Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 404.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
400 Nytt lefwerne. Pauli Bref Kap. 8.

uti sig och måste hemfalla åt förgängelsen, och det för syndens skull, som är den inneboende orsaken till kroppens död; men den af Guds Ande i menniskan helgade Anden är ej blott lefwande, utan likasom Guds Ande sjelf, idel lif, som tillbakawisar alla dödens anfall, och det för rättfärdighetens skull, ty likasom synden förer med sig döden, så förer rättfärdigheten med sig lifwet. Kristus är sjelf, det hans Ande är.

11 Men om dens Ande, som uppwäckte Jesus från de döda, bor i eder, så skall den, som uppwäckte Kristus från de döda, göra äfwen edra dödliga kroppar lefwande för sin Andes skull, som bor i eder. Rom. 6: 4 f. 2 Kor. 6: 14. 2 Kor. 4: 14.

För sin Andes skull, som bor i eder, eller ”genom sin i eder inneboende Ande”. En menniskas förnyelse står i ett oskiljaktigt samband med hennes lekamliga uppwäckelse. Guds Ande kan icke låta deras kropp, i hwilka han bor, förblifwa dödens rof, utan måste fullända sitt werk, i det kroppen uppstår till ett förklaradt lif, till likhet med Kristi härlighets kropp. Fil. 3: 21. 1 Joh. 3: 2.

12 Så stå wi då, mina bröder, icke i skuld hos köttet, så att wi skola lefwa efter köttet. Rom. 6: 18.

Derföre, alldenstund genom den i de trogna inneboende Anden äfwen köttet till slut skall warda förhärligadt, så stå wi då, mina bröder, såsom ”skuldenärer”, men icke i skuld hos köttet, så att wi skola lefwa efter köttet, som sträfwar efter att åter föra oss i träldom, utan hos Anden, så att wi skola lefwa efter Anden; det är ju icke godt att wara skyldig köttet, då det så illa lönar sina tjenare.

13 Ty om I lefwen efter köttet, skolen I dö, men om I döden kroppens gerningar med Anden, skolen I lefwa. Ef. 4: 22 f. Kol. 3: 5 f.

14 Ty alla som drifwas af Guds Ande, de äro Guds barn.

Ty alla som låta leda sig eller drifwas af Guds Ande, hwilket wisar sig i ett ständigt dödande af köttets gerningar, de, och inga andra, äro Guds barn; hos dem är den trälaktiga fruktan öfwerwunnen af den barnsliga kärleken, de lefwa det sannskyldiga lifwet, hwilket Andens herrawälde i dem framkallar, emedan Kristus, som sjelf är det sanna lifwet, bor och regerar såsom lifwets furste i deras hjertan. Joh. 14: 23.

15 Ty I hafwen icke fått träldomens ande åter till räddhåga, utan I hafwen fått barnaskapets Ande, i hwilken wi ropa: Abba, Fader! 2 Tim. 1: 7. Gal. 4: 5 f. 1 Joh. 4: 18.

Ty I hafwen icke fått ”träldomsande” åter till räddhåga såsom förut, då I woren under lagen, såsom då Adam gömde sig, när han hörde ljudet af Gud, som gick omkring i lustgården; utan I hafwen genom tron på Guds Son fått barnaskapets Ande, i hwilken wi, just såsom Guds barn, med tillförsigt trösteligen ropa: Abba, hwilket barnaord betyder käre Fader.

16 Anden sjelf wittnar med wår ande, att wi äro Guds barn. 2 Kor. 1: 22. 5: 5. Ef. 1: 13. 4: 30.

Just Anden sjelf, som bor i oss och äfwen ropat Abba, Gal. 4: 6, wittnar med wår menskliga ande, att wi äro Guds barn; så att ett dubbelt wittnesbörd om barnaskapet hos de trogna uppkommer, nemligen när deras ande tröstar dem med och således wittnar för dem om barnaskapet, så bekräftar Guds Ande, som aldrig är skild ifrån deras ande, detsamma med sitt gudomliga och kännbara wittnesbörd.

17 Men äro wi barn, så äro wi ock arfwingar, nemligen Guds arfwingar och Kristi medarfwingar, om wi annars lida med honom, på det att wi ock med honom må warda förhärligade. Matt. 5: 11. Ap. G. 14: 22. 2 Tim. 2: 11 f.

”Den som will wara Kristi broder och medarfwinge, han tänke, att hon ock måste wara en med-martyr och en med-lidare i medkänslan af Kristi lidande och smälek.” L. Meningen är ingalunda, att menniskans lidande kan något bidraga till hennes salighet, utan Herren anwänder det såsom medel att bereda de trogna. Ebr. 12: 5–11. Mal. 3.

18 Ty jag håller före, att denna tidens lidanden äro att akta för intet mot den härlighet, som på oss kommer att uppenbaras. Matt. 5: 12. 2 Kor. 4: 17 f. 1 Petr. 1: 6 f. 4: 13.

Icke blott tillfälligtwis, utan efter Guds rådslut går lidandet förut och gör den troende menniskan skicklig till den stora härligheten. Men härligheten kom först och främst i beräkningen. Lidandet nämndes v. 17 blott i korthet och utan klagan. Orsaken: ty jag håller före, att denna, den nuwarande, tidens wedermöda eller lidanden, som, huru stora de ock må synas wara, likwäl hafwa en snar öfwergång, äro att akta för intet, eller ej kunna komma i jemförelse, mot den ewiga härlighet som ännu är fördold, men en gång, wid Kristi tillkommelse, på oss kommer att uppenbaras. Se 2 Kor. 4: 17.

19 Ty skapelsens trängtan bidar efter Guds barns uppenbarelse.

Den tillkommande härlighetens storhet bewisas redan af hela skapelsens trängtan. Med skapelsen förstås här den jordiska naturen i dess åtskilnad från menniskan. Dermed förstås alltså något från Guds hand utgånget, således något från början godt. Menniskan war satt deröfwer såsom herre. Men menniskan föll. I det twång och elände, som då kom öfwer menniskan, fick jorden sjelf, som bar henne, sin dryga andel, och deraf blef således den öfriga skapelsen på jorden betryckt. Twånget och betrycket föder längtan efter befrielse. Löftet om befrielse är gifwet. Det är ett löfte af Gud om