| 358 | Paulus i Jerusalem. | Apostlagerningarna. | Kap. 21. |
15 Efter dessa dagar redde wi oss till och foro upp till Jerusalem.
16 Och äfwen några af lärjungarne följde med oss från Cesarea och förde oss till en gammal lärjunge, en wiss Mnason, en Cyprier, hos hwilken wi skulle gästa.
Mnason war således bosatt i Jerusalem, en gammal lärjunge, nemligen en af de första, som trodde evangelium.
17 Och när wi hade kommit till Jerusalem, mottogo bröderna oss med glädje.
18 Och den följande dagen gick Paulus med oss till Jakob, och dit kommo alla de äldste.
Om Jakob, se kap. 12: 17.
19 Och sedan han hade helsat dem, berättade han för dem det ena efter det andra af hwad Gud genom hans tjenst hade gjort bland hedningarne.
20 Och när de hade hört detta, prisade de Gud och sade till honom: Du ser, broder, huru många tusen bland Judarne som hafwa blifwit troende, och alla äro ifrare för lagen.
21 Men de hafwa fått den upplysning om dig, att du lärer alla Judar, som bo bland hedningarne, att affalla från Moses, sägande, att de icke skola omskära sina barn och icke wandra efter stadgarna.
Med Judar, som här nämnas, menas sådana Judar, som hade blifwit kristna, men ändå hade nit om lagen, så att de yrkade omskärelsens nödwändighet och hållande af lagens stadgar. Paulus deremot lärde, att omskärelsen och lagen icke hörde till tron och rättfärdiggörelsen. Han hade derföre icke blott de otrogna Judarna emot sig, utan äfwen dessa kristna af Judarna.
22 Hwad är nu att göra? Helt wisst skall mycket folk komma tillsamman, ty de få höra, att du har kommit.
Det war en afgjord sak, att allt dessa kristna skulle församlas under högtiden. Af denna första församling, som blifwit omwänd från Judendomen, men höll sig så fast wid omskärelsen och wissa stadgar af lagen, förföll en del uti en swår willfarelse, nemligen den, att Kristus war en stor profet, men att han war en blott menniska. De, som hyste denna willfarelse, kallades Ebioniter, ett betecknande namn, som man kan öfwersätta med fattighjon, nemligen menniskor, som ingenting wisste om Herren Jesu gudomliga härlighet och hans nåds outransakliga rikedomar. De kunna jemföras med Gibeoniterna i Josuas tid och med wår tids fritänkare.
23 Så gör nu såsom wi säga dig. Wi hafwa bland oss fyra män, som hafwa ett löfte på sig. 4 Mos. 6: 2 f. Ap. G. 18: 18.
24 Tag dem med dig och rena dig med dem och kosta på dem, så att de må raka sina hufwud. Då skola alla förstå, att allt hwad de hafwa hört om dig är intet, utan att du ock sjelf så wandrar, att du håller lagen.
Om detta löfte, se kap. 18: 18. Lärjungarne önskade således nu, att Paulus skulle på detta sätt wisa, att äfwen han hade nit om lagen. Då de, som haft nasirlöftet på sig blott till en bestämd tid, skulle derifrån frigöras, så infunno de sig i templet; först offrades ett brännoffer, och derpå ett får till försoningsoffer, och ett annat till tackoffer, jemte spisoffer och drickoffer. Derpå afrakade presten deras hufwud och kastade håret i elden af tackoffret. Det hörde till nasirlöftet, att håret aldrig skulle skäras under löftets tid. Offerkostnaderna woro icke så obetydliga wid ett sådant tillfälle, och det ansågs för en stor förtjenst efter lagen, då någon för fattiga, som hade löfte, tog på sig att bestrida denna kostnad. Denna kostnad för de fyra männen wille bröderna att Paulus skulle bestrida. Paulus inwände ingenting emot detta förslag, emedan det ingalunda gick derpå ut, att något sådant löfte eller sådana offer o. s. w. woro nödwändiga till rättfärdiggörelse och frälsning jemte evangelium. Han gjorde det af samma grund, som han lät omskära Timoteus. Se kap. 16: 1—3.
25 Men om de hedningar, som blifwit troende, hafwa wi skrifwit och förordnat, att de böra taga sig till wara för det som blifwit offradt åt afgudar och för blod och för det som har blifwit qwäfdt och for skörlefnad. Ap. G. 15: 20.
Om detta beslut och sändebref, se kap. 15.
26 Då tog Paulus männen med sig, och sedan han dagen derefter jemte dem hade renat sig, gick han in i templet och anmälde reningsdagarnas fullbordan, då offret skulle frambäras för hwar och en af dem. Ap. G. 24: 18.
D. ä. Paulus tillkännagaf för presterna, huru många reningsdagar skulle uppfyllas, innan offret frambars. Här wisar aposteln hwad han menar med det ordet: För Judarne har jag blifwit såsom en Jude för att winna Judar; för dem som äro under lagen såsom wore jag under lagen för att winna dem som äro under lagen. 2 Kor. 9: 20.
27 Och när de sju dagarna woro nära ute och Judarne från Asien fingo se honom i templet, uppwiglade de allt folket och buro händer på honom,
28 ropande: I män af Israel, kommen till hjelp! Denne är den man,
_362.jpg&oldid=347926){kind=link}