| Kärlekens pris och art. | Till Korintierna. | Kap. 13, 14. | 451 |
10 Men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det förswinna, som är endels.
”Paulus talar här om detta lifwet i tron och det andra lifwet i himmelen af gudomlig åskådning; det är ett och samma föremål, som wi hafwa i detta och i det andra lifwet, en och samma Gud: deri är ingen åtskilnad, men åtskilnaden är i kunskapen, att wi hafwa samma Gud på ett annat sätt här i detta, och på ett annat sätt i det andra lifwet; här i tron, det i åskådningen”. L.
11 Då jag war barn, talade jag som ett barn och hade sinne som ett barn och tänkte som ett barn, men sedan jag har blifwit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Denna liknelse wisar, att likasom det wanliga menniskolifwets åldrar hafwa sina olika kunskapsgrader, så att det går ifrån en lägre till en högre, så har äfwen nådalifwet sina. Men ehuru stort kunskapsmått en kristen än kan hafwa hunnit i detta lifwet, så är den kunskapen alltid likasom förswinnande för en ännu högre, och äfwen den högsta är blott såsom en swag begynnelse i förhållande till den fullkomliga kunskapen, som först winnes i det ewiga lifwet. Äfwen talandet med tungor kan kallas barnsligt tal, då det jemföres med den ewiga lofsången inför Guds tron. Det barnsliga förswinner af sig sjelf, då mannaåldern inträder, och så skola äfwen de höga underbara gåfworna, såsom talandet med tungor, profetian och den kunskap, som dock är blott styckwerk, då upphöra, när klart åskådande, genomskinligt inskådande och fullkomligt begripande inträder i härlighetens mannaålder.
12 Ty nu se wi genom en spegel på ett dunkelt sätt, men då ansigte mot ansigte; nu känner jag endels, men då skall jag känna fullkomligt, såsom jag ock blifwit känd. 2 Kor. 5: 7. 3: 18. 1 Joh. 3: 2. 2 Kor. 8: 3.
Ty, enligt en annan liknelse, hemtad från den tidens speglar, hwilka woro af metall och derföre dunkla, nu se wi genom en spegel på ett dunkelt sätt, så att den himmelska sanningens ljus wäl har uppgått för själen och upptändt ett hugneligt troslif, men så länge blicken höljes af det dunkel, som åtföljer den ännu oförklarade kroppsligheten, kan själen blott fatta något af det dunkla ordet om de ewiga tingen, genom bilder och liknelser o. s. w. Det är i den heliga skrift själen får såsom uti en spegel skåda dessa brutna strålar af ewighetens ljus. Men då, när i härliggörelsen allt dunkel förswunnit, skola wi se honom, som skall wara allt i alla, ansigte mot ansigte; nu känner jag endels, men då skall jag känna fullkomligt, såsom jag ock blifwit känd af Gud, således fullkomligt, ewigt. ”En sådan åtskilnad är icke i kärleken. När wi genom Kristus äro försonade med Gud, älska wi icke delwis, icke det eller det enskilda draget, som af Gud uppenbarar sig för oss; wi hafwa genom kärleken wäsentligen blifwit ett med hela den sanne, lefwande Guden, om den ock ännu är swag och dess eld ofta dämpas genom synden. Tillwäxt behöfwer wisserligen wår kärlek, och den skall tillwäxa i ewighet; men den swaga och starka kärleken är densamma, under det att i kunskapen, genom den olika art och sätt, hwarpå föremålet för wårt wetande erbjuder sig åt oss, en wäsentlig åtskilnad uppkommer”.
13 Men nu förblifwa tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst ibland dem är kärleken.
Nu, i detta jordiska lifwet, förblifwa dessa tre kristendomens och det kristliga lifwets hufwudstycken; men störst ibland dem, och således ännu större än de utomordentliga nådegåfworna, profetiorna o. s. w. är kärleken, såsom den, hwilken mest gör oss lika med Gud, som sjelf kallas kärleken, och ewigt warar, ewigt fortsattes, sedan åskådandet widtagit, och således tron och hoppet upphört.
14 Kapitlet.
Om de andeliga gåfwornas rätta bruk samt om det som hör till god ordning wid de kristnas sammankomster.Faren efter kärleken, sträfwen efter de andeliga gåfworna, dock mest efter att profetera. 2 Kor. 12: 31.
Det som i föregående kapitel om kärleken blifwit framstäldt, i sig sjelf ett af de härligaste stycken uti bibeln, tjenade aposteln jemwäl såsom förberedelse till det, som i det nu följande kapitlet afhandlas. Sedan aposteln således utfört beskrifningen om kärleken och wisat kärlekens företräde framför alla gåfwor, så 1) gör han den förmaning, som måste följa af kärlekens stora wigt, nemligen: Faren eller jagen efter kärleken, då ordet i grt. ger tillkänna, att om der är något, som hotar att undantränga kärleken, så skall en kristen söka fatta och qwarhålla honom med samma ifwer som man anwänder för att upphinna en flyende; och 2) återupptager och fortsätter han den förmaning, som gafs i slutet af 12:te kapitlet. Samma ord, hwarmed han der bjöd dem att ”sträfwa efter” de yppersta gåfworna, begagnar han äfwen här, då han bjuder dem: sträfwen efter de andeliga gåfworna, och nu framhåller aposteln den bland de andeliga gåfworna som war den förnämligaste, nemligen profetians gåfwa, då han bjuder dem sträfwa mest efter att profetera. Härmed menas i synnerhet att med rätt insigt i Guds Andes sinne fatta, uttolka och förklara den heliga skrift till andras uppbyggelse och derigenom befrämja trons och kärlekens upptändande och beständiga tillwäxt.
2 Ty den som talar med tungor, talar icke för menniskor, utan för Gud, ty ingen hör honom, men i anden talar han hemligheter. Ap. G. 10: 46.
Att tala med tungor war att på en gång tala
_455.jpg&oldid=348116){kind=link}