| Om äktenskap. | Till Korintierna. | Kap. 7. | 435 |
7 Kapitlet.
Råd och förmaningar angående äktenskap och ogift stånd samt angående träldom.Hwad nu angår det, hwarom I hafwen skrifwit till mig, så är det godt för en man att icke komma wid en qwinna.
Egentligen ”det är skönt för en man”. Detta säger aposteln icke i den mening, som wore det lediga eller äktenskapsfria ståndet i sig sjelf heligare än det gifta, utan af de grunder, som anföras i v. 26—35.
2 Men för att undwika skörlefnaden hafwe hwar man sin hustru och hwar qwinna sin egen man.
För att undwika skörlefnaden, egentligen ”för boleriernas skull.” Frestelserna till allehanda utswäfningar woro i den grekiska staden Korint så mycket större, som bland hedningarna i allmänhet och bland Grekerna i synnerhet hordomssynden ej blott utöfwades, utan ock förklarades för något rätt och lofligt.
3 Mannen gifwe hustrun den skyldiga ömheten, och sammalunda äfwen hustrun mannen. 1 Petr. 3: 7.
Den skyldiga ömheten, egentligen ”pligten.”
4 Hustrun har icke magt öfwer sin egen kropp, utan mannen; sammalunda har icke heller mannen magt öfwer sin egen kropp, utan hustrun.
5 Afhållen eder icke från hwarandra, om icke tilläfwentyrs efter öfwerenskommelse till en tid, att I mån hafwa ledighet till bönen, och kommen sedan åter tillsamman, på det att Satan icke må fresta eder för eder okyskhets skull.
Okyskhet, egentligen ”oåterhållsamhet”. Wid wissa wigtiga tillfällen war det i den äldsta kyrkan sed, att utsätta särskilda tider till mera ihållande böner. Om denna sed synes aposteln i denna vers gifwa förmaning till särskild försakelse, wid sådana tillfällen plägade man ock stundom iakttaga fasta. Ap. G. 13: 2, 3; kap. 14: 23.
6 Men detta säger jag såsom ett medgifwande, icke såsom en föreskrift.
D. ä. såsom tillåtelse eller råd, icke såsom befallning eller såsom wore det ett allmängiltigt bud och en i sig sjelf nödwändig pligt.
7 Ty jag wille, att alla menniskor wore såsom jag sjelf; men hwar och en har sin egen gåfwa af Gud, den ene så, den andre så. Matt. 19: 11 f.
Så säger aposteln dels i medwetandet af den särskilda wälsignelse han sjelf haft af sitt ogifta tillstånd wid evangelii förkunnande, dels i tanken på det som uttryckligen erinras i v. 26 om den dåwarande nöden. Ty jag wille eller önskade hellre, att alla menniskor wore såsom jag sjelf, nemligen ogifta; men hwar och en af de troende har icke blott såsom andra menniskor sina naturliga anlag, utan sin egen nåde-gåfwa af Gud, då för den menniskan t. ex. antingen det äktenskapliga eller det lediga ståndet befinnes mera båtande, hwarwid hon dock, enär det icke kommer an på hennes eget godtycke, desto trösteligare kan påräkna Guds nådesbistånd, den ene så eller på det sättet, den andre så eller på det andra sättet.
8 Men till de ogifta och till enkorna säger jag: De göra rätt, om de förblifwa ogifta, likasom jag.
9 Men kunna de ej wara återhållsamma, så gifte de sig; det är bättre att gifta sig än brinna.
10 Men dem som äro gifta bjuder, icke jag, utan Herren, att hustrun icke skall skilja sig från mannen, Matt. 5: 32. 19: 6 f. Mark. 10: 11 f. Luk. 16: 18.
11 men om hon har skilt sig, så förblifwe hon ogift eller förlike sig med mannen, och mannen förskjute ej hustrun.
Då aposteln här börjar framställa läran om äktenskapsskillnad, så talar han först om de äktenskap, der båda makarne äro kristna: Men dem som äro gifta bjuder, icke blott jag, utan Herren sjelf uttryckligen, att hustrun o. s. w. Detta är således icke blott ett apostoliskt råd, såsom v. 6, utan ett Herrens bud (Matt. 5: 32, Jemför Mark. 10: 12), som förbjuder all skilsmessa, ”utom för hors skull”. Men om hon har skilt sig från honom, så förblifwe hon ogift, i det hon bör anse den skyldige mannen fortfarande såsom sin äkta make, eller förlike sig med mannen igen, och sammalunda hwad mannen beträffar, så är det Herrens bud, att han förskjute ej hustrun.
12 Men till de andra säger jag, icke Herren: Om en broder har en icke troende hustru, och hon samtycker att bo tillsamman med honom, må han icke förskjuta henne.
Men till de andra eller de öfriga, d. ä. dem som lefwa i blandade äktenskap eller sådana äktenskap, deri den ena makan är kristen, den andra hedning — aposteln talar således om dem, som förr än de blifwit kristna hade inträdt i äkta ståndet — till dem säger jag, icke Herren, nemligen i så måtto, som Herren Kristus i detta fall icke uttryckligen sagt något, det aposteln kunde åberopa; deremot hwad Herrens apostel säger, ät dock alltid i så måtto Herrens ord, som det är werkadt af Herrens Ande (Jemför Rom. 15: 18): Om en broder, d. ä. en kristen, har en icke troende, d. w. s. icke kristen hustru, och hon samtycker att bo tillsamman med honom, må han då icke förskjuta henne eller öfwergifwa henne.
13 Och om en hustru har en icke troende man, och han samtycker att bo
_439.jpg&oldid=348078){kind=link}