| Den andeliga striden. | Till Efesierna. | Kap. 6. | 519 |
behaga menniskor, utan såsom Kristi tjenare, görande Guds wilja af hjertat,
7 med wälwillighet tjenande, såsom tjenande Herren och icke menniskor,
8 och weten, att hwad godt hwar och en gör, det skall han få igen af Herren, ehwad han är träl eller fri. Rom. 2: 6. 2 Kor. 5: 10. Ap. G. 10: 34.
Här lärer oss aposteln, huru tjenare skola i Kristi kärlek tjena och lyda sina lekamliga herrar. De böra tjena och lyda med en sådan enfaldighet, upprigtighet och kärlek, såsom tjenade de Kristus sjelf. Allt hwad de hafwa för händer, böra de göra, såsom om det wore åt Kristus sjelf, och med fruktan och bäfwan fly all otrohet, oredlighet, ögontjenst, lättja, försumlighet och alla synder, ty Kristus sjelf är deras Herre och domare. Det goda, v. 8, är allenast det, som göres i tron på Kristus, af kärlek till honom och för hans skull. Allt det, som så göres, är godt, ty det är hans Andes werk i den menniskans hjerta, och hon gör godt, emedan hon lefwer i honom och af honom har wilja och kraft. För allt sådant godt är en nådelön utlofwad, ja, äfwen för en bägare kallt watten, som gifwes af kärlek till Kristus, Matt. 10: 42.
9 Och I herrar, gören detsamma mot dem, bortläggande edert hot, wetande, att I sjelfwa en Herre i himmelen, och att hos honom är intet anseende till person.
Detsamma, nemligen godt, v. 8, att husbönder skola behandla sina tjenare såsom Kristi tjenare och hans egendom, bewisa dem godhet och kärlek för hans skull, wårda dem till själ och kropp, så att de få tillräcklig andelig och lekamlig näring, tillse att icke mer arbete begäres, än deras krafter och helsa i längden kunna uthärda, och att de så widt som möjligt afhållas från ondt sällskap och från tillfällen till synder och laster. En kristlig husbonde får aldrig tänka, att tjenaren är ringa, ty i himmelen är Herren öfwer oss alla, men wäl bör husbonden med stränghet och mildhet och djupt kristligt allwar motarbeta allt sjelfswåld, trotsighet, försumlighet och andra synder hos tjenaren.
10 För öfrigt, mina bröder, blifwen starke i Herren och i hans starkhets magt.
Aposteln slutar nu detta bref med en innerlig förmaning till alla kristna, utan afseende på stånd eller ålder. Han hade redan förut underwisat församlingen i Efesus om de stora faror, som woro för handen och om nödwändigheten att kraftigt kämpa deremot i Herrens starkhet, se Ap. G. 20: 29–31. 1 Tim. 1: 19; kap. 6: 3-5. 2 Tim. 2: 1–18.
11 Ikläden eder hela Guds wapenrustning, på det att I mån kunna stå emot djefwulens ränker. Rom. 13: 12. 2 Kor. 6: 7. 1 Tess. 5: 8.
12 Ty wi hafwa icke strid mot blod och kött, utan mot herradömen, mot wäldigheter, mot werldsherskarne i detta mörker, mot ondskans andemagter i himlarymderna. Ef. 2: 2.
Till striden emot de andeliga fienderna behöfwer Guds folk både kraft och wapenrustning från Herren. Striden är icke en strid mot swaga dödliga menniskor af kött och blod, utan mot djefwulen och de wäldigheter och magter, som äro hans redskap och i hwilka han werkar, kap. 2: 2. Guds folk har icke blott strid mot blod och kött, och icke blott mot den förderfwade naturens retelser och lustar, utan mot starka frestelser, som underblåsas af Satan, samt swåra anfäktelser, som komma såsom glödande pilar från mörkrets furste. Först nämner aposteln de onda andarnas öfwerhufwud, v. 11, och sedan, v. 12. de onda andemagterna, som kallas herradömen och wäldigheter. Dessa änglabenämningar, Kol. 2: 15, brukas här äfwen om de fallna änglarna, emedan de ännu hafwa stor magt. De kallas här werldsherskare i detta mörker, ty det är genom det andeliga mörkret, genom synd och andelig förblindelse, de hafwa så stor magt öfwer menniskowerlden. De kallas ondskans andemagter i himlarymderna, grt. i de himmelska, neml. omgifningarna omkring oss i lufthimmelen, se kap. 2: 2. Wi hafwa således icke blott strid emot den syndiga naturen och det medfödda förderfwet inom oss eller hos onda menniskor utom oss, utan emot en ond andewerld, som omgifwer oss, frestar till synd, plågar Guds folk, då Herren tillstädjer, anklagar de trogna dag och natt för deras fel. Uppb. 12: 10, herskar och styrer, så widt Herren tillåter, och leder werldsangelägenheterna, derigenom att frestaren werkar i de mägtige bland menniskorna, då de äro otrons barn. Det är från denne osynlige werldsfursten, Joh. 12: 31, som också kallas denna werldens Gud, 2 Kor. 4: 4, en falsk och ond tidsande, en okristlig upprorisk folkande, otro, sedeförderf, sinlighet och falskhet i tonen och umgängeslifwet och orätta tänkesätt hafwa sitt ursprung, se 2 Kor. 4: 4. Men under det denna werldens furste ännu under den allsmägtige konungens tillstädjelse werkar med sådan widsträckt magt, styrer dock Gud så, att allt hwad som sker måste medwerka till Kristi kyrkas tillwäxt, uppbyggelse och mognad och till hans rikes fullkomliga seger. Alla stormar, alla faror, alla brytningar i werldsutwecklingen och alla lidanden måste medwerka till Kristi församlings högsta wälfärd, Rom. 8: 28. Då onda menniskor hata, försmäda och förfölja allwarliga kristna, så äro de egentligen werldsfurstens förblindade redskap, och derföre böra Guds barn så mycket mera bedja för dessa olyckliga motståndare, att de må blifwa omwända och förlossade ifrån mörkrets magt, emedan de äro Herren Jesu återlöste, som ännu befinna sig i nådatiden. Wilja de aldrig omwända sig till Herren, så werkar denna förbön, att Gud gör med dessa motståndare efter sin rättfärdighet, emedan de icke wilja emottaga hans barmhertighet i Kristus. Då de icke wilja hafwa nåden, så måste de hafwa straffet, efter Kristi profetiska bön, Ps. 69: 25.
13 Tagen derföre hela Guds wapenrustning, att I mån kunna motstå i
_523.jpg&oldid=348306){kind=link}