| Nätt winning. | Till Timoteus. | Kap. 6. | 573 |
3 Om någon lärer främmande lära och icke håller sig till wår Herre Jesu Kristi helsosamma ord och den lära, som hör till gudaktighet, Gal. 1: 6 f. 1 Tim. 1: 3 f.
4 han är uppblåst och wet intet, utan år sjuk i spörsmål och ordstrider, af hwilka uppkomma afund, twedrägt, smädelser, onda misstankar, 2 Kor. 8: 2.
5 häftiga strider mellan menniskor, som äro förderfwade till sitt sinne och beröfwade sanningen, menande, att gudaktigheten är en winning. Drag dig från sådana. Rom. 19: 17. 2 Tim. 2: 23 f. Tit. 1: 11. 3: 9 f.
Om någon lärer främmande lära och afwiker ifrån Herren Jesu Kristi ord, som gifwa själen lif och helsa genom tron, eller afwiker från den lära, som fordrar gudaktighet såsom trons frukt, han är uppblåst af inbillad lärdom och wishet och wet dock intet. Ett sådant tillstånd är en sjukdom. Detta gäller äfwen i wår tid, likasom allt det, som här står skrifwet om trälarna, gäller om kristna tjenare i alla tider. Så snart ett samtal i andeliga ting blifwer strid eller träta, så bör det strax afbrytas, ty det gagnar aldrig, men det skadar mycket; och aldrig bör en kristen tala i andeliga ämnen, utan då han är uppfyld af ett mildt och fridfullt sinne och kärlek till den, med hwilken han talar. — Då menniskan icke will lyda sanningen, så blifwer hjertat mer och mer från sanningen bortwändt och förmörkadt, och sinnet för sanningen blifwer förderfwadt. Detta sker i synnerhet, då man will missbruka Guds ord och den kristliga kärleken till någon egennyttig afsigt, eller dermed betäcka eller förswara någonting syndigt.
6 En stor winning är också gudaktigheten med förnöjsamhet. Ords. 15: 16. 1 Tim. 4: 8.
Icke till någon jordisk winning får gudaktigheten missbrukas v. 5, men det är i sig sjelf en stor winning att wara gudaktig, så att man genom tron har Gud i hjertat; då har själen en oförgänglig rikedom, en skatt i himmelen, och bör då wara förnöjd med hwad Herren gifwer och huru han, styrer med det timliga.
7 Ty intet hafwa wi fört in i werlden; det är klart, att wi icke heller kunna föra något derutur. Job 1: 21. 27: 19. Ps. 49: 18. Pred. 5: 14 f.
8 Men då wi hafwa föda och kläder, så böra wi dermed låta oss nöja. Matt. 6: 25 f. Ebr. 13: 5.
Emedan wi icke kunna af det timliga goda föra något med oss utur werlden, och detta korta lifwet snart är förbi, så böra wi så mycket hellre wara förnöjde, då Gud gifwer oss det, som wi behöfwa, såsom han lärt oss att bedja: wårt dagliga bröd gif oss i dag, och denna bön will han höra. Se Matt. 6: 25–32.
9 Men de som wilja blifwa rika falla i frestelse och snara och i många dåraktiga och skadliga begärelser, hwilka sänka menniskorna i förderf och förtappelse. Ords. 11: 28. 28: 20. Matt. 13: 22. Mark. 10: 24. Jak. 5: 1.
Begärelsen efter rikedom drager menniskans hjerta bort ifrån Gud; rikedomen är då likasom en lockmat, hwarigenom frestaren drager och lockar själen in i sina snaror såsom en fogelfängare. Kristus säger: I kunnen icke tjena Gud och Mamon, och warnar på många ställen mot rikedomens bedräglighet. Se Luk. 12: 21.
10 Ty girigheten är en rot till allt ondt, till hwilken somliga hafwa haft lust och derigenom farit wilse från tron och tillfogat sig många qwal. Ords. 15: 16.
Girighet, penningebegär, begär efter timliga egodelar är i sig sjelf att öfwergifwa Gud och hänga hjertat wid det förgängliga. Men detta begär förförer också till många andra synder. Det qwäfwer tron, om den funnits, det uppfyller själen med oro, med omsorg att winna mer, och med fruktan att förlora hwad man eger. Det war penningebegär som gjorde Judas till Kristi förrädare, och detta bör lända alla Kristi lärjungar till en mägtig warning.
11 Men du, Guds menniska, fly sådant och far efter rättfärdighet, gudaktighet, tro, kärlek, tålamod, saktmodighet. 2 Tim. 2: 22.
Guds menniska eller Guds man betyder en af Gud kallad och anwänd tjenare. 1 Kon. 17: 18. Först fordras dertill rättfärdighet genom tron på Kristus. Att i fortfarande tro behålla rättfärdigheten måste wara en kristens, och i synnerhet en ”Guds menniskas” hela sträfwande, såsom ock att rättfärdigheten af tron bewisar sig i gudaktighet, i tro eller trohet i det kall Herren gifwit, i kärlek till Herren och till hans återlösta, i tålamod eller ståndaktighet i alla motgångar, bedröfwelser och strider, i saktmodighet emot swaga och felande.
12 Kämpa trons goda kamp, fatta det ewiga lifwet, till hwilket du har blifwit kallad, och hwarom du har aflagt den goda bekännelsen inför många wittnen. 2 Kor. 9: 24 f. 1 Tim. 1: 18. 2 Tim. 4: 7. Fil. 3: 12 f.
Trons goda kamp är sanna kristnas dagliga strid mot synden och alla andeliga fiender. Den som kämpar, krönes icke, om han icke lagligen kämpar. 2 Tim. 2: 5. Ewigt lif har den trogna själen redan fattat genom tron och i hoppet, men måste fortfarande sträcka sig efter det, som är framföre, till dess målet är hunnet, och ewigt lif fullkomnadt i en förklarad uppståndelse. Dertill är en kristen kallad, och derpå utgår hans bekännelse, Timoteus hade wittnat offentligen, då han blef döpt och då han
_577.jpg&oldid=348460){kind=link}