| 350 | Paulus i Kenkreä. | Apostlagerningarna. | Kap. 18. |
13 sägande: Denne förleder menniskorna att dyrka Gud mot lagen.
Denne Gallion är äfwen i den werldsliga historien bekant; han war en äldre broder till den berömde romerske filosofen Seneka, som tillegnat honom en bok. Judarne hade tillåtelse efter romersk lag, att få lefwa ostörda i sin religion, och de klagade nu emot Paulus, att han lärde det, som wore emot deras lag. Samma anklagelse gjordes äfwen kap. 24: 3, 5. Men Paulus kunde åberopa sig på samma rättighet efter romersk lag, ty han lärde intet annat än det, som war i full öfwerensstämmelse med Moses’ lag och profeterna.
14 Och när Paulus ämnade öppna sin mun, sade Gallion till Judarne: Wore något brott eller något elakt streck begånget, o Judar, så wore det skäligt, att jag fördroge eder;
15 men är det spörsmål om ord och namn och eder lag, så mån I sjelfwa se eder om; ty i sådana saker will jag icke wara domare.
16 Och han dref dem bort ifrån domstolen.
Gallion afwisade ifrån sin domstol denna anklagelse och wisar dem obilligheten i deras begäran, att han skulle döma om hwad som wore sanning eller willfarelse efter deras lag, eller afgöra, om den Messias, som Paulus förkunnade, war densamme eller icke densamme, som omtalas i deras skrifter.
17 Då togo alla Grekerna fast synagogföreståndaren Sostenes och slogo honom inför domstolen, och Gallion skötte alls icke derom.
Sostenes hade blifwit synagogans föreståndare efter Krispus, v. 8, och war wäl en ibland dem, som anklagade Paulus. Dessa Greker woro icke sådana, som kommit till tron, utan hedningar, som hatade Judarne och trodde sig nu hafwa tillfälle att låta hatet utbryta i wåldsamhet, då de sågo, att Gallion icke war gynsam emot dem. Sostenes blef sedan Kristi lärjunge och Pauli wän. Se 2 Kor. 1: 1.
18 Men sedan Paulus hade dröjt der ännu i många dagar, tog han afsked af bröderna och seglade bort till Syrien, och med honom följde Priskilla och Aqvilas, sedan han i Kenkreä hade rakat sitt hufwud, ty han hade gjort ett löfte[1]. Ap. G. 21: 23.
Om Nasirernas löfte, se 4 Mos. 6: 2–8. Kenkreä war staden wid Korints hamn på östra sidan, omkring halfannan mil från Korint. I detta löfte se wi ett widare bewis, att Paulus i många afseenden rättade sig efter Moses’ lag, fastän det icke hörde såsom nödwändighet till en kristens wandel uti evangelium, utan hade blifwit fullbordadt i Kristus; men han gjorde det för att minska Judarnes fördom emot evangelium, ty dessa ting woro icke olofliga för en kristen. Men om det hade blifwit påstådt, att det wore nödwändigt till rättfärdigheten i Kristus, att iakttaga sådana stadgar af lagen, så skulle han ifrigt hafwa satt sig deremot. Ett sådant förfarande måste ännu tjena till regel i många ting, som i sig sjelfwa icke äro syndiga. Se 2 Kor. 9: 19–23.
19 Och när de hade kommit till Efesus, lemnade han dem der, men gick sjelf in i synagogan och samtalade med Judarne.
Om Efesus, se Upp. 2: 1.
20 Och då de bådo honom, att han skulle stanna längre hos dem, samtyckte han ej dertill,
21 utan tog afsked af dem, sägande: Jag måste nödwändigt tillbringa den stundande högtiden i Jerusalem; men sedan skall jag, om Gud will, komma tillbaka till eder. Och så lade han ut från Efesus.
Paulus lemnade nu Aqvila och Priskilla i Efesus och gjorde nu den tredje resan (efter sin omwändelse) till Jerusalem. Den första war från Damaskus, sedan han kommit från Arabien, och den andra war till den apostoliska kyrkoförsamlingen, kap. 15. Nu wille han i Jerusalem tillbringa påskhögtiden, dels för att wisa Judarna, att han ingalunda föraktade lagen och högtiderna, dels och i isynnerhet för att samtala med apostlarna och den kristna församlingen i Jerusalem.
22 Och sedan han hade stigit i land i Cesarea och derifrån farit upp[2] och helsat församlingen, for han ned till Antiokia.
Om Cesarea, se kap. 10: 1. I Antiokia besökte han den kristna församlingen och styrkte bröderna i tron, sedan han förut, kommen från Cesarea, hade warit uppe i Jerusalem och helsat församlingen der. Om församlingen i Antiokia, se kap. 11: 26; kap. 13.
23 Och sedan han der hade tillbragt någon tid, for han derifrån och genomfor efter hwartannat det Galatiska landet och Frygien, styrkande alla lärjungarne.
Detta war andra gången aposteln kom genom Galatien, se kap. 16: 6, och wi se häraf, att den Helige Andes förbud, att den första gången stanna der, nu icke war något hinder för aposteln att der predika ordet.
24 Men till Efesus som en Jude, wid namn Apollos, bördig från Alexandria, en wältalig man, mägtig i skrifterna.
25 Denne hade blifwit underwisad
- ↑ Se 4 Mos. 6: 2–18.
- ↑ Nemligen: till Jerusalem.
_354.jpg&oldid=347910){kind=link}