| 598 | Guds sabbatshwila. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 3, 4. |
19 Och wi se, att de icke kunde inkomma för otros skull.
Fastän alla desse hade blifwit förda utur Egypten genom Moses, så fingo de dock erfara Guds wrede öfwer otron och synden den ena gången efter den andra under wandringen genom öknen, och fingo icke ingå i Kanaans land. Detta är skrifwet oss till warning, ty fastän wi äro återlöste och äfwen om wi hafwa genom sann bättring och tro blifwit förde utur syndens Egypten in i nådens rike, så komma wi dock icke in i det himmelska Kanaan, om wi icke blifwa beståndande i tron intill andan.
4 Kapitlet.
Guds sabbatshwila. Maning till ståndaktighet och frimodighet.Låtom oss derföre, då ett löfte står qwar att inkomma i hans hwila, frukta, att någon bland eder må befinnas hafwa blifwit tillbaka.
För oss är det ännu möjligt, ja, wi äro dertill kallade att ingå i den himmelska sabbatsro, som här står åter för Guds folk, men många stå kallelsen emot, och många träda tillbaka sedan de hafwa emottagit kallelsen. Derföre förmanar aposteln hwar och en af oss, att wi med helig fruktan skola fara efter det som är framföre och skynda med allwar till det saliga målet, att ingen af oss må blifwa efter.
2 Ty wi hafwa fått det glada budskapet så wäl som de, men dem gagnade icke det ord de hade hört, emedan det icke hade genom tron blifwit införlifwadt med dem som hade hört det.
Likasom lekamlig spis icke gagnar, utan att den förtäres och sammanmänges med kroppen, lika litet gagnar evangelium, der det icke med tro emottages. Kanaans land war utlofwadt såsom ett fridfullt hem och en lycklig arfwedel åt Israels folk; men de fleste som utgingo från Egypten, blefwo icke delaktige i denna arfwedel. Så tillbjudes den himmelska arfwedelen åt oss alla, och genom dopet äro wi utförde utur den syndiga werldens Egypten, men detta hjelper icke till saligheten för dem, som icke sätta tro till ordet och som icke lyda det.
3 Ty wi, som tro, få inkomma i hwilan, efter hwad han har sagt: ”Såsom jag swor i min wrede: de skola icke inkomma i min hwila”, då likwäl werken woro fullbordade allt ifrån werldens grundläggning. Ebr. 3: 11.
Det är en bestämd försäkran i Guds ord, att de som tro på Herren Jesus, de skola blifwa salige, och detta följer äfwen af Herrens högtidliga försäkran eller ed, att blott de otrogna icke skola inkomma i hans sabbatsro. Detta löfte i den 95:te psalmen gifwer Gud, fastän hans werk woro fullbordade och hans sabbatsro började wid denna närwarande skapelsens fullbordan; och häraf följer således att detta löfte syftar på en annan sabbatsro, än den, som tillhör Guds folk här på jorden; således en annan hwila, än den, som utlofwades åt Israels folk i Kanaans land, hwilken war blott en swag förebild af Guds barns oförgängliga arfwedel och saliga sabbatsro.
4 Ty han har någonstädes sagt om den sjunde dagen så: ”Och Gud hwilade på den sjunde dagen från alla sina werk”, 1 Mos. 2: 2.
5 och åter här: ”De skola icke inkomma i min hwila”.
Gud har icke upphört att skapa och werka, ty Kristus säger: min Fader werkar intill nu, Joh. 5: 17, utan detta hwilande betyder, att den jordiska skapelsen war så wida fulländad, att Gud wille upphöra med allmagtens skapelse, på det nådens skapelse måtte i stillhet framskrida och blifwa fullbordad. Nåderikets stilla skapelse är en Guds sabbat och en sabbat för de troende, men ännu återstår löftet, att de som tro skola inkomma i Guds hwila, v. 3, och detta bewisas deraf, att en så lång tid efter skapelsens sabbat ännu talas om en rolighet, i hwilken de otrogne icke skola ingå.
6 Emedan det således står qwar, att några inkomma dit, och de som först fingo det glada budskapet icke kommo derin för sin otros skull,
7 så bestämmer han åter en wiss dag, sägande: ”i dag”, genom David så långt derefter, såsom förut är sagdt: ”I dag, om I hören hans röst, så förhärden icke edra hjertan”. Ebr. 3: 7, 15, 19.
8 Ty om Josua hade fört dem till hwilan, skulle han icke hafwa talat om en annan dag derefter.
9 Således står en sabbatsro åter för Guds folk.
Således, emedan det förestår, att somliga skola inkomma i denna sabbatsro, och de fleste, som woro utgångne af Egypten, icke inkommo i Kanaans land, så bestämde Gud åter en nådetid, nemligen det ordet: i dag, medelst profetian i den 95 ps. Skapelsens sabbat angick menniskoslägtet mera allmänt, samt åsyftade hela nådesinrättningen på jorden. Israels hwila i Kanaans land började under Josua, men blef ingen fullkomlig hwila. Derpå talar Guds Ande genom David om en annan hwila med en ny uppmaning, att de icke måtte förhärda sina hjertan. Denna förmaning blef gifwen fyra hundra år efter Moses’ och Josuas tid. Häraf är klart, att Guds Ande i denna psalm syftade på en annan tid och en annan sabbatsro än Israels ingång i Kanaans land. Den hwila eller sabbatsro, som utlofwas i denna profetia, är nådens himmelrike i hela det nya testamentet, men i synnerhet Kristi rikes segertid på jorden och den ewiga sabbaten i himmelen.
10 Ty den som har kommit in i
_602.jpg&oldid=348531){kind=link}