| Om äktenskap. | Till Korintierna. | Kap. 7. | 431 |
apostoliska råd för dem som woro werkligen stadda i slaftjenst, så måste det ännu mera gälla för kristliga tjenare på wåra tider; ty de äro dock fria menniskor äfwen i lekamligt hänseende, och de hafwa så mycket större skäl ut i skicka sig med tålamod och utan knot i sin tjensteutöfning. Men om du ock kan blifwa fri, så bruka det hellre, nemligen ”att wara kallad såsom träl”, d. ä. förblif ända hellre i din kallelse såsom träl. Både språket och sammanhanget wisar, att detta är apostelns mening. ”Aposteln skulle wäl icke, i det hon tröstar slafwen och försäkrar, att han icke lider någon skada, bjuda honom att blifwa fri.”
22 Ty den, hwilken såsom träl blifwit kallad i Herren, är Herrens frigifne, likaså är den, hwilken blifwit kallad såsom fri, Kristi träl. Rom. 6: 18, 22. Gal. 5: 13. Ef. 6: 6. 1 Petr. 2: 16.
Ty den, hwilken såsom träl blifwit kallad i Herren, är Herrens frigifne, och har således en skön andelig frihet, huru stort än det lekamliga träldomstwånget må wara; likaså är den, hwilken blifwit kallad såsom fri, Kristi träl, och således, huru stor hans lekamliga frihet är, så är han dock förbunden att med kropp och själ tjena Herren Kristus.
23 I ären dyrt köpte; blifwen icke menniskors trälar. 2 Kor. 6: 20. 1 Petr. 1: 18 f. 2 Petr. 2: 1. 2 Kor. 11: 20.
Huru ringa edert stånd än är, och huru litet pris de otrogna sätta på en menniska, som är i träldomsståndet, I ären dock såsom Herrens Kristi tjenare dyrt köpte; blifwen icke menniskors trälar, såsom om I äfwen i andelig måtto skullen wara af menniskor beroende, utan betrakten eder midt under den lekamliga träldomstjensten såsom de der i allt tjena Herren. T. ex. Josef war en slaf, men icke menniskors träl; derföre war han och friare i sin träldom än alla lekamligt fria, mera fri än Potifars hustru, som dock war hans herskarinna, ty hon, som eljest war fri, war dock en slaf under sina lustar. Men nu är det också att wara menniskors träl, när man gör en menniska till sin andelige förmyndare, eller fäster sig wid någon wiss lärare med afgudiskt förtroende. Jemför kap. 1: 12.
24 Hwar och en, mina bröder, förblifwe inför Gud i det, hwari han har blifwit kallad.
Öfwergifwet någon godtyckligt det lefnadsförhållande, hwari han befann sig, då Gud kallade honom till sitt rike, så öfwergifwer han just det område, der Gud uppsatte honom med sin kallande nåd, v. 20.
25 Men om jungfrurna har jag icke någon Herrens föreskrift, utan jag säger min mening, såsom den der af Herren har fått barmhertighet att wara trowärdig.
26 Jag håller alltså före, att det för den närwarande nödens skull är godt för en menniska att förblifwa såsom hon är.
Början af den nöd och de förföljelser, som Jesus förutsagt, wisade sig redan, och under sådana omständigheter hade det sin särskilda fördel för den, som war i det ogifta ståndet, att också deri förblifwa o. s. w. Jemför Luk. 21: 23.
27 Är du bunden wid hustru, sök icke skilsmessa; är du fri ifrån hustru, sök icke hustru.
28 Men om du ock gifter dig, så syndar du icke, och om jungfrun gifter sig, så syndar hon icke; dock skola sådana ådraga sig lekamlig wedermöda, och jag skonar eder gerna.
Jag skonar eder gerna, d. ä. jag såge gerna eder skonade för den lekamliga wedermöda eller ”wedermöda för köttet”, som åtföljer det gifta ståndet helst i swåra förföljelsetider.
29 Men det säger jag, mina bröder, att tiden härefter är kort, på det att både de som hafwa hustrur må wara såsom hade de inga,
30 och de som gråta såsom gråte de icke, och de som fröjda sig såsom fröjdade de sig icke, och de som köpa såsom behölle de icke,
31 och de som bruka denna werlden såsom brukade de henne icke, ty denna werldens wäsende förgås. Es. 40: 6. 1 Joh. 2: 17.
32 Men jag wille, att I woren utan bekymmer. Den ogifte bekymrar sig om det som tillhör Herren, huru han skall behaga Herren,
33 men den gifte bekymrar sig om det som tillhör werlden, huru han skall behaga sin hustru.
D. ä.: Men den gifte kan ej lika obehindradt som den ogifte bekymra sig om det Herren tillhör, utan han måste i många stycken bekymra sig äfwen om det timliga, huru han skall behaga sin hustru.
34 Och det är en skilnad mellan hustrun och jungfrun: den ogifta bekymrar sig om det som tillhör Herren, att hon må wara helig både till kropp och ande, men den gifta bekymrar sig om det som tillhör werlden, huru hon skall behaga sin man.
D. ä.: Det är en skilnad mellan den gifta, kristligt sinnade hustrun och den kristligt sinnade jungfrun, i afseende på deras olika uppgifter för lifwet; den ogifta bekymrar sig om det som tillhör Herren, att hon må wara helig, d. ä. helt och hållet honom uppoffrad och wälbehaglig, både till kropp och ande, men den gifta bekymrar sig om det som tillhör werlden, huru hon skall behaga sin man.
_441.jpg&oldid=348082){kind=link}