwen han omkom, och alla som trodde på honom blefwo förskingrade.
Detta war en senare beskattning än den, som nämnes i Luk. 2: 1, och skedda då Arkelaus blef afsatt, sedan han regerat i tio år. Då uppträdde denne Judas och samlade folk omkring sig för att göra motstånd, föregifwande, att Judarne, som woro Guds folk, icke borde göras skattskyldige under det hedniska romerska riket. Han uppträdde sålunda sjelf, han war icke sänd af Gud, och hans företag blef om intet.
38 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män och låten dem wara; ty är detta anslag eller detta werk af menniskor, så skall det warda om intet;
39 men är det af Gud, så kunnen I icke göra det om intet; sen till, att I icke mån finnas strida mot Gud sjelf.
Det råd, som Gamaliel gaf, war wisserligen klokt och wälberäknadt i afseende på detta särskilda fall, men icke kunde det låta sig göra att uppställa det till en allmän regel, ty då skulle man aldrig kunna ingripa för att hindra eller straffa, ja, icke en gång befrämja något menskligt företag, utan hålla sig på afstånd och låta allt gå såsom det wille, antingen det wore ondt eller godt. Antingen war Gamaliel owiss, huruwida apostlarne hade rätt eller icke, eller war han öfwertygad om, att de hade rätt och att Jesus war Messias, och wille derföre hindra förföljelsen, fastän han icke wågade bekänna Kristi namn.
40 Då lydde de honom och kallade in apostlarne och läto hudflänga dem och bjödo dem att icke tala i Jesu namn och läto dem ga.
Hudflängningen bestod i 39 gisselslag på blotta ryggen. Det höga rådet begick också häruti stor orättwisa, det war ett laglöst förfarande; de kunde icke öfwer apostlarna fälla någon dom, och ändå straffade de dem på ett skymfande sätt. Enligt Gamaliels råd skulle det lemnas derhän, om saken war af Gud eller icke, till dess utgången wisade det, och ändå wåga de att behandla apostlarna såsom brottslingar! Till sådan sjelfmotsägelse göra sig alltid sanningens motståndare skyldige på ett eller annat sätt.
41 Och så gingo de ut från rådet, glade deröfwer, att de hade blifwit befunne wärdige att lida smälek för det namnets skull. Matt. 5: 10 f. Rom. 5: 3.
42 Och de upphörde icke att hwar dag i templet och i husen lära och förkunna evangelium om Kristus Jesus.
I stället för att blifwa afskräckte, såsom fienderna menade, undfingo apostlarna genom smäleken och förföljelsen förökad fröjd och kraft och frimodighet. Ljuset och sanningen kunna icke hindras med wåld, och himmelriket kan icke besegras af menniskomagt.
6 Kapitlet.
Sju män utses att besörja den dagliga utdelningen. Stefanus anklagas.Men i dessa dagar, då lärjungarnes antal förökades, begynte de Grekiske Judarne att knorra mot Ebreerna deröfwer, att deras enkor blefwo förbisedda wid det dagliga betjenandet.
Med lärjungarna förstås alla, som trodde på Jesus. Desse grekiske Judar woro kristna, som warit Judar, födda bland hedningarna, och som talade grekiska; ty redan på den tiden woro talrika Judar spridda i hedniska länder. Med Ebreer menas sådana kristna, som warit Judar, födda och uppfödda i Judalandet och talade ebreiska. Såsom Judarna ansågo sig hafwa företräde framför alla hedniska folk, så wille äfwen en inbillning om företräde göra sig gällande inom den kristna församlingen, icke blott så, att de, som warit Judar, ansågo sig för bättre än de, som warit hedningar, utan redan nu i församlingens första början, innan hedningar hade kommit till tron på evangelium, måste sådane kristna, som warit Judar, komna från hedniska länder, röna missaktning. Detta wisar sig först wid omsorgen om de fattiga inom församlingen. Från falskhet och skrymteri har församlingen rönt en helsosam rening genom Ananias’ och Saffiras död; nu framträder nödwändigheten af en annan rening, rening från andeligt högmod, partiskhet och inbillade företräden.
2 Då kallade de tolf hopen af lärjungarne tillsamman och sade: Det är icke tillbörligt, att wi öfwergifwa Guds ord för att tjena wid borden.
3 Utsen derföre, bröder, sju män bland eder, som hafwa godt rykte om sig och
_318.jpg&oldid=347839){kind=link}