| Om andeliga gåfwors bruk. | Till Korintierna. | Kap. 14. | 453 |
13 Derföre, den som talar med tungor, han bedje, att han må kunna uttyda.
14 Ty om jag beder med tungor, så är det min ande, som beder, men mitt förstånd är utan frukt.
D. ä.: Ty om jag beder i ett tungomål, utan utläggning, så beder wäl min ande, d. ä. den högsta andeliga eller af Guds Ande werkade åskådningsförmågan i mig, men mitt sinne eller förstånd, d. ä. mitt förståndsmedwetande, som skulle hafwa och uttrycka talets mening, är ofruktbart eller utan frukt för medmenniskor. ”Att tala med sinnet är alldeles detsamma, som att uttyda och förklara meningen för andra; men att tala i anden är att sjelf förstå meningen och icke uttyda den.” L. — Ett sådant tal kan yttra sig antingen i bön eller i sång.
15 Huru är det då? Jag skall bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet; jag skall lofsjunga med anden, men jag skall ock lofsjunga med förståndet. Ef. 5: 19. Kol. 3: 16.
16 Ty om du wälsignar med anden, huru skall då den som sitter på den olärdes plats kunna säga amen till din tacksägelse, enär han icke förstår hwad du säger?
Wanligtwis förrättades bönerna af församlingens föreståndare, stundom också af särskildt begåfwade personer, t. ex. profeterna. Det war ock brukligt, att alla de närwarande bekräftade bönen med ett amen. De betygade derigenom sin gemensamma delaktighet i bönen och dess wälsignelse. I motsats till den tjenstförrättande läraren kallades de olärde (grek. idioter) eller, såsom benämningen sedermera lydde, lekmän, d. w. s. menniskor hörande till folket, som mottager underwisning (ty grekiska ordet ”lek” eller egentligen ”laik” betyder folk). När nu icke församlingens föreståndare, utan någon annan förrättade bönen, så stodo föreståndarne sjelfwa på de olärdas eller lekmannens plats och sade amen till bönen. Om du wälsignar, d. ä. i bönen hembär Gud lof och tacksägelse, men gör det blott med eller i anden, huru skall då den, som sitter på den olärdes plats eller befinner sig på hans rum och ståndpunkt, kunna instämma och säga amen till din tacksägelse, enär han icke förstår hwad du säger i tungomål, om han ock i andra nådegåfwor måhända ej är mindre lottad än du? Om således bönens gemenskap genom talandet med tungor förhindrades, så är ock derigenom ådagalagdt, huru föga lämpligt ett sådant talande war wid församlingens sammankomster.
17 Ty du gör wäl en god tacksägelse, men den andre uppbygges icke.
18 Jag tackar Gud, att jag talar mera med tungor än I alla.
19 Men i församlingen will jag hellre tala fem ord med mitt förstånd, på det att jag äfwen må underwisa andra, än tio tusen ord med tungor.
20 Mina bröder, waren icke barn i förståndet, utan waren barn i ondskan, men i förståndet waren fullkomlige. Ef. 4: 14. Ebr. 5: 12 f. 1 Petr. 2: 2.
Det låter lätt förena sig att wara öfwerswinnelig i inre betraktelsen, i högstämda känslor och ordautgjutelser, i uppskattandet af sådana andeliga gåfwor, genom hwilka menniskan likasom försattes alldeles utom sig, och ändå wara ett barn i förståndet eller i tankarna och omdömesförmågan. Så kunde det ock lätteligen ske, hwad särskildt talandet med tungor beträffade. Det är ett sådant jagande efter inre åskådning och öfwerswinneliga betraktelser, som, när de icke styrdes af ett klart och andeligt tänkande förstånd, så ofta wållade allehanda swärmerier, som synas hafwa hotat äfwen hos wissa begåfwade menniskor i Korint. Derföre lägger aposteln dem denna förmaning så kraftigt på hjertat: Mina bröder, waren eller egentligen blifwen icke barn i förståndet, egentligen i tankarne: utan waren barn eller barnslige i ondskan (Matt. 18: 3. 1 Tess. 5: 22), men i förståndet waren, egentligen blifwen fullkomlige, d. ä. mogna, fullwäxta män.
21 I lagen är skrifwet: ”Genom dem som tala med främmande tungor och genom främmandes läppar skall jag tala till detta folk, och icke ens så skola de höra mig, säger Herren”. Es. 28: 11 f.
Denna profetia, Es. 28: 11, uppfyldes först då Babylonierna, just folket från det land, der språkförbistringen skett, kommo öfwer Israeliterna och dels förhärjade deras land, dels bortförde dem i fångenskap. Ett annat språk fingo då Israeliterna höra, än det, hwarpå de hört Herrens ord, utan att wilja akta derpå. Samma profetia fick en annan uppfyllelse på första Pingstdagen, då talandet med främmande tungor begynte. Men här gör nu aposteln af denna profetia tillämpning just på sjelfwa talandet med tungor såsom en utomordentlig nådegåfwa. Brukad i sin rätta ordning och på sitt rätta ställe war den ett nådesunder. Men om den missbrukades, kunde den blifwa till ett straffunder, alldenstund det wore ett straff att få höra Guds ord föredraget blott på ett språk, som man icke förstår. Så begagnas wid gudstjensten i den romersk-katolska kyrkan det latinska språket, och i den grekiska kyrkan det gamla grekiska tungomålet, som folket ej begriper.
22 Således är talandet med tungor till ett tecken icke för de troende, utan för de otrogna, men profetian är icke för de otrogna, utan för de troende.
Redan på den första Pingstdagen (Ap. G. kap. 2), wisade det sig, att tungotalandet i så måtto war ett tecken för de otrogna, som dels de främmande folken, på hwilkas språk Guds dråpliga werk förkunnades, dels Judafolket sjelf woro ett otroget slägte. Det war ett tecken för dem, att de måtte tro. Men framdeles blef tungotalandets gåfwa också ett strafftecken för dem, som halsstarrigt förblefwo i sin otro,
_457.jpg&oldid=348121){kind=link}