| Trons rättfärdighet. | Till Romarne. | Kap. 4. | 389 |
Lagen kommer wrede åstad eller egentligen: ”Werkar wrede”, i det att den uppenbarar synden, som förtjenat Guds wrede och fördömelsen: der ingen lag är, der är icke heller, eller icke en gång, öfwerträdelse. Synden kan icke kallas öfwerträdelse och kännes icke såsom en öfwerträdelse, med mindre der finnes en lag, som öfwerträdes. Men der lagen finnes, der biifwer både synden känd såsom en öfwerträdelse, och Guds wrede, som drabbat syndaren. Der kännes således motsatsen af nåd och löfte.
16 Derföre är det af tron, för att det skall wara af nåd, på det att löftet må stå fast för hela hans säd, icke för den allenast, som är af lagen, utan ock för den som är af Abrahams tro, hwilken — Gal. 3: 16, 18, 28 f.
17 såsom det är skrifwet: ”Jag har satt dig till en fader för många folk” — är allas wår fader inför Gud, på hwilken han trodde, och som gör de döda lefwande och kallar det som icke är, såsom om det wore. 1 Mos. 17: 4 f.
Derföre, enär arfwet icke är genom lagen, är det af tron, för att det skall wara af nåd, på det att löftet må stå fast, såsom grundadt på Guds oswikliga nåd och icke på menniskors torftiga gerningar, för hela hans säd, icke för den allenast, som är af lagen, d. ä. icke blott för Judarna eller dem, som i kraft af lagen och omskärelsen äro Abrahams barn, utan ock fastmer och öfwerhufwud för den som är af Abrahams tro, d. ä. för den troende hedningen, för den, som tror löftet om den oförtjenta nåden, i likhet med Abraham, hwilken — såsom det är skrifwet: Jag har satt dig till en fader för många folk — är allas wår fader, wår föregångare och förebild i rättfärdiggörelsen af tron allena. Sjelfwa namnet Abraham betyder: ”fader till en myckenhet”. I detta namn ligger således löftet inneslutet: Jag har fatt dig till en fader för många hedningar, — ett löfte således, som ej kunde anses uppfyldt med Israels barn, ty de utgjorde blott ett folk, utan omfattar många, det will enligt skriftens språkbruk säga, alla folk eller hedniska nationer, som omsider genom tron blifwa Abrahams barn. Nu funnos icke de många folken, när Abraham fick löftet. Inför menniskoögon kunde han således icke wara en fader för de många. Derföre tillägger aposteln till förklaring: inför Gud, på hwilken han trodde, den allsmägtige och allwetande, och som gör de döda lefwande o. s. w. De andeligen döda uppwäcker han till andeligt lif och gör dem till sitt folk.
18 Och der ingen förhoppning war, trodde han i förhoppning, på det att han skulle blifwa fader för många folk, enligt det som war sagdt: ”Så skall din säd wara”. 1 Mos. 15: 4 f. Ebr. 11: 12.
Närmare: Och han trodde emot hopp på hopp. För det blotta förnuftets öga war för honom intet hopp, att han, då både han och Sara woro så gamla, skulle blifwa fader, än mindre hopp, att han skulle blifwa fader för många folk. Men emot detta hopp, som i sjelfwa werket war detsamma som hopplöshet, trodde han på det hopp, som Guds löfte ingaf, och således segrade hans tro på det andeliga hoppet i striden mot det köttsliga hoppet, som war hopplöshet. — ”Så skall din säd wara”, nemligen såsom stjernorna på himmelen. 1 Mos. 15: 4, 5.
19 Och utan att blifwa swag i tron, tänkte han, som war nära hundraårig, på sin egen redan halfdöda kropp och på Saras halfdöda qwed, 1 Mos. 17: 17. 18: 11.
Han aktade nemligen derpå, att Gud gör de döda lefwande, v. 17, och genom denna sin allsmägtiga lifskraft förmår werka det, som enligt werkliga naturlagar synes omöjligt.
20 men twistade icke i otro på Guds löfte, utan wardt stark i tron, gifwande Gud äran Ebr. 11: 17 f.
Han wardt stark eller stärkt i tron, gifwande d. ä. i det han gaf Gud äran, såsom Gud bäst äras derigenom att man tror hwad han sagt, och att han ar både den sannfärdige, som skall, och den allsmägtige, som kan hålla hwad han lofwar, trots alla förnuftets inwändningar.
21 och fullt öfwertygad, att hwad som hade blifwit lofwadt, det war han ock mägtig att hålla. Ps. 115: 3. Luk. 1: 37.
Hålla, ”göra”.
22 Derföre wardt det ock räknadt honom till rättfärdighet.
23 Men att det tillräknades honom, det är skrifwet icke allenast för hans skull, utan äfwen för wår skull, Rom. 15: 4.
24 hwilka det skall tillräknas, då wi tro på den, som från de döda uppwäckte Jesus, wår herre, Ap. G. 2: 21, 32. 2 Kor. 15: 3 f., 12—20.
Abrahams tro höll sig derwid, att Gud gör de döda lefwande, v. 17. För denna trons skull förhärligade Gud sin allmagt på Abrahams halfdöda kropp. Ännu härligare uppenbarade Gud sin allmagt i det han uppwäckte Jesus från de döda. Så mycket mer böra wi af denna uppwäckelse föranledas att tro.
25 hwilken har blifwit utgifwen för wåra synders skull och uppwäckt för wår rättfärdiggörelses skull. Rom. 8: 32. 2 Kor. 15: 17.
Jesus är utgifwen i döden för wåra synders skull och till deras försonande, och uppwäckt för wår rättfärdiggörelses skull, i det Gud, då han uppwäckte Jesus från de döda, dermed erkände fullgiltigheten af hans i döden framburna försoningsoffer, som i rättfärdiggörelsen kommer syndaren till godo, så att i den uppståndne Kristus den troende syndaren rättfärdiggöres af nåd.
_393.jpg&oldid=347987){kind=link}