| 406 | Utkorelsen. | Pauli Bref | Kap. 9. |
wäl werket till sin mästare: Hwarföre gjorde du mig så? Es. 45: 9. 64: 8. Jer. 18: 6.
Detta är apostelns swar på de trotsiga frågorna: Nu wäl, o menniska, hwem är du, som will ”swara Gud igen” och sålunda twista med Gud, med honom, som har en oinskränkt magt öfwer sina skapade warelser? Icke säger wäl ”bilden” eller werket till ”bildaren” eller sin werk-mästare: hwarföre gjorde du mig så eller sådan? Gud will, att alla menniskor skola blifwa frälste och komma till sanningens kunskap, och alltså blifwa de som försumma nåden, osalige genom eget förwållande. Men utom den allmänt tillbjudna fria nåden werkar ock Gud särskildt efter sitt fria nådawal, både såsom Fader, Son och Helig Ande, så att somliga i skapelsen erhålla större gåfwor, och om dessa rätt anamma nådens rikedomar, blifwer härligheten så mycket större. Försoningens skatter och den Helige Andes gåfwor skänkas ock åt somliga i högre mått än åt andra, med afseende på högre bestämmelse i Guds hushållning. T. ex. icke alla, som hörde Herren Jesus, kunde blifwa apostlar, men alla hade kunnat anamma ordet och blifwa frälste. Somliga blifwa förstlingar, andra blifwa efterhemtade. Att de salige jemföras med stjernor af olika klarhet, har sin grund icke blott i deras olika trohet och ifwer, utan i Guds fria nåd, hwarmed han utkorat, utrustat och tillredt dem.
21 Eller har icke krukomakaren magt öfwer leret, till att af samma massa göra ett käril till heder, ett annat till wanheder? 2 Tim. 2: 20.
Wanheder, d. ä. wanhederligt bruk. Gäller detta om krukomakaren, som likwäl icke sjelf skapat det ler, öfwer hwilket han har magt, huru mycket mer måste det gälla om Gud, hwilkens skapade werk menniskan är! Han will icke helt och hållet undandraga någon menniska sin nåd, men om han det wille, så kunde hon icke klaga öfwer orätt. Ty hon är icke blott ett bräckligt, utan ett syndigt ler. Om bland en mängd brottslingar en blifwer benådad, så sker de öfriga ingen orätt. Så mycket mindre hafwa nu de, som blifwa förhärdade och förkastade, något skäl att klaga öfwer orätt, då Gud tillbjudit dem sin nåd och welat göra af dem käril till hedar, men de hafwa stått nåden emot och derigenom wållat, att de blifwit käril till wanheder.
22 Men om Gud, ehuru han will wisa sin wrede och kungöra sin magt, med stor långmodighet har fördragit sin wredes käril, som woro tillredda till förtappelse,
23 och det för att uppenbara sin härlighets rikedom öfwer sin barmhertighets käril, hwilka han förut har beredt till härlighet!
(V. 22) Men tänk om nu Gud, å ena sidan, ehuru han will uppenbart wisa sin wrede och kungöra sin oinskränkta magt, ändå handlat mycket skonsamt, och i stället för att genom en plötslig död, såsom de genom sitt framhärdande nådesförakt förtjent, afkorta deras timliga wälstånd, twärt om med stor långmodighet wäntande på deras bättring har föredragit sin wredes käril, d, ä. de menniskor, hwilka, likasam Farao, woro föremål för hans wrede, som woro tillredda till förtappelse, nemligen tillredda dertill genom sitt eget förwållande, så att, då de föraktade Guds godhet, han sjelf straffat deras nådesförakt med förstockelse samt sålunda tillredt dem till förtappelse; (v. 23) och tänk om han gjort det för att å andra sidan uppenbara sin genom godhet, nåd, wishet och allmagt sig yttrande härlighets rikedom öfwer sin barmhertighets käril, hwilka han förut har beredt till härlighet; månne icke, wid betraktandet af allt detta, man måste owedersägligen erkänna, att Gud har att orsak att klaga öfwer menniskan, men menniskan deremot ingen orsak att knorra emot Gud?
24 Såsom sådana har han ock kallat oss, icke allenast af Judarne, utan ock af hedningarne,
Såsom sådana, hwilka ingen rätt hafwa, har han ock, utan skilnad mellan Jude eller hedning, af fri nåd kallat oss genom evangelium.
25 Såsom han ock säger hos Osea: ”Det som icke war mitt folk, det skall jag kalla mitt folk, och den icke älskade, henne skall jag kalla den älskade; Os. 2: 23. 1 Petr. 2: 10.
26 och det skall ske, att på den ort, der det har warit sagdt till dem: I ären icke mitt folk, der skola de kallas den lefwande Gudens barn”. Os. 1: 10.
Dessa twenne språk ut profeten Osea, likasom det följande ur Esaias, angå egentligen Israeliterna, ehuru de äfwen få betydelse för hedningarna. Aposteln anför just dessa språk sig till tröst i sin stora smärta öfwer Israel, och såwäl till nedslående af de blinda Judarnas köttsliga berömmelse, som till uppmuntran för dem, som läto beweka sig att anamma nåd (v. 25). Det folk som till en tid för sin gensträfwighet blef förskjutet, så att det kallades Loammi, (icke mitt folk) och icke war mitt folk, nemligen Israel (Os. 1: 9), det skall jag af fri nåd åter kalla mitt folk (Os. 2: 23); och den, som benämndes Lo-rychama, d. ä. den icke benådade och således icke älskade, (Os. 1: 6), henne skall jag kalla den älskade (v. 25); och det skall ske, att på den ort, der det har warit sagdt till dem: I ären, såsom affällige wordne, icke mitt folk, just der skola de warda ännu mer förhärligade genom sin omwändelse, än de förut woro: de skola kallas den lefwande Gudens barn. Med ”den ort” menas Juda land. Och hwad som der blifwit sagdt till Israeliterna, hade äfwen blifwit sagdt till hedningarna. ”Mitt folk” kallar Gud dem båda, så många af dem båda, som genom tron på Kristus läto införlifwa sig med Kristi församling, och det sades till dem båda på den nämnda orten, som war Kristi församlings utgångspunkt.
_410.jpg&oldid=348021){kind=link}