| 368 | Paulus inför Agrippa. | Apostlagerningarna. | Kap. 26. |
förlåtelse och arfslott ibland dem som äro helgade. Es. 35: 5. 42: 7. 60: 1. Ef. 1: 18. Kol. 1: 13.
Det stora underwerk, hwarigenom Paulus blifwit omwänd till Kristus, berättar han här till Herrens ära, och såsom ett fullkomligt bewis derpå, att Kristus icke war död, såsom Judarne påstodo, utan uppstånden och upphöjd på Fadrens högra hand, och derföre hade han magt att werka sådana under. Såsom han hade omwändt Paulus från mörkret till ljuset, och ifrån satans magt till Gud, så wille han också omwända andra och göra dem delaktiga af sin rättfärdighet, syndernas förlåtelse och den himmelska arfwedelen. Dessa ord, som omfatta hela salighetsläran, talade Herren Jesus till Paulus icke i den första uppenbarelsen, utan sedan.
19 Derföre, konung Agrippa, blef jag icke ohörsam mot den himmelska synen,
20 utan förkunnade, först för dem som woro i Damaskus och för Jerusalem samt öfwer hela Judiska landet och för hedningarne, att de skulle bättra sig och omwända sig till Gud, görande gerningar, som tillhöra bättringen. Ap. G. 9: 20, 28. 13: 14. 22: 17, 21. Matt. 3: 8.
21 För detta grepo Judarne mig i templet och försökte döda mig. Ap. G. 21: 30 f.
22 Men då jag nu har fått hjelp af Gud, står jag ännu i denna dag och wittnar inför både små och stora, sägande intet annat än hwad profeterna och Moses hafwa sagt skola ske,
23 att ju Kristus skulle lida och, såsom den förste af de dödas uppståndelse, förkunna ljus för folket och för hedningarne. 2 Kor. 15: 20. Kol. 1: 18.
På många sätt och wid åtskilliga tillfällen hade Paulus fått erfara Guds hjelp och beskydd, v. 22, och nu till slut äfwen genom Romarne.
Jesu försoningsdöd och uppståndelse är hufwudinnehållet af evangelium, och i detta evangelium uppenbarar sig Kristus såsom werldens ljud för alla dem, som tro, såwäl af Judafolket, som af hedningarna. Allt detta war, fastän icke med så klara ord, innehållet i Moses’ och profeternas skrifter, som Judarne påstodo att de trodde.
24 Då han talade detta till sitt förswar, sade Festus med hög röst: Du är förryckt; Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.
Så lugnt, så klart talade Paulus till sitt förswar. En härlig bekännelse af sanningen, en kort, men full predikan om salighetens grundwal och salighetens wäg! Men en naturlig menniska fattar icke det som tillhör Guds Ande, ty det är henne en dårskap. Detta wisade nu också Festus, och påstod, att Paulus genom för mycken lärdom war utom sig.
25 Men Paulus sade: Jag är icke förryckt, ädle Festus, utan jag talar sanna och förnuftiga ord.
26 Ty detta känner konungen, inför hwilken jag ock frimodigt talar; ty jag kan icke tro, att något af detta är honom obekant, ty detta har icke skett i en wrå. Joh. 18: 20.
27 Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag wet, att du tror.
Paulus wädjar till konung Agrippas omdöme i denna sak, ty Agrippa kände det gamla testamentets skrifter och Judarnes hopp om Messias. Agrippa trodde på skrifterna efter bokstafwen, och kunde derföre icke annat än gifwa bifall till det, som Paulus hade talat.
28 Då sade Agrippa till Paulus: Med litet will du öfwertala mig att blifwa Kristen.
Detta ord fattas of somliga så, att Agrippa erkände att han ej skulle wara så swår att öfwertala till att blifwa Kristen; af andra åter så, att Agrippa härmed wille säga att han tyckte att Paulus trodde sig kunna så helt lätt öfwerbewisa honom. I hwilket fall som helst hade både Festus och Agrippa sålunda haft ett stort och härligt tillfälle att höra försoningens ord, och det bewisade sin mägtiga kraft på Agrippas hjerta. Han kände sig dragen af denna kraft, och i domen en gång kan han icke säga, att evangelium aldrig blifwit förkunnadt för honom.
29 Och Paulus swarade: Jag önskade till Gud, att, med litet eller mycket, icke allenast du, utan alla som i dag höra mig, måtte blifwa sådana som jag är, dessa bojor undantagna. 2 Kor. 7: 7.
Det hjelper icke, att man warit helt nära himmelriket eller till och med haft det i besittning, om man ändå går miste derom. I denna gripande slutönskan yttrade sig den brinnande kärlek, hwaraf Pauli hjerta war uppfyldt, att både Agrippa och alla måtte wara såsom Paulus war, genom tron införlifwade med Herren Jesus, och således delaktige af den sanna friheten, men icke såsom Paulus bundne med en kedja. Hwilken kärlek och wishet uppenbarar sig äfwen i detta tillägg! Men äfwen i kedjan, huru lycklig war icke denne Kriste tjenare, i jemförelse med dessa höga och förnäma, som hade yttre frihet, men woro syndens trälar.
30 Nu stodo konungen och landshöfdingen och Bernice upp och de som sutto med dem,
31 och när de gingo derifrån. talade de sins emellan, sägande: Denne man har icke gjort något, som förtjenar död eller fängelse. Ap. G. 23: 9. 25: 25.
32 Och Agrippa sade till Festus: Denne
_372.jpg&oldid=347946){kind=link}