| 352 | Paulus i Efesus. | Apostlagerningarna. | Kap. 19. |
sig med Kristusdopet, som war ett dop från himmelen, under det Johannes döparens endast war bättringens döpelse och gälde blott för öfwergången från det gamla till det nya testamentet. Derpå läto dessa lärjungar döpa sig till Herren Jesu namn, men detta gifwer ingalunda något stöd åt deras mening, som påstå att nu i den kristna församlingen efter en rätt kristlig döpelse ett nytt dop behöfwes.
6 Och då Paulus lade händerna på dem, kom den Helige Ande öfwer dem, och de talade med tungor och profeterade. Ap. G. 2: 4. 8: 17. 10: 45.
De som döptes, fingo nu den Helige Andes gåfwa på samma sätt, som då den på pingstdagen meddelades åt de församlade lärjungarna, så att de kunde tala med tungomål och profetera.
7 Och tillsamman woro de omkring tolf män.
8 Och han gick in i synagogan och talade frimodigt under tre månader, samtalande med dem och öfwertygande dem om det som hör till Guds rike.
9 Och när några förhärdade sig och icke trodde, utan talade illa inför menigheten om denna wäg, gick han från dem och afskilde lärjungarna och samtalade med dem dagligen i Tyranni skola.
Så snart bland Judarna ett uppenbart motstånd mot evangelium och förhärdelse wisade sig, gjorde Paulus en full skilsmessa mellan dessa motståndare och Kristi lärjungar. Den Tyrannus, som här omtalas, hade en enskild skola, och sådana särskilda skolor af utmärkta män woro wanliga både bland Judar och hedningar. Denne lärare hade således blifwit en Kristi lärjunge.
10 Och detta fortgick i twå år, så att alla som bodde i Asien, både Judar och Greker, hörde Herrens ord.
Innan Paulus på detta sätt dagligen gaf underwisning i denna skola, hade han i Judarnes synagoga ofta predikat under tre månaders tid, v. 8.
11 Och Gud gjorde icke ringa krafter genom Pauli händer, Mark. 16: 20.
12 så att man till och med tog dukar och skört, som hade kommit wid hans kropp, och lade dem på de sjuka, och sjukdomarna öfwergåfwo dem, och de onde andarna foro ut från dem. Ap. G. 5: 15.
Likasom det står i kap. 5: 15, att Petri skugga gjorde sjuka helbregda, då den berörde dem, så få wi nu här ett fullt bewis på Pauli apostlaembete deruti, att äfwen han hade en sådan stor undergörande gåfwa. Se Mark. 5: 30.
13 Äfwen några af de kringwandrande Judiske beswärjare togo sig före att nämna Herren Jesu namn öfwer dem som hade de onde andarne, sägande: Wi beswärja eder wid Jesus, hwilken Paulus predikar.
Det har i alla tider warit wanligt, att egennyttiga, högmodiga menniskor sökt att efterapa Herrens werk, för att dermed winna någon timlig fördel, och att Satan på detta sätt försökt att göra Guds werk misstänkt och owerksamt. Dessa beswärjare sökte således att göra sig gällande såsom Kristi tjenare och att i Jesu namn göra underwerk. Om icke Herren hade förhindrat dem, så hade derigenom en stor willfarelse kunnat uppstå, ty de okunniga menniskorna hade då förblandat Paulus och dessa beswärjare med hwarandra.
14 Och det war sju söner af Skevas, en Judisk öfwersteprest, som gjorde detta.
15 Men den onde anden swarade och sade till dem: Jesus känner jag, och Paulus wet jag af, men hwilka ären I?
16 Då sprang mannen, i hwilken den onde anden war, på dem och wardt dem öfwermägtig och wåldförde sig på dem, så att de, nakne och sårade, flydde bort ur det huset.
Genom Herrens magt, som äfwen kan befalla onda andar att tala sanning, måste nu denne onde ande bekänna Jesu herrawälde, som Paulus förkunnade, men han wille icke lyda dessa beswärjare.
17 Och detta blef bekant för alla, både Judar och Greker, som bodde i Efesus, och räddhåga föll öfwer dem alla, och Herren Jesu namn wardt prisadt;
18 och många af dem som trodde kommo och bekände och yppade sina gerningar.
Det onda, som djefwulen försökte uträtta genom dessa beswärjare, för att göra evangelium misstänkt, måste äfwen lända till Kristi namns förhärligande. Många bekände nu det onda, de förut hade gjort i Satans kraft, och förkunnade hwad de nu i Herren Jesu kraft hade beslutit och uträttat.
19 Och flera, som hade öfwat widskepliga konster, buro ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn, och när man sammanräknade deras wärde, fann man det uppgå till femtio tusen silfwerpenningar.
Sedan det nu hade blifwit tydligt, att widskepliga konster, som beswärjare utöfwade, hedniska trolldomskonster o. s. w. woro stor synd, så afstodo många derifrån och uppbrände de böcker, som handlade om sådana konster. De hade kunnat sälja dem dyrt, men wille det icke, ty då hade de sålt ett andeligt gift till sina medmenniskor. Det wore önskligt, att i wår tid alla slags giftiga böcker på samma sätt blefwe mat för elden.
_356.jpg&oldid=347914){kind=link}