| Förmaningar | Till Romarne. | Kap. 13. | 415 |
lätteligen frestas att tro, det de, som hade så höga företräden, hwilka beskrifwas i detta bref, icke wore skyldige att wara sådana lastfulla afgudadyrkare underdånige. Desse hade ett i yttersta måtto fiendtligt sinne mot både Judar och kristna, som af Romarne förwexlades med hwarandra. De otrogna Judarne gjorde ofta uppror mot den hedniska öfwerheten. Skulle de kristna göra på samma sätt? Bort det. De skulle fast mer wara underdåniga. De skulle ej se så mycket derpå, hurudana öfwerhetspersonerna woro, som derpå, att de woro af Gud förordnade; och öfwerhetsembetet är gudomligt, äfwen om innehafwaren deraf besitter det orättmätigt eller missbrukar det. Äfwen i ett sådant fall bör en kristen wisa underdånighet i kraft af det fjerde budet och af den kristliga kärleksordningen; således ej blott då, när han lyder under en kristlig öfwerhet.
2 Derföre, den som sätter sig upp mot öfwerheten, han står emot Guds förordnande, men de som motstå detta skola få dom öfwer sig. Ords. 24: 21 f.
3 Ty de styrande äro icke till skräck för de goda gerningarna, utan för de onda. Och will du slippa att frukta för öfwerheten? Gör då det som är godt, så får du pris af henne;
4 ty hon är en Guds tjenare, dig till godo. Men gör du det onda, frukta då; ty hon bär icke swärdet förgäfwes, utan är en Guds tjenare, en hämnare, till straff för den som gör det onda.
5 Fördenskull måste man wara underdånig, icke allenast för straffets skull, utan ock för samwetets skull.
6 Derföre gifwen I ju ock skatt, ty de äro Guds tjenare och för detta ändamål ständigt werksamme.
7 Så gifwen då åt alla hwad I ären dem skyldiga, skatt åt den hwilken skatt tillkommer, tull åt den hwilken tull tillkommer, fruktan åt den hwilken fruktan tillkommer, heder åt den hwilken heder tillkommer. Matt. 22: 21.
Den tiden rådde i hela romerska riket försnillning såwäl af tullafgifterna, som af utskylderna i allmänhet. Desto större föll i detta hänseende de kristnas rättrådighet i ögonen. De wisste och erinrades ytterligare derom genom den apostoliska förmaningen, att äfwen lurendrejeri är ett groft tjufweri. Och sådan war deras redlighet i afseende på utskylderna till den hedniska öfwerheten, att, såsom kyrkofadren Tertullianus säger, hwad Romarne förlorade på de kristna i tempelafgifter, det wunno de genom deras samwetsgrannhet beträffande tullafgifter.
8 Waren ingen något skyldiga, utom det att älska hwarandra; ty den som älskar sin nästa, han har fullbordat lagen. Gal. 5: 14.
9 Ty detta: ”Du skall icke göra hor, du skall icke dräpa, du skall icke stjäla, du skall icke bära falskt wittnesbörd, du skall icke begära” och hwilket annat bud som helst, det sammanfattas allt i detta ord: ”Du skall älska din nästa såsom dig sjelf”. 2 Mos. 20: 13 f. 3 Mos. 19: 18.
10 Kärleken gör sin nästa intet ondt. Så är nu kärleken lagens fullbordan. 2 Kor. 13: 4 f. 1 Tim. 1: 5. Jak. 2: 8.
Kristus har för oss fullbordat lagen, men nu will han ock genom sitt inneboende och sin ande werka i oss den rättfärdighet, som lagen äskar, och således inplanta den kärlek, som är hufwudsumman af allt hwad lagen fordrar och befaller. Joh. 13: 34.
11 Och detta så mycket mer som wi weta tiden, att stunden redan är inne, att wi skola uppstå från sömnen, ty frälsningen är oss nu närmare, än då wi blefwo troende. Ef. 5: 14. 1 Tess. 5: 6.
Paulus talar här likasom en wäktare, hwilken bittida uppwäcker folket: Och detta allt hwartill i det föregående blifwit förmanadt, låt oss göra med så mycket mer allwar, som wi weta tiden, att stunden redan är inne, att wi skola wakna upp, uppstå från sömnen och anwända all flit, att icke den forna syndasömnen ånyo må gripa oss, ty frälsningen, wår förlossning från allt ondt, är oss nu närmare, än då wi först blefwo troende.
12 Natten är framskriden, och dagen är nära; derföre låtom oss bortlägga mörkrets gerningar och ikläda oss ljusets wapen. Ef. 5: 11. 6: 13 f.
Icke blott hela tiden före Kristus war såsom en natt i jemförelse med den med honom uppgångna frälsningens dag, utan det war fordom för oss såsom enskilda andelig natt, i det wi lefde och wandrade i mörkret, såsom okunnige och lastbare Judar och hedningar. Denna natten är framskriden; nu dagas det hos oss; i himmelen är full dag; i jemförelse med denna ljusa dag hafwa wi morgonrodnaden; och dagen, denna ljusa dag, som med Kristi sista tillkommelse skall uppgå, är numera icke långt ifrån oss, utan den är nära; derföre låtom oss bortlägga mörkrets gerningar, de gerningar, hwilka man med förblindad själ utöfwar, och ikläda oss ljusets wapen, de wapen, med hwilka man rustar sig och kämpar mot synden och allt ondt, och wandrar i ljuset. 1 Tess. 5: 4–10.
13 Låtom oss wandra skickligt, såsom om dagen, icke i gillen och dryckeslag, icke i otukt och utswäfningar, icke i kif och afund; Fil. 4: 8. Ords. 23: 20. Luk. 21: 34. Gal. 5: 19 f. 2 Kor. 6: 9 f. Ef. 5: 3, 5.
_419.jpg&oldid=348039){kind=link}