| Nytt lefwerne. | Till Romarne. | Kap. 6, 7. | 395 |
sanna friheten, så talar han menskligt eller på ett menskligt sätt, och fortfar (enligt grt.): ty likasom I hafwen framstält edra lemmar till tjenare åt orenheten och laglösheten till laglöshet, d. ä. så att I skridit hän ifrån den ena laglösheten till den andra; så framställen nu edra lemmar till tjenare åt rättfärdigheten till helgelse. Om således den med Guds wilja öfwerensstämmande rättfärdigheten är så rådande i oss, att alla wåra lemmar blifwa hennes werktyg, då samwerka de ock till wår helgelse, så att wi blifwa allt mera genomträngda af Andens sinne och så till sinnes, som Kristus Jesus war samt inwertes förwandlade till hans bild. 2 Kor. 3: 18.
20 Ty då I woren syndens tjenare, woren I fria ifrån rättfärdigheten.
Att wara fri från rättfärdighetens band eller tjenst, hwilken förskräcklig frihet! Det är frihet att synda och rusa fritt fram på fördömelsens wäg.
21 Hwad frukt haden I wäl då? Det, hwaröfwer I nu blygens. Ty slutet på sådant är död. Rom. 7: 5. Fil. 3: 19.
Hwad frukt haden I wäl då, när I woren syndens tjenare, fria ifrån rättfärdigheten? Jo, det, hwaröfwer I nu blygens. Ty slutet på sådant är död. Tanken på syndens frukt och lön, som är döden, måste uppfylla dem med blygsel och således afsky för en frihet, som syndar på nåden, en frihet, som är frihet från rättfärdigheten.
22 Men nu, emedan I ären frigjorda ifrån synden och hafwen blifwit Guds tjenare, hafwen I eder frukt till helgelse, och såsom slut ewigt lif.
Frukten af Guds tjenst är en ständigt wäxande och omsider fullbordad helgelse, 2 Kor. 7: 1, och slutet på denna tjenst är ewigt lif.
23 Ty syndens lön är döden, men Guds gåfwa är ewigt lif i Kristus Jesus, wår Herre. 1 Mos. 2: 17. Jak. 1: 15. Rom. 5: 12, 18. 2 Kor. 15: 21 f.
D. ä.: Ty syndens lön, eller egentligen sold, är döden och ingenting annat; synden lofwade wäl sina stridsmän, hwilka öfwerlemnat henne sina lemmar till orättfärdighetens wapen, en annan sold, nemligen frihet och oberoende, men denna falska frihet förer till död och förderf: det är den sold, hwarmed synden lönar sina tjenare; men Guds fria nåde-gåfwa, åt hwilken de hafwa att glädja sig, som tjena Gud, winnläggande sig om helgelse, är ewigt lif i Kristus Jesus, wår Herre.
7 Kapitlet.
De troendes frihet med afseende på lagen och synden. Lagens wanmagt i andans strid mot köttet.Eller weten I icke, mina bröder — ty jag talar till sådana som känna lagen — att lagen råder öfwer menniskan, så länge hon lefwer.
I föregående kapitel hade Paulus talat om att wara icke under lagen, utan under nåden. Nu lärer han i detta 7:de kapitel, huru man är under lagen och huru man genom Kristus blir fri ifrån lagen. Aposteln börjar med, att den, som är under lagen, öfwer honom råder eller herskar lagen; — så länge, d. ä. så lång tid, hwarken längre eller kortare. Ett exempel på denna uti 1:sta versen allmänna sats, hemtadt från det äktenskapliga förhållandet, anföres i de närmast följande verserna.
2 Ty den gifta qwinnan är genom lagen bunden wid mannen, så länge han lefwer; men om mannen dör, är hon lösgjord från mannens lag. 2 Kor. 7: 39.
Mannens lag, d. ä. den lag, som fäste henne wid mannen.
3 Alltså, om hon gifwer sig åt en annan man, medan hennes man lefwer, skall hon kallas äktenskapsbryterska; men om mannen dör, är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska, om hon gifwer sig åt en annan man. Matt. 5: 32.
4 Så hafwen ock I, mina bröder, blifwit dödade från lagen genom Kristi kropp för att tillhöra en annan, nemligen honom, som är uppstånden från de döde, på det att wi må bära frukt åt Gud. Rom. 8: 2. Gal. 2: 19 f. 5: 18, 22 f.
D. ä.: Så hafwen ock I, mina bröder, blifwit dödade från lagen, befriade från lagens twingande herrawälde; I hafwen förut warit lika den qwinna, som är under den i 2:dra versen nämnde förste mannens wälde; denne förste man war den gamla förderfwade naturen; wid honom woren I bundne genom lagen: lagen nemligen, långt ifrån att upplösa, twärtom befäste detta band; ty lagen kan icke befria oss från den gamla menniskans wälde, utan gör det twärtom starkare, i det lagen blott wisar oss wårt förderf, men gifwet oss alls icke kraft och utwäg att undkomma detsamma; och wille wi, medan ännu den gamla naturen lefde och herskade i och öfwer oss, försöka hålla lagen och utöfwa en sann kristendoms pligter, samt således på en gång wara under naturens af lagen skärpta wälde och under Kristi wälde, så uppkom deraf icke annat än skrymteri och följaktligen ett andeligt äktenskapsbrott. Således måste, förr än sann och werkligt frigörande kristendom kan finnas, nödwändigt hos menniskan föregå en skilsmessa från den förste mannen, den gamla menniskan, hwilket sker genom den gamla menniskans död. Denna död eller den gamla menniskans dödande sker genom Kristi korsfästa kropp, förmedelst trostillegnelse och gemenskap. Men i det befrielsen från den gamla menniskan sker, så sker äfwen befrielsen från
_399.jpg&oldid=347999){kind=link}