| Apostlarnes möte i Jerusalem. | Apostlagerningarna. | Kap. 14, 15. | 339 |
nåderike, införlifwas med Kristus och blifwer en medlem af de heligas samfund.
28 Och de wistades der en icke liten tid med lärjungarne.
15 Kapitlet.
Mötet i Jerusalem. Paulus och Barnabas skiljas. Paulus går ånyo ut att predika evangelium.Och några som hade kommit ned från Judeen lärde bröderna: Om I icke låten omskära eder efter Moses’ stadga, så kunnen I icke blifwa frälste. 1 Mos. 17: 10. Gal. 5: 1 f.
Ned från Jerusalem till Antiokia kommo några från judendomen omwände kristna, som dock ännu woro i sitt inte bundna under lagens stadgar, och de försatte att äfwen ibland de från hedendomen omwände kristna nu införa detta lagiska twång. Ännu hade icke läran om fullkomligheten af Kristi tillfyllestgörelse och menniskans rättfärdiggörelse genom tron, utan lagens gerningar, kommit till full klarhet; men nu är den wigtiga tidpunkt kommen, då denna stora fråga måste klart afgöras.
2 Då nu en söndring uppstod och en icke ringa twist mellan dessa och Paulus och Barnabas, förordnade de, att Paulus och Barnabas och några andra af dem skulle fara upp till apostlarne och till de äldste i Jerusalem för denna twistefrågas skull. Gal. 2: 1 f.
Paulus och Barnabas, som hade ett klart ljus i Kristi tillfyllestgörelse och i hans evangelium, som lär, att den, som tror på Kristus och dermed anammar honom såsom sin rättfärdighet, blifwer rättfärdiggjord genom tron allena, gjorde motstånd mot de bröder, som wille inblanda lagens gerningar i rättfärdiggörelsens lära. Men som detta war en hufwudfråga af allra högsta wigt, så wille Paulus och Barnabas icke allena afgöra den, utan föranstaltade, att hela den kristna församlingen i Antiokia afskickade dem såsom sändebud till apostlarna, de äldste och moderförsamlingen i Jerusalem, för att inhemta deras utlåtande. Det war just nu den stora fråga skulle afgöras, huruwida rättfärdiggörelsen är af tron allena, eller om lagens gerningar äfwen äro dertill nödwändiga. Detta är den resa till Jerusalem, som Paulus omtalat i Gal. 2: 1, och som skedde 14 år efter hans omwändelse på wägen till Damaskus. Det war af högsta wigt, att denna fråga nu blef afgjord genom apostlarna sjelfwa, ty dels är menniskonaturen i sig sjelf i hög grad benägen för gerningsläran, dels har också kyrkan sjelf på senare tid gifwit wika för denna fallna natur, så att den påfwiska kyrkan i sin helhet och med öppen bekännelse hyllar gerningsläran, och äfwen inom den lutherska kyrkan gör sig denna lära alltid gällande hos hwarje menniska, så länge det naturliga sinnet och den gamla adamsnaturen i någon mån får göra sig gällande.
3 Så blefwo de då ledsagade till wägs af församlingen och foro genom Fenicien och Samarien och förtäljde hedningarnes omwändelse och gjorde alla bröderna stor glädje.
Då församlingarne uti Fenicien och Samarien fingo emottaga dessa stora evangelii sändebud, så måste så hafwa haft en outsäglig glädje.
4 Och när de framkommo till Jerusalem, mottogos de af församlingen och af apostlarne och de äldste och berättade, huru stora ting Gud hade gjort med dem.
Paulus och Barnabas blefwo nu af apostlarna i Jerusalem och af den kristna församlingen der emottagna med stor glädje, och det, som de meddelade om hedningarneS omwändelse, war nu ett starkt bewis, att Gud sjelf wille göra de hedningar, som med tron anammade evangelium, rättfärdige och salige, utan lagens gerningar, emedan han hade gifwit dem den Helige Andes gåfwa till omwändelse och tro, fastän dessa hedningar icke förut genom omskärelse öfwergått till judendomen.
5 Då uppstodo några af fariseernas parti, som hade blifwit troende, och sade, att man borde omskära dem och bjuda dem att hålla Moses’ lag.
Dessa några af fariseernas parti woro sådane, som hade blifwit kristna, men ännu icke woro frie från det fariseiska wäsendet, utan försökte att inblanda det i kristendomen.
6 Och apostlarne och de äldste trädde tillsamman för att öfwerwäga denna sak.
Detta war egentligen det första kyrkomöte, som hölls af den kristna församlingen, år 49 efter Kristi födelse.
7 Och då det wardt mycken twist, stod Petrus upp och sade till dem: I män och bröder! I weten, att Gud för länge sedan har bland eder gjort det wal, att genom min mun hedningarne skulle höra evangelii ord och blifwa troende. Ap. G. 10: 9 f.
8 Och Gud, som känner hjertan, har lemnat dem sitt wittnesbörd derigenom att han har gifwit den Helige Ande åt dem så wäl som åt oss, Ps. 7: 10. Ap. G. 10: 43.
9 och han har icke gjort någon skillnad mellan oss och dem, då han genom tron renat deras hjertan.
10 Hwarföre fresten I då nu Gud med att på lärjungarnes hals lägga ett ok, hwilket hwarken wåra fäder eller wi förmådde bära? Matt. 23: 4. Luk. 11: 46.
11 Utan wi tro, att wi genom
_343.jpg&oldid=347888){kind=link}