| 378 | Pauli tacksägelse, åstundan. | 'Pauli Bref | Kap. 1. |
gudomliga natur. Det är här första gången wi hos aposteln träffa motsatsen mellan kött och Ande. Men denna motsats är något annat, när den nyttjas om Kristus, än då den nyttjas om de fallna menniskorna. Deras kött eller medfödda natur är, just till följd af fallet, behäftadt med syndaförderf. Kristus har iklädt sig deras natur, således deras kött, men icke deras kötts syndaförderf. Köttets swaghet har han under sin förnedringstid burit och deraf haft att lida; men fri från allt syndaförderf, har han öfwerwunnit köttets wanmagt genom den i honom boende helighetsanden, d. w. s. genom det i honom inneboende gudomliga wäsendets kraft. Men i denna seger, i denna kraft har han blifwit bewisad och framstäld såsom Guds Son genom uppståndelse från de döda. Detta uttryck innefattar ej blott det, att han sjelf uppstod ifrån de döda, utan ock det, att med hans uppståndelse är alla menniskors uppståndelse förbunden. Och båda delarne bewisa, att han är den allsmägtige Guds Son, hwilken såsom den helige och såsom den lefwandegörande Anden wäldeligen öfwerwinner döden och all dödens magt och wälde.
5 genom hwilken wi hafwa fått nåd och apostlaembete till att, för hans namns skull, upprätta trons lydnad bland alla hedningar, Rom. 12: 3. 15: 15 f. 2 Kor. 15: 10. Ef. 3: 8. Rom. 16: 26.
För hans namns skull. d. ä. till hans namns förhärligande. — Trons lydnad, d. ä. den lydnad, som bewisar sig deri, att evangelium anammas genom tron; kap. 16: 26.
6 bland hwilka I ock ären, I som blifwit kallade af Jesus Kristus, Rom. 9: 24.
Kallade af Jesus Kristus, egentligen ”Jesu Kristi kallade”, d. ä. kallade till Jesus Kristus och således hörsammat kallelsen.
7 till alla i Rom warande Guds älskade, de kallade heliga. Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus! 2 Tim. 1: 9. 2 Kor. 1: 2. Ef. 1: 1.
I den stora hedniska staden Rom funnos här och der boende sådana, som woro Guds älskade eller älskeliga, hwarmed i synnerhet förstås troende Israeliter, och kallade heliga, d. ä. genom kallelsen heliga, de som blifwit helgade eller till Guds egendomsfolk afskilda, derigenom att de blifwit kallade, och med dessa förstås i synnerhet de troende af hedningarna. Till dessa alla ställer aposteln sin helsning, som innehåller den wanliga apostoliska tillönskan af nåd och frid. I hwart och ett af dessa stycken (nåd och frid) innefattas allt godt för tid och ewighet, som kan en menniska tillönskas; men i båda tillsamman ligger hela nya testamentets innehåll fullständigt uttaladt. Tillförene war den wanliga helsningen: Frid. Genom att ordet nåd sättes förut, wisas huru den friden är beskaffad, som i nya testamentet tillönskas. Nåden och sanningen kommo genom Jesus Kristus, wår Herre; jemför Joh. 1: 17. Hwad detta innebär, erfar den, som har nåd och frid. Den, som genom tron har Guds nåd, erfar det genom den frid, som följer på benådningen; och den sanna friden har sin enda grund i nåden. Det ena tillönskas derföre på samma gång som det andra i ökadt mått ät dem, som blifwit troende.
8 Först tackar jag min Gud, genom Jesus Kristus, för eder alla, att eder tro omtalas i hela werlden.
I ordet tacka, såsom grundtexten har det, ligger en erinran om nåden, som är tacksägelsens hufwudämne. Först och främst tackar nu aposteln Gud för den nåd de fått, för att sedan bedja och bidraga dertill (v. 13), att de måtte få mer. Han tacker derför, att i hela werlden omtalas deras tro, eller egentligen att ”eder tro kungöres i hela werlden”, d. ä. att I genom tron anammat Guds nåd, och att således från sjelfwa den hedniska werldens hufwudstad, Rom, äfwen utgår wittnesbörd om tron på Kristus så att den kungöres och föranleder Guds pris i hela werlden.
9 Ty Gud, hwilken jag i min ande tjenar uti hans Sons evangelium, är mitt wittne, huru jag oaflåtligt tänker på eder, Ef. 1: 15 f. Fil. 1: 3 f.
Ordet tjena utmärker på detta ställe en sådan gudstjenst, den någon förrättar såsom prest. Det evangeliska predikoembetet är således för aposteln en presterlig tempeltjenst i anden. I denna tjenst tänker han oaflåtligt på dem.
10 alltid i mina böner bedjande, att jag dock ändtligen en gång må genom Guds wilja lyckas att komma till eder. Rom. 15: 23.
Denna apostelns ifriga åstundan att komma till Rom gick några år derefter i en underbar fullbordan, Ap. G. 28: 14 f., och frukterna deraf nämnas Fil. 1: 12 f.
11 Ty jag längtar efter att se eder, på det att jag må meddela eder någon andelig gåfwa till eder stadfästelse,
Ett sådant meddelande skulle således ske på ett werksammare och mera inträngande sätt genom den personliga närwaron af evangelii muntliga förkunnande, än det kunde ske genom bref. Till eder stadfästelse, på det I måtten styrkas eller stadfästas. Gud är den, som styrker och stadfäster. Aposteln talar ödmjukt om sig såsom ett redskap, hwarigenom Gud meddelade andeliga nådegåfwor, och således styrkte dem i tron, åt hwilka nåden och nådegåfworna meddelades.
12 det är, att wi hos eder må tillsamman wederqwickas genom hwarandras tro, eder och min. Rom. 15: 32.
13 Och jag will icke, mina bröder, att I skolen wara okunnige derom, att jag ofta har föresatt mig att komma till eder — fastän jag ända hittills har blifwit förhindrad — på det att jag måtte hafwa någon frukt äfwen bland
_382.jpg&oldid=347964){kind=link}