| 388 | Trons rättfärdighet. | Pauli Bref | Kap. 4. |
Att ”winna något efter köttet” är detsamma som att ernå det ”genom gerningarna”, ty med ”kött” förstås just allt det, som menniskan efter naturen är och kan frambringa. Om det nu kunde tänkas någon, som efter köttet eller med sin egen förmåga kunde bidraga till sin rättfärdiggörelse, så wore det wäl Abraham, Judarnes stamfader. Men just med hans exempel bewisar aposteln, huru allt är af nåd.
2 Ty om Abraham wardt rättfärdiggjord genom gerningar, så har han en berömmelse; dock icke inför Gud.
”Bestod den rättfärdighet, som han egde, blott i gerningar, så har han wäl berömmelse inför menniskor, men icke inför Gud.”
3 Ty hwad säger skriften? ”Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet”. 1 Mos. 15: 6. Gal. 3: 6.
4 Men den som håller sig till gerningar, honom tillräknas lönen icke efter nåd, utan efter skyldighet. Rom. 11: 6.
Men den som håller sig till gerningar, egentligen: ”som werkar” eller ”gör gerningar” nemligen för att förtjena lön.
5 Men den som icke håller sig till gerningar, utan tror på den som gör den ogudaktige rättfärdig, honom tillräknas hans tro till rättfärdighet;
Utan tror, såsom Abraham. Äfwen Abraham rättfärdiggjordes alltså såsom ogudaktig, d. w. s. såsom den som erkände sig blott hafwa synd och behöfwa salighet af idel nåd. Äfwen den för menniskor dygdigaste måste inför Gud erkänna sig wara ogudaktig, skuldbelastad, fördömelsewärd. Att tro på honom och tillegna sig hans nåd, det kan ingen utan den, hos hwilken Gud sjelf werkar den tron med evangelium. Och just emedan hans tro är ett Guds werk, tillräknas den honom till rättfärdighet.
6 såsom ock David prisar den menniska salig, hwilken Gud tillräknar rättfärdighet utan gerningar:
7 ”Saliga äro de, hwilkas öfwerträdelser äro förlåtna och hwilkas synder äro öfwerskylda. Ps. 32: 1 f.
8 Salig är den man, hwilken Herren icke tillräknar synd”.
9 Gäller nu detta saligprisande de omskurna eller ock de oomskurna? Ty wi säga, att tron wardt Abraham räknad till rättfärdighet.
10 Huru blef hon då honom tillräknad? Månne såsom omskuren, eller såsom oomskuren? Icke såsom omskuren, utan såsom oomskuren.
”Ty Abraham trodde och wardt prisad såsom rättfärdig, innan han wardt omskuren, (1 Mos. 15: 6), att således nåden (och alltså tron genom nåden och tron på nåden) måste wara före gerningarna.” L.
11 Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på sin rättfärdighet genom den tro han hade såsom oomskuren, på det att han skulle wara en fader för alla oomskurna, som tro, för att rättfärdighet skulle tillräknas äfwen dem, 1 Mos. 17: 11. Gal. 3: 7.
Och han undfick lydaktigt omskärelsens tecken d. w. s. omskärelsen, som Gud gaf honom såsom ett förbunds- och nådetecken, såsom ett insegel på sin rättfärdighet genom den tro han hade såsom oomskuren, på det att han skulle wara en andelig stam- och tros-fader för alla oomskurna, som tro, för att rättfärdighet skulle tillräknas äfwen dem, att äfwen de på samma wäg, som Abraham, skulle blifwa rättfärdige genom tron allena.
12 och en fader för de omskurna, nemligen för dem som icke allenast äro omskurna, utan äfwen wandra i spåren af den tro, hwilken wår fader Abraham hade såsom oomskuren.
Aposteln ådagalägger alltså, hwad ock Herren Kristus sjelf betygade Judarna, att alla de, som tro, v. 11, och blott de, som tro, äro Abrahams barn och sanna Israeliter, ehwad de af naturen äro hedningar eller Judar.
13 Ty icke war det genom lagen som det löfte gafs åt Abraham eller åt hans säd, att han skulle blifwa werldens arfwinge, utan genom trons rättfärdighet. 1 Mos. 17: 2 f. 15: 5 f. Gal. 3: 18.
Abraham fick löftet, att hans säd eller efterkommande skulle besitta Kanaans land. Men som han är en fader för alla dem, som tro öfwer hela jorden, så har han i sjelfwa werket fått löftet att blifwa werldens arfwinge. Den egentlige werldens arfwinge är Kristus, Ebr. 1: 2. Men alla de, som tro på Kristus, äro Abrahams barn. Således är det i Kristus som åt Abraham och hans säd löftet gafs att blifwa werldens arfwinge. Men är det i Kristus, så är det icke genom lag eller lagsförtjenst, utan genom trons rättfärdighet. Ett löfte kan icke bli föremål för annat än tro.
14 Ty om de som äro af lagen äro arfwingar, så har tron blifwit fåfäng och löftet gjordt om intet.
Ty om de som äro af lagen, d. ä. stödja sig på lagens gerningar, äro arfwingar, så har tron blifwit fåfäng eller utblottad på kraft och betydelse, och löftet gjordt om intet, det skulle nemligen icke kunna tillämpas, emedan alla genom lagens öfwerträdelse äro syndare och följaktligen icke uppfylla wilkoret.
15 Ty lagen kommer wrede åstad, ty hwarest ingen lag är, der är icke heller någon öfwerträdelse. 2 Kor. 15: 56. Joh. 15: 22. Rom. 3: 20. 5: 13. 7: 8, 10.
_392.jpg&oldid=347985){kind=link}